ullrikas nosar, nästan für alle

Det blev väldigt långt det här. Fingrarna gick inte att stoppa. Inlägget skrivs lika mycket för egen som för nyfikna nosares skull. Om du orkar: det här var vad som hände i måndags…

Fortfarande inte helt smidig i rollen som mamma till två gick det förtvivlat fort från irritation till kaos till panik.

EmmaLi sitter på toaletten, Milla i sin babysitter. Båda gråter. Klockan är en dryg halvtimme kvar tills Mattias kommer hem från jobbet. Jag går på sparlåga. Lilla tjejen är hungrig, stora vill/kan inte bli färdig. Med Milla i min famn blir åtminstone den ena tyst. Maali blir lite svartsjuksledsen och vill ha en kram och det är klart hon ska få en kram men det är nu det går åt helvete. Vårt badrum är nämligen litet, riktigt litet, och när jag ska resa mig från golvet slår Millas lilla huvud i handfatet på vägen upp. Det är en kraftig smäll. Den är så hård att jag hinner tänka ”nejnej det där var farligt” innan Milla drar efter andan och vrålar. Hon skriker så håret reser sig, hon tappar andan och blir till ett rött litet knyte men hon skriker igen och jag tröstar ömsom henne, ömsom mig själv. Men nu skriker hon svagare och svagare. Hon försvinner från mig. Hon ligger i min famn och försvinner bort. Jag kämpar med lugnet för båda mina barns skull men hysterin är nära. Jag försöker få kontakt, ingen reaktion. Jag försöker igen, hon är helt borta. HELT BORTA. Jag vet inte om hon andas hon väger ingenting och inombords skriker jag.

Sekunder blir evighet. Stackars EmmaLi sitter på toaletten med stora förtvivlade ögon. Jag stirrar på henne i vad jag hoppas är i närheten av ett lugnande leende och får tag i telefonen som turligt ligger precis i nåhöjd. Jag snyftar med torra tårar mitt namn, var jag bor, vad som hänt och att jag står med mitt livlösa spädbarn i min famn. Kvinnan i andra ändan har en trevlig röst tänker jag märkligt och slåss för att hålla mig klar, förstår att hon larmar för jag hör fingrarna flyga över tangentbordet samtidigt som hon frågar mig, försöker lugna mig, hjälper mig. Hon frågar om Milla andas men jag vet inte. Jag försöker se om bröstkorgen eller magen rör sig men jag ser inte. Jag försöker känna om det kommer luft men jag känner inte. Jag lägger efter kvinnans instruktion ner mitt lilla barn på golvet, jag blåser försiktigt i näsa och mun, det händer ingenting. INGENTING. Vid tredje – eller om det var fjärde – blåsningen kommer en försiktig ryckning i vänster arm som svar. Jag jublar!

Men fortfarande är hon helt tyst. Borde hon inte gråta? Kvinnan pratar med mig men jag minns inte om vad. EmmaLi frågar hela tiden ”vem är det mamma?”, ”vad är det mamma?” och jag ser att hon är osäker så jag försöker svara. Hur lång tid har gått? Plötsligt ser jag blinkande blåljus genom glasrutorna i ytterdörren. Jag tror jag säger tack innan jag slänger ifrån mig telefonen. Men varför kommer dom aldrig? Jag öppnar dörren och ser förtvivlat ambulansen försvinna, den svänger in på cykelvägen längre bort på min återvändsgata. Nu är paniken så nära så nära: dom är ju här men ändå så långt ifrån!!! Jag ringer SOS igen och förklarar att bilen kör fel, att den måste vända tillbaka. Det är en ny kvinna i luren, inte alls lika behärskad som den förra jag pratat med, som lovar att ringa dom rätt direkt.

Så är dom hos mig de två grönklädda och jag lämnar över min Milla i den enes famn och flyger ner runt halsen på Maali som sitter kvar på toaletten och kramar henne hårt hårt. Jag söker i blicken hos ambulanspersonalen; av deras lugn slappnas jag. Tårarna kommer och Maali, fortfarande med armarna runt min hals, frågar försiktigt ”är du rädd mamma?” och mitt hjärta går i bitar men jag svarar ”ja EmmaLi, jag är jätterädd” och då gråter hon också, ”jag är också rädd mamma” snyftar hon, och jag förstår att jag måste samla mig. Igen. Ambulansmännen frågar mig saker och jag minns inte riktigt vad jag svarar. Jag torkar och försöker klä på EmmaLi men kommer bara halvvägs innan Milla snyftar till och den försiktigaste lilla gråt jag nånsin hört grumlar mina ögon men skärper mig också till verkligheten och på den grönkläddes fråga försöker jag amma min lilla tjej som med svaga försiktiga rörelser får i sig lite grann. Men hon är faktiskt på väg tillbaka till oss, det förstår vi, fast allt snurrar för mig och jag är nu rädd att jag ska dö av skräck. Den ene av dom grönklädda, han som är i min ålder och den som hållit Milla, är en filbunke och jag klamrar mig i hans lugn. Jag försöker få tag på Mattias på telefon för att kontrollera att han verkligen är på väg hem men får inget svar. Det borde tyda på att han är på cykeln och inte kan svara men jag vet ju inte säkert och ringer igen. Och igen. Så tycker jag mig höra nåt i källaren och rusar till dörren och ropar ner. Mattias, som givetvis sett ambulansen som spärrar hela gatan men tagit för givet att den var till någon av de äldre damerna i huset mitt emot, tar trappan i fem steg och sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag sitter i bilen med Milla i famnen och några minuter senare är vi på sjukhuset.

Millabäbin är tillbaka hos mig nu, om än inte riktigt sig själv. Hon är slö och frånvarande men jag är ändå lite mindre dödsförskräckt än bara tio minuter tidigare. Mina grönklädda hjältar lämnar mig ensam och jag känner mig ganska vilsen. Jag håller om min lilla bäbi och känner för några ögonblick att jag är på väg att bli galen, men några djupa andetag senare är en härlig och rund liten sköterska hos mig. Hon tröstar med ett leende världens just då sämsta förälder och tillsammans sätter vi den minsta puls- och blodtrycksmätare jag nånsinn sett. De visar båda normala värden och jag vågar börja tro att allt ska gå väl.

En timme efter mitt första samtal till SOS Alarm får vi träffa en läkare. Han sätter sig på en stol framför oss och ber mig berätta vad som hänt.

Baserat i huvudsak på min berättelse förklarar han att faran för Milla med största sannolikhet är över. Jag är å ena sidan självklart överlycklig! – men känner mig å andra sidan en smula dum. Vi har tagit upp ”onödig” tid från både ambulans och sjukvårdspersonal och så är min lilla bäbi helt utom fara?

Vi får åka hem. Min kropp är urlakad och jag mår lite illa. Mattias och Maali väntar på oss med öppna armar hemma! Milla är trött och sover nästan hela kvällen. Det blir en tuff natt med mycket tankar och svårt att sova. Turligt slipper jag mardrömmar och såhär i efterhand försöker jag att inte låtsas om värken i magen.

Min bäbi lever!! Det är det enda som räknas nu!