O-viktigt

Nu var det väldigt länge sen jag ställde min kropp på en våg. Det började med att jag tyckte det var helt oviktigt att veta min vikt och sen fortsatte det av bara farten.

I många år ägde jag/vi inte ens en personvåg (vilket gjorde det onödigt spännande att flyga på den tiden pga väskors gissade maxvikt). 2007 köpte vi iallafall en – jag blev gravid och tyckte det skulle bli skoj att se hur mycket bäbin och jag växte – men efter att bäbi EmmaLi var född stod den och dammade under sängen tills det var dags att ha bliddit gravid igen och vågen fick en lika snabb återkomst som återfallenhet i glömska. Sen gick det några år och jag kom out of the blue på att det var asball att motionsspringa i skogen. Då var det lite skojigt att se hur kilona förändrades, tills jag lyfte mig i kragen och gick tillbaka till att använda spegeln och kläderna i garderoben som måttstock för hur kroppen formerade om sig. Det funkade fint under några år, det där att jogga, men sen fick jag löparknä och löparhöft och ryggskotten avbröt varann och jag insåg att det faktiskt inte fungerade att ”bara” springa när en är över 40 utan det behövs styrketräning också och då tappade jag sugen. Och från att ha gått från orka-springa-hundrafemtio-meter-utan-att-stanna till att faktiskt lyckas spränga den där magiska gränsen milen-under-timmen på några år så är jag nu tillbaka på hundrafemtiometersgränsen igen känns det som. En 43-årings kropp har en längre återhämtningssträcka än en 41-åring tydligen. Eller så är jag bara lat. Yogan är underbar och ger mig styrka och kraft och energi men hösten 2018 går till historien som flest arbetstimmar i veckan ever och ja… då krävs det enorma mängder kragtagning för att dra sig från chipsskålen i soffan. MEN! Jag vill, trots att jag idag är rundare än på många år, ändå hävda att jag mår bättre i den här runda hyddan än jag gjort nånsin. Kroppsaktivismen i sociala medier kom insvepande från sidan och jag bah aaah dom här tycker ju precis som jag! för det där att ha fått två små döttrar vid min barm släppte loss en underförståddhet på så många vis!

Jag visste såklart att mina medmänniskor med samma obrydda inställning till vikt som jag är få men eftersom vi blir fler och fler så trodde jag liksom att samhället hängde på in i upplysningens tid. Därför blev jag oerhört förvånad när jag trampade in i 90-talet med ett brev från försäkringsbolaget jag ansökt om gruppförsäkring hos (genom jobbet). I min ansökan fanns förutom sedvanliga frågor om skador och sjukdomshistoria två rader om längd och vikt. Min längd kan jag pga har förmodligen inte ändrat sig sen senaste passansökan, men min vikt? Jag hade ingen aning och skrev därtill ett frågetecken. Det godtogs inte, så där stod jag med en ansökanskomplettering i min hand. Men för sjutton bövlar?! Så bedrövligt och otidsenligt. Vad säger min vikt om min hälsa? Ja, jag har sämre kondition än för två år sen men jag har sannolikt bättre värden i mitt blod än vad min stelbenta BMI låter meddela?

Brevet ligger fortfarande kvar på bänken i köket. Det går att kontakta Bliwa på en adress som lyder riskbedöminig@ och jag samlar kraft att formulera mig tillräckligt sansat och artigt för att inte hamna på kollisionskurs med den stackarn som handlägger mitt ärende. Det enklaste hade ju bara varit att rota fram vågen (och byta batteri gissar jag) men det bär emot. Jag kan inte bara svepas med. Jag vet att min vikt inte är några problem för min ansökan, så det är nu bara en form av obstinat ovilja att följa strömmen. Precis som jag aldrig kunde handla barnkläder när ungarna var små utan att varenda gång påpeka det bökiga i att behöva leta på två avdelningar så kan jag idag inte bara låta det här bero. Det ligger inte i min natur att utan protest godkänna korkade lösningar. Eller? Borde jag bara låta den här striden passera utan att leta rustning och argument?