10/8 – om stentrappan vs Milla, 0-1.

Det gick bra! – tror vi. Men. Uäääh så läskigt.

Vårt lilla hus tre våningar (källare inkluderat) binds samman av stentrappor – original femtital. Ganska coolt, men uj så opraktiskt med små nosar som vill gå själva… ikväll hade vi vår första rejäla olycka och fifan jeflar och andra mycket fulare ord när lilla Millas trappromenad på egen hand följs av en alldeles förfärligt otäck BOM och ett… GALLSKRIK!… Hur illa? Ingen av oss såg ju hur hon föll. Att hon stått på nosen står ju klart och Tias är framme kvickare än mig, men efter det inledande vrålet är hon nu sådär knäpp tyst som alla som sett ett trillat barn känner igen och sekunderna blir som sirap medan den lilla kämpar för att få luft, för att ta i, få kraft att skrika ut sin smärta och skräck.

Lättnaden när hon får fart i gråten är stor. Hon satt på knä i den lilla farstun längst ner när Mattias hann fram, en farstu med klinkersbeklätt golv – såklart – och när hon lugnat sig går hon och jag tillbaka till foten av trappan och hon får visa var och hur hon trillat. Men alltså. Att få sanning och verklighet ur en tvååetthalvåring… de är inte världens mest tillförlitliga vittnen om jag säger så :/ efter amatörpsykologisk utfrågning, jag försökte vara noga med att inte ställa ledande undringar, där Millan bl a stolt berättat att hon ”slo’ en ‘ulle’ytta” kan vi nog konstatera att det var från något av de nedersta trappstegen hon halkade, slog pannan i golvet (gu’bevars för just den delen av skallen!?) och turligt nog lyckades träffa den lilla mattstumpen istället för ren klinkers mot litet huvud.

Hon blev pigg och glad igen efter bara en kvart och nån bula har vi inte lyckats lokalisera. Pupillerna reglerer sig efter ljuset och hon har inte kräkit. Någon som har bra koll på det här med hjärnskakning? Hur ”kraftigt våld” måste det vara och när är ”faran över”? Nu sover hon ju gosigt i sin säng och det känns onödigt att rycka upp och kontrollera henne varje timme hela natten (vilket var ordinationen jag fick när det bedrövligt otäcka med handfatet hände som jag ”brukar tjata om”…)?

 

För att runda av med nåt trevligt och skoj visar jag en urkass men välment bild på hur vi idag fått upp den ena av hyllorna vi köpte för Millans namngivningspresentspengar!

 
Till vårt försvar köpte vi inte Stringarna direkt dan efter namngivningsfesten för, ehum, två år sen… men typ kanske några månader efteråt. Ibland är vi så trögstartade Mattias å jag att en rejäl spark därbak är både önskvärt och nödvändigt :p menmen. Nu är den ena uppe och blev fin. Millan är jättenöjd och glad för sin nya hylla och började gifvetvis genast ”förstöra” mitt prydliga arrangemang :D fast, äh vaddå? Jag vill ju inte störa boklusten så hon får röja runt precis hur mycket hon vill bland böckerna! Eller iaf nästan precis hur mycket hon vill ;)

 

7 kommentarer Lägg till din
  1. MIN enda erfarenhet av ”hjärnskapning” är din, vid 3,5 års ålder! Men du slog i bakhuvudet och det sa klick (…hu,jag kan höra det där ljudet än idag!) när du slog i farstugolvet. Jag var i 9:e månaden med Mrcs men jag svär på att jag var hos dig och höll upp dig på tre röda och innan skriket kom (gudars nu slår hjärtat av det onda minnet)!
    När allting lugnat sig fick du följa med hem till farmor som lovade höra av sig om minsta symptom på ”skakning” dök upp. De hördes inte av men jag cyklade dit efter ca 2 timmar och då spydde du som en katt (för 2:a gången sa frfr) jag blev ARG och undrade varför de inte ringt!!!!!!!!!??????? Men det var inge fara sa frmr för det berodde bara på glassen du ätit för mycket av! Då blev jag ännu argare och lånade telefonen utan att fråga, ringde Leif och sa att fick hämta oss för färd till sjukhuset och kom han inte BUMS så skulle jag antingen gå upp eller ringa ambulansen! Han kom på 7minuter, typ, och du HADE hjärnskaknng! Vi sov över på sjukhuset, dagen efter fick du vänta på avdelningen medan jag gjorde ultraljud (du blev bortskämd av personalen, tror jag) och sen åkte vi hem… jag var totalt slut, både av lättnad och av att inte ha kunnat sova pga ett litet snarkmonster som hållit både mig och damen i rummet intill vakna större delen av natten! :)

    … så som sagt: klickljud och kraftiga kräkningar är min erfarenhet! Säkert ok med tuffa Millan!

    1. Jag minns hur jag satt på köksbänken i hörnet vid snurrskåpen när du kom. Hur jag kan minnas det om jag inte var äldre än teåetthalft, det vet jag ju inte, men… minns gör jag. Å så har jag vaga bilder från sjukhuset också. Men jag hade för mig att det var på sommaren? Så… helt klara är ju inte minnena iaf!

      Det är otäckt hur vissa ljud, dofter och minnen inte verkar vilja släppa taget om oss. Det gick ju bra för mig trots hjärnskakning och jag fick inga men från det! Tror jag ;P det verkar ha gått ännu bättre för Millan, trots att hon stod på nosen dan efter rätt ner från altanen också. Just den olyckan var hon inte ensam om, så… vi får nog ta en allvarlig diskussion med fina kloka lilla förstår-inte-hur-stark-hon-är-och-hur-liten-och-ostabil-syrran-är ♡♡♡

      Krams!

  2. Hur är det med familjens minstaste?

    Och du, jag vet hur lugn och pedagogisk du var den där (enda) gången jag varit orolig

    1. Och jag har fått lära mig att ungars skallar är så flexibla art faller de från ungefär sin längd så är det oavsett underlag om inga hörn rätt ofarligt. Vet dock inte till vilken ålder det gäller

      1. Men det vet du ju att det är mycket lättare att vara lugn med andras barn än med sina egna. Dessutom var jag ju tvungen att plocka fram mina allra viktigaste kunskaper i ämnet när jag förstod hur allvarligt det var. Goa lille Melker. Vilken ofantligt tur han har haft så många gånger dina härliga unge!!

        Bra info det där med fallhöjd. Ska ta fasta på det. Det kanske gäller ända upp i vuxen ålder?

        Millan verkar iaf inte ha tagit nån skada. Värre var nog då fallet från altanen. Rätt på tinningen/kinden kom ett trappsteg. Men blåklockan hon stoltserade med igår hade lagt sig nästan helt idag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *