Dagsens tips: gör dina ömma päron stolta! (och vice versa)

Att springas till mötes av ditt lilla barns öppna armar och leendet som förutan öron delat ansiktet i tu, kan – utan att överdriva – vara ett av livets apseluta fantastikor. Den ofantliga kärlek som likt tonårskänslornas käftsmäll nosar i nacken är nästan läskig, och blotta tanken att vara alltför länge ifrån henne blir så outhärdlig att den aldrig ens tillåts snudda.

Att bakifrån bilstolen på väg hem från dagis höra din unges trudelullande och ”häjja blåbääh[förmodligen från nån slags tävling på förskolan där hon och dom andra små Blåbären hejjat fram sin avdelning?] tillhör vardagens höjdpunkter. Att medelst förhandling och klokt övervägande övertala kiddi äta upp maten kommer inte långt efter. Att få avsluta sin dotters dag med henne snusande tungt bredvid sig i sängen… då är fulländning nära. Att möta ditt barns blick, att förstå att hennes nyfikna trevande ögon visar att allt hon vill är att vara till lags (till och med när hon busar och trotsar) gör mamman så mallig att en groda blir bästaste liknelsen. Att se henne härmas, att höra henne härmas, och studera henne i smyg när hon tröstar nallen/dockan/katten, ”inte fahlitt”… jeez och heliga ko. Sinnet är ordet övermäktigt!


Det går megaframåt på antiblöjfronten på dagis! Idag följde endast ett par ynka blöta små undiesar med hem och hon hade sagt till varenda gång hon behövde toa sig! Det är en lättnad och ett kvitto på att vi trots allt gjort rätt. All tvekan och undran och oro [lägger vi för stor börda på henne?] kan besvaras med ett NÄÄ! Och ett, där fick ni, tvekmörtar! Och jo. Det har på nåt märkligt vis varit hennes eget beslut, hennes egen vilja har drivit oss alla framåt, och hennes egen stolthet ”Emmí duttih!” slår min tuppkänsla i taket. Min unge! Min duktiga fantastiska lilla nos!



Hon utvecklas i rasande fart. Var är lilla bäbin? Hur gick det till? Jag saknar henne inte för hon finns ju för alltid inom mig, och inom sig själv, och jag följer hennes väg från bäbi till barn med spänning och otålig förtjusning.


Tiden har inte gått fort. Jag har njutit varje sekund. Från kolikpanik till nyfikstrots. Och jag älskar vareviga del av Äventyret EmmaLi!

6 kommentarer Lägg till din
  1. Bästaste skribent, du kan formulera dina ord- Jag känner likså som ovan och din berättelse för båda mina små, som alltid, trots vilda protester (åååh vad du är pinsam!!)kommer att vara mina små bebisar. Vi följer de varje steg (om än på avstånd, piiiiinsamt) livet igenom..
    Ha det fantastiskt i N.Y!!!!!

    Kärlek är f*n rätta ordet efter ett sånt välskrivet inlägg”

    KRAM

    1. jag läste din kommentar precis innan jag skulle stänga av datorn på semestern och blidde alldeles rörd. du skriver så snälla saker girlie. säkert är det så att du lägger egna upplevelser i mina ord, för sååå fantastiska är dom inte! orden alltså. ungarna är det! varje dag och flera gånger varje minut!

      krams tillbaks!

      ps. jotack. vi hade det oförskämt bra! som du kanske sett? :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *