Det blir svårt att skriva om något annat än två av de verkligt otäcka offentliga händelser som skett detta datum: terrorangreppen mot NYC och Washington* 2001 samt mordet på Anna Lindh 2003. För att ändå försöka hitta nåt personligt på samma tema så kan jag berätta att de älskade små katterna Schweppes och Minus idag – efter mer än ett halvårs utdragen motsträvighet – äntligen har fått flytta ut i trädgården. I en enkel ceremoni bäddades gosigt med gräs (Emmi var väldigt duktig på att ”göra det mjukt för Schweppes”) och den förvånande mängd aska som var kvar av de små månsarna placerades vid sina båda respektive familjemedlemmar; dvs katten S får ligga bredvid sin syster Misty och katten Minus kan vara nära fina gamla Missan som han bodde tillsammans med under nästan hela sitt liv.
ni lämnade oss på tok för tidigt…
den brunsvartvita mjuka kanske världens mjukaste är Misty som troligen råkade ut för en olycka i januari 2007 (knappt tre år gammal) och den grå är Schweppes som (7,5 år gammal) blev mycket svårt sjuk precis innan jul förra året
Det är så sorgligt att förlora små djur som varit älskade. EmmaLi sa flera gånger att hon tycker det är tråkigt att inte Schweppes lever längre, men jag är tycker det är svårt att veta om hon verkligen minns katten som sådan eller om hon bara är duktig på att känna av stämningar. Själv saknar jag de båda kattsystrarna så otroligt mycket. Trots att det börjar närma sig fem år sen Mistyn försvann från oss, och Schweppes varit borta lika länge som en graviditet, så fattas dom mig. Fortfarande. Så märkligt mycket.
* Pentagon ligger förvisso precis på fel sida om floden Potomac för att tillhöra huvudstaden, men eftersom det hjältekraschade planet i Pennsylvania tros ha varit på väg mot Vita Huset sätter jag de två städerna New York och Washington D.C. som mål för terroristangreppen.
var inte tunnelbaneattentatet i spanien också 11 september?
Och vi har ju också en katt att begrava, får ta tag i det <3
Du har minne som en häst! Men… *googlar* Rätt datum, fel månad: 11 mars 2004. Om det är rätt attentat jag i hastigheten snokade fram?
så var det!
Ja usch, det är otäcka saker det där. Sitter och kollar en dokumentär i svt…huga!!
Det är jobbigt att begrava husdjur. En som adrig haft förstår nog inte känslan. Såå ledsen man kan bli…vi har oxå haft en katt men hon har lämnat oss för fyra år sedan…
Ja det krävs nog egna djur för att förstå. Precis som det nog krävs egna barn för att förstå den kärleken (det händer att jag stöter på människor som envist hävdar att deras djur är som deras barn – jag har själv gjort den jämförelsen – och det där är ju nåt som inte går att förklara: utan att förringa kärleken till älskade husdjuren vill jag skrika DET GÅR INTE ATT JÄMFÖRA. men jag är nästan alltid tyst… hmm. kan nog bli ett eget inlägg av det där 😉
Så sorgligt med din katt! Fyra år är i vissa fall inte lång tid alls… Har ni funderat på att låta en ny liten päls flytta in hos er?
Nej, vi har inte tänkt skaffa nån ny katt. Inga husdjur alls om jag får bestämma. Vi är så fria om vi vill göra nåt eller resa nånstans på sommaren. 🙂
Jag kan verkligen förstå hur ni tänker!
Jag tycker nog man storknat i 11 september-rapportering i snart en vecka nu så jag bara hoppas det ska gå över snart. Har inte alls känt något tryck att jag också måste skriva om det.
Vi har bara haft en kattbegravning, våran gamla Nissekatt sprang ju på en bil i förvirringen dagen innan Mannen dog. Nisse begravdes hel och hållen på våran bakgård av grannar, mormor och barn. Ståtligt med riktig präst, psalmsång och allt. Säkert hade dom förplägnad efteråt också.
Nisse var ju 14 och märkt av ålder och förmodligen sjukdom, veterinären gissade på en hjärntumör. Det lite läskigt magiska var att han fanns nästan på dagen lika länge i mitt liv som Mannen.
Våran lilla Spandex var 5 men såg ut och var full av liv som en ungkatt, hon bara försvann. Ovissheten var gräslig, funderingarna på vad som hänt, men vi slapp i alla fall begrava en trasig katt. Det är jag mest rädd för med katterna, att man ska behöva plocka upp dem platta från parkeringen eller halvätna av räven.
Sånt här storknar inte jag i! För oss som bara följer nyhetsrapportering i bloggar, TV och morgonpress så blir det nog en ganska lagom dos. Värre är det i kvällstidningarna gissar jag?
Det är lätt att dra (felaktiga) ödesparalleller mellan din make och katten Nisse. Jag nöjer mig med att också tycka det är lite läskigt. Och magiskt.
Att inte veta vad som hänt en saknad är fruktansvärt tycker jag. Lyckligtvis hittades ju lilla försvunna katten Misty (hon låg under en verandatrappa några hundra meter härifrån), och trots att jag sörjde ännu mer när hon kommit hem så var det så skönt att på något vis på avslut i sin sorg. Jag behövde inte undra, eller hoppas på att hon mirakulöst skulle komma hem.
Platta katter har vi bara hämtat en gång. Fast en lite platt katt kom hem för egen maskin en kväll och fyfan så hemskt det var. Men. Tusenlappar hos veterinären och zickzack snygga stygn på magen senare var hon nästan sig själv igen. Men troligen gick lite för många av hennes liv där i olyckan, det var nog därför hon förlorades för oss i vintras älskade fina lilla Schweppes (hujedamej jag blir så ledsen när jag tänker på det. jag älskade den katten så otroligt mycket)…
Och så var där ju militärkuppen i Chile. Ett ödesmättat datum.
Jag skyller på att jag hade svårt att minnas händelsen för egen maskin. Min gravida mor däremot bör ha tydliga minnen från densamma.
Jag tillhör nog den lilla skara som faktiskt inte har en aning om vad jag gjorde den 11 September något år. Mitt datumminne är sämre än sämst (vilket är lite ironiskt eftersom jag nästan har fotografiskt minne vad gäller siffror som tal). Själva händelserna kommer såklart alltid finnas där som en påminnelse (och rädsla), men jag känner ingen personlig tillhörighet med händelserna eftersom jag inte kan koppla dem till något. Ändå sitter man där med tårar i ögonen från rapporteringen, jag försöker låta bli eftersom det räcker med att vara gravid och hormonell i övrigt.
När det händer stora saker i världen så minns jag oftast vad jag var och gjorde när jag fick reda på vad som hänt: Live Aid, Palme, Estonia, 11 september 2011, tsunamin i sydostasien, bomben i Oslo/massakern på Utöya osv. Däremot kan jag inte hur mycket jag än försöker minnas ett dugg av hur det gick till när jag fick veta att Anna Lindh var mördad? Eller hur jag fick höra talas om folkmorden i Serbien eller Darfur. Mycket märkligt faktiskt, jag som annars är ganska bra på att hitta referenspunkter till årtal kan här knappt ens minnas när det var.
Du är stark som klarar att överhuvudtaget titta på såna hemskheter som visats på TV det senaste tycker jag! När jag varit gravid (och nyförlöst/ammande) har jag i praktiken stängt av ögon och öron.
Chile ja, som Selma skrev: 11 september 1974. Händelserna där var på sitt sätt värre (liksom i Norge) eftersom det var landets EGNA militärer som gjorde det grymma som pågick år, efter år, efter år, och inte någon främmande tro eller makt som utförde de bestialiska tortyrerna och morden!
…men små katterna! Lilla Misty var ju egentligen min, även om hon bodde hos er, och inte hade en aaaning om att jag betalade underhåll, som man gör för barn boende hos en annan förälder, under de få år hon fick. Hemskt känns det också att det var medan, bl.a., jag passade henne som hon ”försvann”!
Missan och Minus var ju å andra sidan egentligen dina katter fast de bodde kvar hos oss i många år…och Minus skaffade sig ju på senare år ännu en bostad genom att gå tillbaka i generationerna hos människorna han valde! 😉
Det känns bra nu i alla fall att han och Missan flyttat ihop igen, liksom att katten S fått sällskap av mjuka Misty. Tårarna trillade en hel del när jag läste ditt skriv…men nu känns det bättre!
Puss på alla nosarna!
Jag skrev la just det som respons till Selma; att du skulle minnas tydligt!
Fast det där att hon försvann under kattvakt känns ju isf ännu mer som vårt fel eftersom hon kanske aldrig hade sprungit iväg om vi varit hemma…? 🙁
Det känns riktigt bra nu när de har sällskap där ute i trädgården, alla fyra små katterna. Jag har (gudars vad det låter töntigt) tyckt det varit lite sorgligt att de varit så ensamma… men nu så! Och nu vill vi inte att de får sällskap av fler på många många år!!
Jag ”pratade” faktiskt med Susanne – hon som hittade Minus till mig i Skövde – på facebook igår. Hon undrade (apropå bilden i länken jag la där) hur det var med ”Skrotmåns”. Jag fick ju rätta namnet lite (Skruttmåns ska det va!), och hon berättade om hur hon många gånger berättat historien om hur hon en kall vinterdag hittade en liten ynklig, skruttig kattunge på en sten vid gångvägen och hur hennes vän Ullrika blev kär i kattungen och satt och matade honom hela kvällen. Hon mindes och brukade berätta om allt; om veterinären, om brandkåren och t o m om hur kissen var passgångare! Det blev extra blött i ögonen då en stund förstås, men vackra minnen är ju det som söks i sorgens ögonblick så hon träffade så himla rätt!
Många pussar tillbaka!