Ett gammalt och ”tråkigt” råd är det förstås, men också en gammal och verklig sanning, att för korta avstånd dödar. På kvällsmörka höstvägar är det ingen idé att försöka köra fortare än bilen framför – om du inte kör om den.
Så. Håll avstånden. På mörka och ljusa vägar. Enda anledningen att få bete sig som en idiot i trafiken är om du har en svårt sjuk person i bilen. Eller en födande kvinna. I alla andra fall: du är inte smartare än respekten du visar andra. Och i ärlighetens namn, såå bråttom har du väl inte? Så att det är värt en omväg till sjukhuset?
väl talat!
dito!
Helt riktigt resonerat!
För oss blev det en vaninnesfärd (i halkan!) till BB när lilla sonen skulle ut. TÄNK om vi blivit stoppade eller kört av vägen?? Ja så mkt tankar som dök upp.
Hann vi fram i tid då? Nej! 😮
Nämen så otäckt? Föddes han i bilen lille pojken? Jag visste inte… jag hoppas allt gick bra?
Ja, han föddes i bilen med ca två minuters körning kvar till BB. Navelsträngen klipptes där så det räknas som en sjukhusförlossning. Allt gick så snabbt men klart vi hann bli nervösa. Men slutet gott allting gott! 🙂
Men what och dubbelwhat!!? För det första, hur kan det räknas som en sjukhusförlossning när det enda som skedde på sjukhuset var att navelsträngen sågades av? Av de två förlossningar jag varit med om så har ju inte själva navelsträngsklippandet varit varken en stor eller direkt avgörande del i själva framfödandet (för min del). Är det kanske så att det är först då barnet blir egenförsörjande och därför räknas som ”fött”? Det betyder ju isf helt nya möjligheter att själv bestämma över sitt barns födelsedatum 🙂 För det andra, vilken traumatisk upplevelse det måste ha varit? Jag kan inte låta bli att bli lite nyfiken på hur du känner det här nu, i efterhand?
Massa massa krams till dig!!
Nu har jag fel fel fel och du har helt rätt! Det räknas in i sjukhusets födelsestatistik för att moderkakan kom ut där. Får skylla på dåligt minne, haha! 😀
På natten vid 03-tiden hade jag riktigt kraftiga värkar och ringde in till förlossningen men de tyckte jag skulle ta alvedon och ställa mig i duschen. Så gjorde jag också och sen gick jag och la mig. Kunde förstås inte sova ordentligt för var tionde minut kom dom igen…sååå ont!!
På morgonen kl 7 steg jag upp och gick på toa. Hade fortfarande tio minuter mellan värkarna och väntade in en innan jag klev upp. Kändes så konstigt…som att magen sjunkit under natten. Kunde då känna bebisens huvud. Fy så rädd jag blev!!
Fort som tusan till bilen och naturligtvis var det superhalt och sommardäck på bilen. Ringde förlossningen och sa att nu kommer vi och det är bråttom.
Halvlåg på sätet och gjorde allt för att hålla emot men det gick inte. Han kom ut ändå!!
Klart att många har varit nyfikna över detta och jag berättar självklart när de frågar. Det första män frågar är hur det gick med BILEN…??!! Det gick bra. Inga blodfläckar nånstans för vi hade ett värmeunderlägg eftersom värmesitsen var trasig. Den fick vi dock slänga men det var ingen stor förlust direkt….
Nu i efterhand kan jag känna: varför ringde vi inte efter ambulans?? Jag hade kunnat ligga i sängen och gossen hade varit kvar där han skulle istället för att stiga upp så han fick lite hjälp ut….
Många kramar till dig oxå!
Det är starka upplevelser du delar med dig av Ulrika. Jag kan förstå att ni funderat mycket på valet att själva fara mot sjukhuset, men jag tycker ni gjorde rätt. Ni HADE ju kunnat hinna fram!
Huvva. Jag blir alldeles matt när jag tänker på hur modiga ni var! Samtidigt är det ju rätt fräckt att själv ha förlöst sitt barn… 😉 om än det är en erfarenhet ni gärna varit utan…