1/11: rese-otur (som vanligt)

31/10: rum 3104
Dagsens tips: morgondopp i ett stilla medelhav

Förstår att du har undrat, men… jomenvisst. Det bidde en sjudom på den här resan också. Eller sjukdom och sjukdom. Vet inte riktigt vad annars en nu ska kalla matförgiftning… Av förklarliga skäl blir det mer text än bilder i detta inlägget! Jag menar… äh! Du fattar!

Buffé-sjuka?

Det var när en liten person trängde sig förbi mig på väg till badrummet innan min morgonyoga imorse som vi rätt kvickt anade vartåt det barkade. Eller… vi och vi. Egentligen anade jag inte så mycket först, för jag var mest irriterad över att inte hinna bli klar till min yogaklass i tid. Och priset som årets förälder var därmed enkelt hemkammat.

”Mår du inte illa?”, frågade jag iallafall när jag fattade vad som var på taket och nä, det gjorde hon inte. Först. Fast ganska snart kom sen ett ynkligt ”jo, jag gör nog det” och en plastpåsförsedd papperskorg strippades i en hast. I sista sekund därtill ska tilläggas.

Plastpåsjakt

Härpå följde nu en jakt på fler plastpåsar. Eftersom jag var familjens enda någorlunda påklädda tog jag, iklädd yogaoutfit, på mig jaktledarrollen. Sökandet inleddes i receptionen. Där råkade jag störa en frukostätande receptionist som – möjligen på grund av mitt i frukostmackan – inte kom riktigt till sitt bästa. Efter att hon suckat, hänvisat till hotellets Minishop ”but they open at eight” (klockan var kvart över sju typ), råkat himla lite med ögonen och slutligen fått en rulle soppåsar stucket till sig i näven av en städerska så gick jag därifrån med nämnda rulle påsar. Detta efter att ha hunnit bli en smula irriterad över hennes ointresse och kanske mellan sucken och ögonhimlandet råkat nämna att vi häromdan faktiskt sett en stackars ung man i anmärkningsvärt stor hast lämna restaurangen för att inte hinna längre än precis utanför entrén där han synnerligen desperat levererade det han hade stor hast att lämna för. Jag kan också ha låtit receptionisten förstå att jag anade ett samband mellan denna händelse och min dotters nyligen likartade upplevelse – varav skillnaderna iofs var att dottern levererade nerifrån först, och att hon faktiskt hann till toaletten – och att jag därför inte riktigt ansåg mig behöva vänta tills butiken öppnade för att då köpa plastpåsar. Då städerskan räckte över påsarna mitt i min monolog höll hon sannolikt med.

Efter detta gick maken, som under tiden jag battlat i repan hunnit klä på sig, ut på handduks- och lakansjakt. Han stötte på en bunt städerskor som visserligen stördes i sin fika-/rök-/umgängesrast men som ändå omtänksamt leende och högst hjälpsamt lämnade över en hel bunt handdukar och lakan. Jag kan inte låta bli att notera att det änna tydligen är skillnad på städerskor och receptionspersonal på vårt hotell 🙂 eller så hade vi bara lite otur.

Bannlysta från restaurangen

Lite mer otur fick vi när ett samtal från receptionen – som Mattias tog emot – lät hälsa att det vore lämpligt om vi höll oss borta från restaurangen. Där satt vi med våra armband och kände oss rätt besvikna. Inte nog med att en stackars elvaåring fått sitt höstlov förstört. Hennes föräldrar och syster fick inte heller utnyttja faciliteterna.

Vi skulle få lov att ”hämta mat” sa dom. Men vi stötte på patrull när vi i poolbaren försökte göra just detta till lunch. Take away var nämligen inte tillåtet fick vi veta. Men ett höjt ögonbryn ”we have a situation” och ett viskande ”the reception banned us from the restaurant” lättade dock på bestämmelserna eftersom den rara servitrisen då noterade att en person i familjen saknades…

Frukost för två

Med halv styrka härförde jag sen mot frukosten. Jag var nu fett hungrig och en smula skakig. Skulle vi andra klara oss ur krisen? Gällde det att fylla på reserverna? Vilka reserver är bäst lämpade? Och hur äter en när en har en mage som är hitochdit?

Vätska och vätskeersättning en masse inmundigades och mitt frukostsällskap… ja hon gick för säkerhetsskull in i om-jag-inte-kan-äta-mer-på-den-här-resan-sen-så-ska-jag-iallafall-ha-fyllt-croissant-och-nutella-kvoten. Det gäller att ladda på det vis en själv känner sig bäst laddad på!

Vår lilla croissantätare satt sedan duktigt kvar ensam i restaurangen medan Mattias och jag bytte av varandra. Det är en väldigt väldigt duktig liten nioåring vi har. Och en väldigt ynklig liten elvaåring.

Nu väntar bara väntan. På att den stackars sjuka ska bli frisk. Och på att se om vi andra klarar oss.

31/10: rum 3104
Dagsens tips: morgondopp i ett stilla medelhav

Nosa gärna lite om inlägget!