Lösenordsskyddad: 10/7 – om det var en dag på stranden.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







Lösenordsskyddad: Dagsens tips: bygg inte sandslott av paddocksand.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







20/11 – om hej till ett västkustskt vinterland från en grindmontör.

Vinter i Varberg, dvs blötsnö och risk för underkylt väglag. Å så var det slut på väderrapporten

Genom en kompis har jag fyndat två begagnade spänngrindar som nu effektivt håller Milla (och vid behov även kloka Maali) från att rymma ur köket och upp för stentrappan till övervåningen. Källardörren sitter i en öppning på opraktiska 70cm och det verkar som att nästan alla grindtillverkare valt att lägga minimimåttet på 72cm… säkert för att retas? Men ullisar låter sig icke retas [sic!] och modifierar IKEAs trämonster till att passa behoven. Om det blir såg och borr eller en betydligt enklare buntbandslösning ger sig när beslagen är på plats. Håll tummarna för snickare hedbert; som inspirerad av proffsen nog måste inleda arbetet med en fikarast :D

Tjenixen!






Lösenordsskyddad: 6/11 – om annat än han som åt ihjäl sig i dimman.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







5.8 – om säkerhet och barn.

Jag vet. Jag är överbeskyddande när det gäller mina små döttrar men jag jobbar på att försöka sänka ambitionsnivån: det är ju inte farligt att trilla lite, genom att upptäcka sina gränser lär sig barnet stå stadigare nästa gång? Och jag är inte längre lika rabiat i mitt icke-presenterande av ex godis och lite onyttigare mat… Och ju bättre balans på tjejerna, ju lugnare puls på mamman! Men. Ett område är kompromisslöst. Trafik. Mina barn ska sålångt det är möjligtoavsett lagar i det land vi eventuellt befinner oss i – ha hjälm när de cyklar och åka baklänges i bil; gärna tills de själva får börja övningsköra :D

EmmaLi fyller tre år i november. Allt oftare ser jag nu jämnåriga barn åka framåt i sina små bilstolar. Varje gång tvingas jag vända bort blicken för att inte slita mitt hår i förtvivlan, var och en gör ju som den vill liksom. Men. I de fall jag känner att jag får lov (och måste, när det är människor jag tycker om!) försöker jag så sansat jag kan höra mig för om föräldrarna verkligen är medvetna om skillnaden mellan fram- och bakåtvänd bilstol.

Det är lätt att rada upp argument hit och dit men jag går an med stensläggan direkt. Ett litet antal länkar utan särskilt urval (du får tusentals träffar på google) finns här, här, här och här. Kortfattat är det inte storlek utan ålder som avgör när det är lämpligt att vända på barnet. I framsätet bakom en airbag ska man av självklara orsaker inte placera en bakåtvänd bilstol, men inte heller en framåtvänd – i det fall barnet inte är längre än 135-140 cm.

Denna otäcka video visar jag inte för att skrämmas utan för att visa hur farligt det faktiskt kan vara.


Ta hand om er därute!






Lösenordsskyddad: 15.6 – om min lilla femmånading.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







29.5 – om nyttiga övningar och en neggig minisimmorsa.

Terminens sista lektion minisim hade klädsim på schemat (bra!) men inleddes med en för tvååringar liite för lång vattensäkerhetsgenomgång. Efter sju (eller åtta eller tio, minns inte exakt ;) A4-ark ”sådär får man INTE göra” var det dags för klädsim medelst flytväst. Jättebra övning! – som min lilla skräckslagna Maali fullständigt missförstod. Hon trodde det var en dränkväst hon fått på sig och försökte vända sig på mage med resultat kallsup och ännu livräddare Maali. Min lugna uppmuntran hjälpte inte ett skit och till slut gav jag upp. Det går inte att lära sig vara orädd under såna förutsättningar?

Bort med västen och då var det inte ens märkligt att bada med kläder? Vilket väl är lite märkligt i sig!

Nå. Med lömsk plan i beredskap hade mina simglasögon följt med ner i bassängen. Planen var att visa hur roligt det är att doppa huvudet under ytan. Och sicken succé! Varenda gång jag dök upp ur vattnet (höll Maali i bäbisimgrepp framför mig) möttes jag av ett uppmuntrande ”bjraa mamma!!”. Där var det också slut på succén. Några egna dyk ville hon inte ge sig på. Och efter skräcken i flytvästen kändes tvång långtbortistan. Förmodligen utstrålade jag också sådan misslyckad-förälder-desperation att inte en endaste instruktör vågade sig fram. Vilket var synd. En klapp på axeln eller en ”kolla sicken skojig leksak jag har!” hade varit gryyymt uppskattat… och säkert isbrytande för mig och dottern ;p

För att trots all frustration (min alltså) få ett positivt avslut på den här delkursen hoppade jag efter lektionen ner i kalla 25-metersbassängen, fick Maali att hoppa efter och förklarade; ”nu ska jag simma dit bort, du gör säkrast i att hålla dig kvar”. Och skoja min doja hon höll sig fast! Som en liten igel! Såå skönt att den delen av livräddningsutbildningen gått fram! – att hela räddningsmanövern sen skulle falla på att jag höll på att dö av att simma tjugo meter hör ju liksom inte hit ;o

Tjenixen!


ps. efter lektionen fanns det möjlighet att köpa ett simmärke. vet inte vad man skulle ha gjort för att vara godkänd för detta, men jag utgår från att vi inte var det så nåt sånt köpte inte jag.