ullrikas nosar, nästan für alle

Medan pappan och lillasyster skuttade iväg och håvade in glömda tomteluvan hann Maali ångra sig. Hon ville inte vara med i årets upplaga av lussekonsert på Bokens förskola. En go ”fröken” letade med en jättejätteledsen liten tomtetjej i handen upp mig bakom flocken av måste-trängas-alla-ska-stå-längst-fram åskådare. Med tårarna sprutande i den brutala iskylan (tusen minusgrader och miljarders sekundmeter vind, det är verkligen en asabra idé att fira lucia utomhus med så små barn) lugnade sig lilla tomten när vi efter en kort stund i Blåbärsavdelningens värme bestämde att jag kunde stå med i luciakören. Lite bakom sådär. Gömd typ men ändå inom handhållet avstånd.

På sätt och vis förstår jag min lilla flicka. Med alla ihopträngda människors ansikten tätt framför sig blev scenskräcken för stor. Vad hjälper det att fröknar och kompisar är tätt intill och att alla luciasångerna är inövade till närmast imponerande perfektion när publiken är så ”påträngande”? pliis vidga ringen, backa tre meter, ge barnen lite utrymme och, framför allt, låt fler vuxna komma åt att se sina små underverk!? Å ja. Det var fler lessna barn där framme att inspireras av. Så nä. Jag var inte ensam förälder vid kören. Men usch. Jag fick bita mig i läppen för att inte hyscha mamman som sjöng med… fin sångröst hade hon förvisso, men det har ungarna med – å dom hördes ju knappt även utan överröstning från sångsugna vuxna!!

Förra året filmade jag förresten lite av den bedårande kören, som då hade gott om plats framför en hukande föräldrapublik. I år var kameran i näven på triggerfinger-förfryst husband och därför blev det inga filmer. Men en reprissändning går kanske för sig? Varnar för crappy och darrig bildkvalitet, men ljudet är under omständigheterna försvarbart. Och det är ju det som gills mest i såna här sammanhang :)

Och vill du läsa lite om hur det var förra året så kan du göra det här! Nästa år är frågan om det är mödan värt att vara med om inte upplägget blir annorlunda? Efterföljande glögg-, lussekatts- och pepparkaksmys blev glest och vindpinat. Mysfaktorn var trots alla gulliga fröknars och pedagogers uppmuntrande glädje låg om jag säger så, för hur många två- och treåringar kan äta små förskolebakta pepparkakor med tjockaste vintervantarna på liksom?

Tjenixen!