21.7 – om ryggproblem i Sommar.
Som vanligt lyssnar jag på P1:s Sommarprogram i efterhand (på podden) och i år ligger jag ganska långt efter. Av de sommarpratare jag ändå lyckats höra änsålänge (lyssnar alltid kronologiskt) har två pratat om sina ryggproblem. En hade en tumör, och en annan så brutala jävla diskproblem att de får allt jag genomlider att kännas som en förlossning på EDA (något jag iofs inte har någon som helst erfarenhet av!). Dock blir jag läskigt påmind om att jag måste ta tag i min rygg, och att jag måste acceptera att mitt (mina?) diskbråck inte läker av sig själv. Akupunktur dämpar topparna av ontet, sjukgymnastiska övningar och ergonomisk medvetenhet möjliggör ett förhållandevis ”normalt” liv, men jag sörjer så att t ex inte kunna bära på mina barn som jag vill. Av ilska och desperation vill jag skrika, jag är för ung för att ha det så här!
En sak som kan försöka förklara och sätta min smärta i relation till annat är att jag under mina båda förlossningar stundtals hade mer ont i ryggen än av att föda barn. Efter att älskade lilla Milla kom till världen har jag INTE haft EN ENDA helt SMÄRTFRI DAG.
I höst får jag träffa någon (en kirurg?) på Spine Center i Göteborg. Jag är apnervös. Nånting kommer att hända. Vad vet jag inte än. Operation ligger väldigt långt ner på min önskelista. Idag. Men för var vecka som går blir jag mer osäker. Och operationen hamnar högre upp…
Ta hand om er!
5.10 – om att vilja giva några på moppo… (part 1)
…eller att iaf inte tycka det är roligt med onyanserad elakhet.
Jo, jag tycker Femmans Bernsroast är ett klart sevärt program, men Bert-programmet höll sig ofta en bit över min smärttröskel. Har förstått att Pernilla Wahlgren-roasten var av samma sort och sörjer inte att jag missade det.
Humor är svårt. Det är beroende av allt från omgivning till nyanser och den som inte läser stunden klarar inte heller att vara rolig. Humor är också åsiktsbaserad. Den är varje människas personliga uppfattning och den fria viljan att skratta är på ett vis viktigare än nåt annat. Det är en rättighet att få tycka vad du vill, och det är en rättighet jag liksom Voltaire (eller vem det nu var) är beredd att försvara med näbbar och klor.
För övrigt anser jag att Petra Mede är rolig. Oftast. Hon är elak men bjuder på sig själv. Oftast. Hennes Sommarprogram var iaf hörvärt och det finns fortfarande att dra hem som t ex Podcast. Har du missat? Ladda genast! Ihop med Günter Graffenbergers program. Jeflar va bra – fast inte ur humoristisk synvinkel. Bara ur livsviktig. Synvinkel alltså.
Tjenixen!
