17.2 – om vad som hände.

Det blev väldigt långt det här. Fingrarna gick inte att stoppa. Inlägget skrivs lika mycket för egen som för nyfikna nosares skull. Om du orkar: det här var vad som hände i måndags…


Fortfarande inte helt smidig i rollen som mamma till två gick det förtvivlat fort från irritation till kaos till panik.

EmmaLi sitter på toaletten, Milla i sin babysitter. Båda gråter. Klockan är en dryg halvtimme kvar tills Mattias kommer hem från jobbet. Jag går på sparlåga. Lilla tjejen är hungrig, stora vill/kan inte bli färdig. Med Milla i min famn blir åtminstone den ena tyst. Maali blir lite svartsjuksledsen och vill ha en kram och det är klart hon ska få en kram men det är nu det går åt helvete. Vårt badrum är nämligen litet, riktigt litet, och när jag ska resa mig från golvet slår Millas lilla huvud i handfatet på vägen upp. Det är en kraftig smäll. Den är så hård att jag hinner tänka ”nejnej det där var farligt” innan Milla drar efter andan och vrålar. Hon skriker så håret reser sig, hon tappar andan och blir till ett rött litet knyte men hon skriker igen och jag tröstar ömsom henne, ömsom mig själv. Men nu skriker hon svagare och svagare. Hon försvinner från mig. Hon ligger i min famn och försvinner bort. Jag kämpar med lugnet för båda mina barns skull men hysterin är nära. Jag försöker få kontakt, ingen reaktion. Jag försöker igen, hon är helt borta. HELT BORTA. Jag vet inte om hon andas hon väger ingenting och inombords skriker jag.

Sekunder blir evighet. Stackars EmmaLi sitter på toaletten med stora förtvivlade ögon. Jag stirrar på henne i vad jag hoppas är i närheten av ett lugnande leende och får tag i telefonen som turligt ligger precis i nåhöjd. Jag snyftar med torra tårar mitt namn, var jag bor, vad som hänt och att jag står med mitt livlösa spädbarn i min famn. Kvinnan i andra ändan har en trevlig röst tänker jag märkligt och slåss för att hålla mig klar, förstår att hon larmar för jag hör fingrarna flyga över tangentbordet samtidigt som hon frågar mig, försöker lugna mig, hjälper mig. Hon frågar om Milla andas men jag vet inte. Jag försöker se om bröstkorgen eller magen rör sig men jag ser inte. Jag försöker känna om det kommer luft men jag känner inte. Jag lägger efter kvinnans instruktion ner mitt lilla barn på golvet, jag blåser försiktigt i näsa och mun, det händer ingenting. INGENTING. Vid tredje – eller om det var fjärde – blåsningen kommer en försiktig ryckning i vänster arm som svar. Jag jublar!

Men fortfarande är hon helt tyst. Borde hon inte gråta? Kvinnan pratar med mig men jag minns inte om vad. EmmaLi frågar hela tiden ”vem är det mamma?”, ”vad är det mamma?” och jag ser att hon är osäker så jag försöker svara. Hur lång tid har gått? Plötsligt ser jag blinkande blåljus genom glasrutorna i ytterdörren. Jag tror jag säger tack innan jag slänger ifrån mig telefonen. Men varför kommer dom aldrig? Jag öppnar dörren och ser förtvivlat ambulansen försvinna, den svänger in på cykelvägen längre bort på min återvändsgata. Nu är paniken så nära så nära: dom är ju här men ändå så långt ifrån!!! Jag ringer SOS igen och förklarar att bilen kör fel, att den måste vända tillbaka. Det är en ny kvinna i luren, inte alls lika behärskad som den förra jag pratat med, som lovar att ringa dom rätt direkt.

Så är dom hos mig de två grönklädda och jag lämnar över min Milla i den enes famn och flyger ner runt halsen på Maali som sitter kvar på toaletten och kramar henne hårt hårt. Jag söker i blicken hos ambulanspersonalen; av deras lugn slappnas jag. Tårarna kommer och Maali, fortfarande med armarna runt min hals, frågar försiktigt ”är du rädd mamma?” och mitt hjärta går i bitar men jag svarar ”ja EmmaLi, jag är jätterädd” och då gråter hon också, ”jag är också rädd mamma” snyftar hon, och jag förstår att jag måste samla mig. Igen. Ambulansmännen frågar mig saker och jag minns inte riktigt vad jag svarar. Jag torkar och försöker klä på EmmaLi men kommer bara halvvägs innan Milla snyftar till och den försiktigaste lilla gråt jag nånsin hört grumlar mina ögon men skärper mig också till verkligheten och på den grönkläddes fråga försöker jag amma min lilla tjej som med svaga försiktiga rörelser får i sig lite grann. Men hon är faktiskt på väg tillbaka till oss, det förstår vi, fast allt snurrar för mig och jag är nu rädd att jag ska dö av skräck. Den ene av dom grönklädda, han som är i min ålder och den som hållit Milla, är en filbunke och jag klamrar mig i hans lugn. Jag försöker få tag på Mattias på telefon för att kontrollera att han verkligen är på väg hem men får inget svar. Det borde tyda på att han är på cykeln och inte kan svara men jag vet ju inte säkert och ringer igen. Och igen. Så tycker jag mig höra nåt i källaren och rusar till dörren och ropar ner. Mattias, som givetvis sett ambulansen som spärrar hela gatan men tagit för givet att den var till någon av de äldre damerna i huset mitt emot, tar trappan i fem steg och sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag sitter i bilen med Milla i famnen och några minuter senare är vi på sjukhuset.

Millabäbin är tillbaka hos mig nu, om än inte riktigt sig själv. Hon är slö och frånvarande men jag är ändå lite mindre dödsförskräckt än bara tio minuter tidigare. Mina grönklädda hjältar lämnar mig ensam och jag känner mig ganska vilsen. Jag håller om min lilla bäbi och känner för några ögonblick att jag är på väg att bli galen, men några djupa andetag senare är en härlig och rund liten sköterska hos mig. Hon tröstar med ett leende världens just då sämsta förälder och tillsammans sätter vi den minsta puls- och blodtrycksmätare jag nånsinn sett. De visar båda normala värden och jag vågar börja tro att allt ska gå väl.

En timme efter mitt första samtal till SOS Alarm får vi träffa en läkare. Han sätter sig på en stol framför oss och ber mig berätta vad som hänt.

Baserat i huvudsak på min berättelse förklarar han att faran för Milla med största sannolikhet är över. Jag är å ena sidan självklart överlycklig! – men känner mig å andra sidan en smula dum. Vi har tagit upp ”onödig” tid från både ambulans och sjukvårdspersonal och så är min lilla bäbi helt utom fara?

Vi får åka hem. Min kropp är urlakad och jag mår lite illa. Mattias och Maali väntar på oss med öppna armar hemma! Milla är trött och sover nästan hela kvällen. Det blir en tuff natt med mycket tankar och svårt att sova. Turligt slipper jag mardrömmar och såhär i efterhand försöker jag att inte låtsas om värken i magen.

Min bäbi lever!! Det är det enda som räknas nu!

15.2 - om min hemskaste dag.
18.2 - om allt det däringa runt omkring.
35 comments Lägg till din
  1. Tårarna kommer verkligen när jag läser detta… Jag kan inte ens föreställa mig känslan du måste ha haft 🙁

    Skönt att höra att det gick bra!

    Många kramar till hela familjen

  2. Gud så hemskt det måste ha känts! Kan inte föreställa mig. Himlans tur att det gick bra och att det förhoppningsvis inte blir mer än en liten minibula. Med småbarn har man all rätt att bli orolig! Stor kram.

  3. usch jag sitter här och gråter. Jag förstår precis hur du måste ha känt. Och vilken, rädsla, skräck, ångest…

    Vilken tur att det gick så bra och att du fick snabba intruktioner och framförallt att DU lyckades kontrollera dig och sansa dig själv, att du direkt ringde SOS och fick hjälp.

    Jag var med om liknande händelse med Leya när hon var 2 veckor inte alls så allvarlig som detta men jag vet precis vilka känslor jag kände den gången och hur länge det satt i. Det kan fortfarande komma över mig ibland som nu när jag läser detta och känner med dig.

    Stora kramar till er alla

  4. Fy fasiken vad hemskt, tårarna rinner helt okontrollerat på mig när jag läser din berättelse, blir helt förfasad över hur fruktansvärt det måste ha varit för er och kan bara föreställa mig hur rädd du var. Så glad att det gick fint och att du trots paniken ändå verkade ta det någorlunda sansat.
    Massa kramar till lilla familjen hedberts som inte längre är så liten:)

  5. Men herregud… vilken skräckupplevelse… och ja, tårarna rinner på mig med!! Fan vad man känner sig liten och maktlös när det händer ens barn något hemskt!

    Kramar till er alla!

  6. Våga inte ens fundera över att du nånsin varit en dålig förälder.. Detta va ju en olyckshändelse. Du tog ingen sjukvårdstid, de viktiga är ju att NI vet att Milla mår bra. Dessutom har ni två helt underbara barn !=)kramis

  7. Jag gråter också! Tänk hur duktig du var som hade sinnesnärvaro att ringa efter ambulansen! Jag tror att många skulle ha blivit så hystersikt rädda att de blivit handlingsförlamade. Tänk inte att du tagit upp deras tid i onödan för det gjorde du inte och dålig mamma är du absolut inte heller – du är ju en sån mamma som ger oss andra dåligt samvete så det så – misstag HÄNDER, så är det bara! Jättestor kram!

  8. Vilken pärs! Man ska alltid kolla upp och du har visst inte tagit upp tid i onödan. Det är i ”nödan” att få kollat om en liten slagit huvudet. Så det så! Du gjorde helt rätt.

  9. Jag känner med er. Vilken mardröm! Jag är så otroligt glad att ni fick den hjälp ni behövde. Och det var absolut inte ”onödigt” att ta upp deras tid! De finns där för just sådant och de är säkert lika glada och lättade över att allt gick bra.

    *KRAM*

  10. Men lilla gumman!!! Jag vet knappt vad jag skall säga mer än att jag är överlycklig att allt är bra med er. Jag är inte långt ifrån tårar när jag läser och förstår att du va rädd. Tänker på er allihop och du vet vart jag finns om du vill ringas. Massa massa kramisar från mig!!! Per hälsar oxå
    ps. Du är väldens bästa mamma. Tro inget annat!!!! ds.

  11. men herregud vilken mardröm! men vilken tur att det gick bra tillslut. Jag blev alldeles tårögd när jag läste vad som hänt. Hur mår ni nu ? massa styrkekramar!

  12. sitter och läser och gråter som en tok, din ångest blir min, och alla föräldrars och ditt mod och ditt handlade i en sådan situation … ja, jag bara säger starkt jobbat tjejen! Helt otroligt jag är djupt imponerad.

    Och du, olyckshändelser gör INGEN till en dålig eller en sämre förälder, det är just det, olyckor.

    tonvis av varma kramar (om än tårvåta) till dig och hela familjen…

  13. torkar mina tårar och vill säga samma saker som alla redan sagt. Vilken mardröm, tack o lov att allt gick bra!
    Sa det något om hennes medvetenlöshet,hur länge var hon borta och behövdes ingen hjärnröntken? Tusen varma kramar till er!

  14. Men Gud, Ullis!! men GUD! hela detta inlägg var som att läsa en rysare…
    Men ett lyckligt slut, tack gode TID!!!
    Kommer man att röntga hennes lilla huvud?
    Hur mår hon nu den lilla dockan.
    TANKAR!! KRAFT!!
    Massor, massor med KRAMAR!!!

  15. Ty fusan=( Trots att Jossan varnat mig och sagt att ”du kanske inte ska läsa det när du står i kassan”, så kunde jag inte låta bli, nyfikenheten tog överhanden… Vilket resulterade i att jag stog med tårarna i ögonen och en stor klump i halsen, som tur var så är här väldigt lugnt just nu…

    Så himla skönt att det gick bra ändå! Och jag hoppas att du kan sova gott på kudden för det var inte ditt fel och ingenting hände ju trots allt, det gick ju bra till slut…

    Massa kramar på er=)

  16. Åh nej. Sitter här och ammar och ryser och trycker lille Elliot närmare intill mig… vilken mardröm!
    Och dumt att jämföra, naturligtvis, men en del av den där skräcken och litegranna ”åh-nej-vad-har-jag-gjort”-paniken får mig att tänka på min egen ”badrumsupplevelse”… (förlossningen alltså)
    Men, som sagt: så underbart att allt gick bra. Tänker på er & hoppas ni mår bättre nu!
    Kramar

  17. En annans problem och händelser blir plötsligt inte alls lika viktiga och man tänker att man har det rätt bra ändå.
    Skönt att allt gick bra!

  18. Oj oj, att läsa den där berättelsen var som att läsa en skräckthriller men som tur är med ett lyckligt slut!! Förstår verkligen dina känslor och hoppas ni nu får lite lugn och ro.

    Det är så lätt hänt med små olyckor och jag tänker ofta hur nära det är att otäcka saker händer o ibland är det nästan så att den rädslan gör det jobbigt att vara förälder då man älskar sitt barn så gränslöst så det gör ont bara att snudda vid tanken på att något otäckt kan hända.

    sköt om er!!

  19. åh nej va hemskt. STackars dig. gick inte o hålla tårarna tillbaka. Grät floder när jag läste det du skrev. Vilken mardröm du var i…. sånt som man fasar för ska hända ens egna barn.
    Låt oss alla slippa sånt i framtiden.

    Detta är så lätt hänt. Så det som hänt är inget du gjort fel. Absolut inte. skönt att allt slutade så bra i alla fall.

    massa kramar

  20. Det här var bland det otäckaste jag har läst…jag sitter här och känner mig som gelé. Darrig. Skakad.Tårar. Huvva!

    Vilken tur att det slutade lyckligt. Man inser hur lätt hänt det är med barn och olyckor. Hur många gånger har man inte själv fått en ostängd kökslucka i skallen när man har ställt sig upp?
    Din beskrivning av hur olyckan gick till…åh, vilken himla otur du hade! Du som bara ville vara hos två barn samtidigt.

    Nu när jag har torkat tårarna, pustat ut, och läst en gång till….så himla fint du svarade Maali mitt i all panik och ångest – att du sa att du var jätterädd, för det förstod hon ju innerst inne.
    Åh, vilka toppenföräldrar ni är! Jätte- jättestor kram!

  21. Hon lever. Storasyster är trygg. Pappa lugn. Och du, världens bästa mamma, kan andas ut. Många goda tankar till er! Du agerade så bra, och så rätt. Starkt!

  22. jag läser vad ni skriver och måste hålla mig hårt för att inte svara er var och en (som jag brukar) men eftersom vart och ett skulle bli [nästan] identiskt nöjer jag mig med att snyfta TACK goaste finaste ni!!

    när det gäller mina känslor som ”kass förälder” faller det sig troligen alldeles naturligt efter nåt sånt här. jag fiskar alltså inga dementi-uppmuntringar utan behövde bara ”gnälla av mig lite”… alla ni som kommenterar här ovanför och som själva är föräldrar är underbara förebilder för era barn, vill ni ska veta det ALLIHOPA! och ni oföräldriga, ni är om möjligt ÄNNU underbarare för ni tar er tid att försöka sätta er in i min situation vilket på ett vis kanske känns lite knepigt?

    slutligen. läkaren ställde en ganska snabb diagnos, och han hade riktigt bra förklaringar till varför Milla var utom fara. om ni orkar ge er till tåls tänkte jag dela med mig av dom senare, för det är i vissa fall kanske sånt som är bra att veta/tänka på även i andra situationer än när en idiotmossa inte har koll på var armbågar tar slut och små små bäbihuvuden tar vid…

    en gosig kram med snöinfattad vykortskänsla till er alla!
    aj lööv jo åål!

  23. Ja, alla har skrivit allt som jag också känner när jag läser din berättelse! Tack och lov att allt slutade bra! Dina älskade barn har en alldeles fantastiskt mamma som klarar av att agera rätt även i en paniksituation!!

    Kramar

  24. Lilla gumman,fy vad hemskt.Men vikken tur att det slutade lyckligt för er alla…fan vad jobbigt när dom små inte mår bra och kom ihåg …det var inte ditt fel….det var tillfälligheternas fel …alltså ödet.Bamsemamsekram från mig.

  25. Men du…!? Först idag läser jag det här inlägget och jag kan inte ens föreställa mig hur du måste ha känt dig. Jag försöker låta bli att sätta mig in i såna här känslor, men ibland är det omöjligt och jag fick verkligen ont i magen när jag läste vad som hände.

    Jag är övertygad om att du är en fantastisk förälder och olyckor händer, det har inget med att vara den bästa föräldern i världen att göra.. men det tror jag du redan vet.

    Stor KRAM!

  26. usch usch usch så hemskt! Kan nästan känna din panik i mig, kommer ihåg när Sam ramlade ner från skötbordet och han fick åka ambulans.
    Tack gode gud att det gick bra för älsklingsMilla!
    Kram till dig som ÄR världens bästa mamma!

  27. Min inlevelse förmåga är total…..tårarna strömmar, jag snyftar och hulkar. Jag förstår precis hur det kan hända, redan stressen över att 2 barn gråter är ibland mycket, och så detta uppå. Tack och lov att det gick bra. När det gäller ens små guld klimpar vill man ju bara dem det allra bästa, jag får emellanåt dåligt föräldrarsamvete bara jag blir ordentligt arg(även om det var förtjänat(!!?)) Men är det inte det som är föräldrarskap att göra så bra man kan och orkar där och då. Jag tycker att det låter som du hade total sinnesnärvaro. För egen del kan jag tänka, bäst att ABC-utbilda mig mera eller flytta närmre stan. Bamse kramar till er alla

Nosa gärna lite om inlägget!