Idag blev jag förpassad till personalrummet direkt så här sitter jag nu, väntar på mitt kaffe, och är bedrövligt nyfiken på hur roligt min lilla nos har med lera och kompisar utan mig… 🙂
Många frågar hur det går med inskolningen och det går ju såhär långt (tredje dagen) alldeles förträffligt bra! Men oftast är det nog inte förrän efter några veckor av ”riktig förskola” det går att säga hur det faktiskt går, då när barnet förstår att det handlar om en vardag utan mamma eller pappa.
Det är lite rörigt på avdelningen nu (tycker jag). Vikarier och en ny arbetsgrupp som nog inte riktigt hittat sina rutiner än? Men viktigast: vår inskolningsfröken är jättegullig, och Milla tar henne i handen och följer på Milla-försiktigt vis med henne på alla nya äventyr. Om en månad kommer ”riktiga fröken” (EmmaLis gamla favoritpedagog) tillbaka från sin föräldraledighet – då blir det dunderbra tror jag!
Ja, det där är lite jobbigt tycker jag, att barnen liksom får ett liv som jag inte är en del av, där är ju förskolans dokumentation i form av bilder och avrapportering oerhört viktig! Och jag tror nog att jag kommer att utnyttja min ”rätt” att vara med i förskolan ibland lite mer denna gång.
Ja fy 😉 jag kommer ihåg hur EmmaLi gick runt här hemma å sjöng på sånger jag aldrig hade hört talas om. Nu lär väl inte det hända med Milla kanske (hon är ju inte fullt så verbal som syrran var, plus att jag fått fyllt på repertoaren av barnvisor nu!) men nog kommer hon lära sig en massa nya saker som inte JAG (eller Tias eller mormor eller farmor etc) har lärt henne… det ÄR lite tufft, det tycker jag också, men försöker fokusera på hur stolt Maali blev över sina framsteg. Och jag är ju trots allt positiv till förskolan som ”lekstuga och pedagogisk förvaring”! 🙂
Det viktigaste är att barnen har roligt, och att kommunikationen mellan vuxna och barn på dagis (och vuxna och vuxna) funkar!
Ja men visst är det så. Det kan komma problem senare. Men har inskolningen gått bra har man avstyrt en hel del problem.
Har som sagt inga tvivel om att det kommer att bli kanon 🙂
Det är helt rätt! Tack för att du leder mig på det positiva spåret!
Sv:
Nej, han kom upp och spelade för min sambo och hans kollegor. Han (min sambo) jobbar på Rockklassiker!
Men hans kollegor gick och tog en bild åt mig, de retas lite med mig – för de vet att han är min stora kärlek!
Tänk om det ändå hade varit för bara mig! <3
Hej, sent svar, men men 😀
Ja, jag kom till Sverige för 5 år sen och då fick jag inte gå i en svensk skola! Det är ganska komplicerat, speciellt här i Kiruna. Men det finns en sån som heter, typ svenska för invandrare. Där gick jag några månader men lärde mig inget vettig. Kunde allt innan jag kom till den klass så efter några år fick jag hjälp och börja i en svenska skola. Det var tufft i början men klarade mig rätt bra.
Tack för att du frågade, jag blev jätte glad! 😀
*Kram*/ Anna-Mimi
Det kommer säkert att då jättebra för henne även sen när hon vant sig och förstått att hon ska vara där. Kanske det är värre för hennes mamma & pappa när hon ska vara där? Brukar väl ofta vara så…
Shit så tiden går fort. Nu är min minsta son störst på dagis…eller inte störst kanske men han gör sitt sista år där nu…nyss var han ju minsta barnet och skolades in. Kan knappt fatta det…. 🙂
Jag hoppas du har rätt. Eller alltså, du MÅSTE ju ha rätt: hon kommer trivas fina fisken 🙂 När det gäller hennes föräldrar så, ja, det där är nog omöjligt att komma ifrån antar jag :p men jag hoppas ju då också såklart att vi längtar mer efter henne än tvärtom!!
Jag får samma känsla nu med EmmaLi. Hon är inte störst på sin avdelning förstås, men heller inte längre minst!? Hur blev det så liksom?!