Dagsens tips: försök att inte jämföra dina barn, ens med varandra.

Milla är nu 19,5 månader gammal. När EmmaLi var i samma ålder kunde hon enkelt dupla ihop två bitar, prata ordentliga två-ordsmeningar, började få bra koll på färger, säga till när hon behövde gå på toa (i huvudsak om hon gick blöjlös) och var riktigt duktig på att bygga sandkakor.

Milla är förbi i framstegstrappan genom att hon dricker finfint i glas. Och är en fena på att klättra och balansera – jämfört med sin syster, dvs troligen INTE ett dugg bättre än de flesta av sina jämnåriga!

Lika är dom på att båda vid ettåetthalvt kunde öppna dörrar. Och pussas gosigt och ljudligt! Dessutom verkar bus- och bestämda humöret vara ungefär lika samma. Dvs, medvetna bus är skitkul – för barnet – men ilskan när något går emot… ujuj, då tror nog grannarna vi försöker amputera ett ben eller så.

Milla verkar ha bara liite sämre ordförståelse än EmmaLi (vid samma ålder), med den stora skillnaden att EmmaLi kunde prata själv och därmed uttrycka egna viljan på ett tydligt vis. Jag minns att jag diskuterade och förhandlade en hel del med Maali den här sommaren å hösten. Med Millan blir det inte så mycket förhandlingar direkt… och det beror faktiskt inte (bara ;) på att jag nu är tröttare, äldre och mindre viljestark i min pedagogiska föräldraroll…

En stor skillnad mellan de båda systrarna är just humöret. EmmaLi var glad och lycklig nästan för jämnan. Milla är iofs inte arg och missnöjd jämt, men hon är sällan sådär spontant hela-tiden-glad-bara-för-att-jag-lever som Maali var (och faktiskt fortfarande är). Jag minns att jag tyckte den här tiden med henne var så underbar på många vis. Jag var gravid men hade min världs allra finaste knappa tvååring vid min sida. Hon förstod, hon hjälpte till, hon underlättade. Och hon var glad! Milla är glad (som i VERKLIGT glad) ungefär lika mycket som hon är arg. Vilket iofs är en helt okej ekvation!

Jag skrev ett inlägg ”till” EmmaLi för ungefär två år sen. Det kan du läsa här (det lustiga är att bilden Christina Alvner tecknat av EmmaLi i det inlägget är på pricken likt Milla idag, visst är det märkligt?!). Känslan jag skriver om där, ja den är exakt detsamma oavsett ålder tror jag. Det går ju nämligen inte att jämföra mina ungar, på annat vis än hur mycket jag älskar dom! Å dåå är det såklart jämt lopp, tveklöst!!


ps. Pussel då? Jodå. Milla har faktiskt lyckats lägga nåt knopp-pussel på egen hand nån gång. Nästan. Men tålamodet, och intresset, är liksom inte i nääärheten av syrrans. Det blir nog inga pusslade bollar för henne på ett bra tag – heller :)

14 kommentarer Lägg till din
  1. Fast jag tycker det är lite kul att det är tvärtom för er gentemot mÅnga. En hänga-på-etta och en tvåa med mer variation. Oftast verkar det vara tvåan som bara hänger på och är nöjd med livet.

    Fast M var (är) ju som E oftast bara glad och positiv och enkel

    1. Jo, lite galet är det ju att de kom i ”fel ordning”! Å andra sidan är vi tusen gånger överlyckliga att kolikbäbin kom först å inte sist… och om Emmi varit småsyskonet hade hon kanske inte utvecklats till den lilla copycaten hon är idag? För att helt motsätta sig reglerna menar jag :)

      Ja, M å eLi är lika på rätt många via tror jag!

  2. Man skall aldrig jämföra barn. Alla barn är egna individer och utvecklas i olika takt. Ingen tävling :)

    Men ändå kan man inte låta bli ibland mellan syskonen. Jag vet tex att min stora pratade väldigt tidigt. Den lilla pratar inte helt okej ännu fast hon är 5. Men som sagt dom är inte samma unge :)

    1. Jooo :) egentligen tycker jag man SKA jämföra! Annars finns ju inga referenser att ta fasta på (för att t ex kunna (hjälpa till” i utvecklingen!)?

      Men tävling? Nää!

  3. SICKEN GREJ att säga till att man behöver gå på toa vid 19 månaders ålder!! Det är en bedrift som man rimligtvis inte kan standardisera på andra barn…

    Nu har jag ditt lösen :D:D

    1. Vissa barn är tidiga på att klättra i träd, vissa på att kommunicera. Det är nog inget ovanligt att vara toamedveten vid ettåetthalvt, men heller inget att ta fasta på eller känna sig stressad av. Isf ligger vi låååångt efter den här gången :)

  4. Men… Milla ÄR ju glad, nästan jämt tycker jag och soligare leende än hennes finns bara inte, men hon tänker hela tiden verkar som, EmmaLi bara va! minns jag fel?
    Älskar sina barn lika mycket gör nog alla föräldrar… man vill hoppas det i alla fall, men OLIKA! Jag älskar båda mina ungar (som snart är medelålders..oups förlåt lilla U) men som sagt olika och det beror väl på att DE är olika, men lika mycket: absolut!

  5. Visst är det kul att jämföra sina barn! Jag brukade säga att andra söker likheter medan föräldrar söker olikheter. Framförallt vad gäller utseende. Det är ju inget självändamål att barn ska vara lika och jag var rätt trött på alla utseendejämförelser. Särskilt när min mamma sa ”Vem är egentligen sötast?”

    Vi har varit med om alla möjliga olikheter. Tvåan som var extremt tidig i talet, Trean som var sen att bli torr men m lade 100-bitars pussel vid samma ålder som systrarna kämpat med 12-bitars. Trean som var mer socialt mogen än sina ett år äldre kompisar när han började skolan ett år för tidigt -tvåan som borde varit kvar på dagis ett år extra. Osv.

    Olikheterna har behållits genom åren, med 15 månaders mellanrum är mina flickor vid 21 och 22 lika olika som de varit från allra första början. Det tråkiga är väl att de småbarnsåren undantaget bara haft glädje av varandra korta stunder i taget, några år under tonåren i stort sett inte alls.

    1. Men PRECIS så är det ju! Jag har inte tänkt på det men visst är det skojigare att jämföra lite oväntade olikheter i personligheten än syskonlikt utseende. Omedvetet är det ju också så jag gör: jämför deras fysiska framsteg (eller vad man nu ska kalla det).

      Roligt att läsa att olikheterna håller i sig. Eller alltså, inte ”roligt” som i ”va kul att de inte vardagligt umgås dina döttrar” såklart utan ”kul att se att den verkliga personligheten visar sig så tidigt på det lilla barnet”!

  6. JMellan mina barn är det 7 år…Sonen är 19 o dottern är 12… O det har alltid varit enorm skillnad mellan dem…Inte bara att det är en kille o tjej… eller så just för att detär just kille o tjej. MIn son han var en aktiv lite kille… Han drog sig upp på tidigt men kunde inte sitta på rumpan förren han var över året…Då tippade han baklänges…Han gick utan stöd när han var 7,5 månader o men prata så man förstod gjorde han inte förren han var 2 år…Han lät som svenske kocken i mupparna… Dottern hon var en fegis…Hon var rädd för vatten från det hon var nyfödd…Hon hängde som en trasa om halsen på mig … Mamma kunde ju försvinna…. Hon var långt över året innan hon vågade gå utan stöd… Men hon pratade rent mkt tidigare än sonen…Sonen har alltid varit snäll o jämn i humöret…Inte visat så mkt av vad han känner o så…Medan dottern är en krutdurk!! Skrattat eller grinat i farten… Mina barn är enormt lika varandra till utseende men i övrigt är de varandras motsatser…Så det är sant… Man kan inte jämföra sina barn… De är bra fantastiskt att de kan vara så olika men ändå lika på samma gång…

    1. Så himla kul det är att höra andras jämförelsehistorier! Det visar dels att vi är många som inte kan låta bli att jämföra (såklart, trots att man kanske inte ”kan”!) och dels att min teori ”fler syskon är olika än lika” verkar stämma ;)

      Lite lustigt att dina barn var så tidiga med olika saker, och alldeles ”normala” i annat!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *