ullrikas nosar, nästan für alle » oro

11/7 – om en Gevaliadag, och ett lite oroväckande konkursbesked.

ullrika — Mon, 11 Jul 2011 19:40:20 +0000

En överraskning i form av spontant besök av gammal kursare från längesen dök upp hos oss på Barnens Badstrand idag och vi fick en riktigt bra dag i solen, sanden och havet! Kul att du kom Karin! Och att få träffa dina goa små döttrar – vilka det liksom känns som att jag känner eftersom jag ”träffat” dom så mycket virtuellt! – det är lustigt det där att internet gör att det känns som igår, trots att det gått både flyttar, husbygge och fyra fina ungar emellan sist och nu!

Till kvällsmat blev det mackor och ljummen youghurt och det är helt okej när man har sommarlov! Sen stoppades Milla och Maali dusch och säng i nämnd ordning och Tias och jag mumsade webrad kyckling. Helt okej det också, fastän man inte har sommarlov :)

Jag måste ju skriva något om OnOffs konkurs också. Personligen tycker jag förstås det är ett både tråkigt och oroväckande besked: tråkigt är att ett av de svenska företagen måste stryka med till förmån för jättetysken, och oroväckande är att mitt eget jobb kanske snart spolas ner i samma slask? Men, marknaden bestämmer såklart och när kvantitet och tyska euro kan mangla över våra små svenska företag kan vi inget säga emot! Jag lider med de 900 anställda som nu (troligen) förlorar jobben. Och håller alla tummar hårt för att företaget jag jobbar för ska klara sig bättre!

17/3 – om att sitta klistrad framför tv:n.

ullrika — Thu, 17 Mar 2011 20:26:59 +0000

Som boende bara några få mil från Ringhals följer jag nyhetsrapporteringen från Japan med magklumpat intresse. Idag var Aktuellt förlängt och vi satt som två tysta fågelholkar i soffan.

Efter rapportering och inslag om kärnkraftverket i Fukushima talade Hans Blix om händelseutvecklingen i Libyen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka… å ena sidan måste tveklöst Kadaffi bort, men vad finns att ta över efter honom?

Världen är obehagligt liten just nu.

11.2 – om mer nattskräck.

ullrika — Fri, 11 Feb 2011 22:13:56 +0000

Jag kommer aldrig att vänja mig. Att försiktigt hålla mitt förtvivlade barn i famnen (inte för hårt för nejnej hon vill absolut inte vara nära) utan minsta möjlighet att trösta. Måste vara lugn fastän mitt hjärta bankar, alla instinkter vrålar HJÄLP HENNE men jag vet att jag inte kan. EmmaLi jämrar och värjer sig, gnyr och vill tillbaka i sängen, rullar ihop sig under täcket. Ligger i fosterställning. AJ. Skriker tyst. Inte i magen. Hon mumlar skräckslaget innan hon på en sekund slappnar under min hand och drar i nästa andetag djupa lugna stockar. Hon snarkar och ansiktet är så fridfullt som bara en sovandes kan vara.

1.2 – om demokratiseringsprocedurer.

ullrika — Tue, 01 Feb 2011 10:50:44 +0000

Det rasar i Nordafrika nu. Tunisien och Egypten lär följas av fler. Frågan är vilka eller vad som tar/får makten istället? Islamistisk fundamentalism skrämmer mig lika mycket som katolsk verklighetsignorans. Till exempel.

UD avråder (äntligen) från resor till de egyptiska turistorterna vid Röda Havet. Jag undrar hur många besvikna som ska försöka boka om sin sportlovsvecka. Vart? undrar jag förstås. Resebolagen kämpar nog tappert för att flytta gäster till Kanarieöar eller Sydostasien. Hotell går säkert att rota fram, men får de tag på flygplan som kan ta sig ända till Thailand? Det är väl inte riktigt samma typ av maskiner som trafikerar de betydligt kortare sträckorna? Och landningstillstånd, hur får man det? På flygplatserna i Bangkok och Phuket landar och lyfter väl dagligen ungefär lika många plan som det får plats?

Dagsens tips: släck ljuset själv.

ullrika — Mon, 27 Dec 2010 21:15:14 +0000

Det är ett ögonblicks verk. Elden äter allt. Rökvarnare är livsviktigt.

Ett litet stearinljus kan bränna ner ett hus. En av mina älskade vänner kom igår hem till ett vatten- rök- och sotskadat hem. Jag ryser vid tanken på vad som kunnat ha hänt. Fy fy fy.

Mjau.

21/12 – om att ångra sin ovilja att vara besvärlig en smula.

ullrika — Tue, 21 Dec 2010 21:00:17 +0000

Jag förstår att ni storknar på renoveringsinlägg och jag ska hålla mig såpass kort som att tipsa: låt bli att vara ”schysst” av vill-inte-börja-med-att-vara-besvärlig-känsla och SKRIV ett AVTAL med din hantverkare. I vårt fall är det (förhoppningsvis!? ;) inte så illa att det kommer blir några rejäla tvister, men OM det hade blivit det är en skriftlig överenskommelse apselut nödvändig under huvudkudden. Dessutom är det för alla parter skönt att ha nåt att luta sig mot när frågor av typen ”hur var det nu vi sa” dyker upp. För det gör dom. Aj promiss.

Annars då? Jo. Nu är det ”nästan” klart. Med provisoriska lösningar. *mumlar osammanhängande*

Tjenixen!

20/12 – om Maalis provsvar.

ullrika — Mon, 20 Dec 2010 09:34:22 +0000

Mitt i all röra och tårar dök det i förra veckan upp ett brev från sjukhuset. Det var adresserat till EmmaLi.

CT hjärna har inte visat någon orsak till Emmas [sic!] besvär. Som bifynd har man hittat en liten aracnoidal cysta som inte tycks inte [sic!] ge några symptom och inte föranleder något särskilt kontrollbehov.

Med vänliga hälsningar
Xxxxxxx Xxxxxxx, ST-läkare

Okej. Jag läste detta brev fyra gånger. Sen slog jag på datorn och googlade fram alla aracnoidala cystor jag kunde hitta. Sen skrek jag. Och ringde sjukhuset. Pratade med en sköterska, som pratade med en läkare, som gärna ville ringa upp mig. Ja tack.

——–

Läkaren jag fick tala med var inte jättebäst på att lugna, men förstod att orsaken till min skräckslagna oro var formuleringen i brevet. En cysta i hjärnan på mitt barn som (enligt internet) kan vara allt från ”ofarlig” till ”orsaka svimning och dödsfall” får inte ”inte tyckas ge några symptom”…

Vi pratade en ganska lång stund och hon tog sig tid att förklara. Både CT och EEG visar normala värden. Härligt! Hon diagnostiserade Maalis yrsel som ”nånting nånting godartad yrsel hos barn”, vilket tydligen är både vanligt och ofarligt. Hennes beskrivning av hur ett yrselanfall kan se ut stämde ganska bra överens med hur jag upplevde det; svår att få kontakt med, blek hy, stora pupiller och ögon som beter sig lite som vid REM-sömn. Cystan, som är centimeterstor och sitter på hjärnhinnan – i mitten, till höger om jag förstod det rätt – bör inte vara till några besvär där den sitter. Ens om den växer lite. Något ordenligt besked på om den bör hållas under uppsikt fick jag inte, troligen för att hon inte ansåg sig kompetent nog att ge ett bra svar.

Det går framåt i badrummet nu. Skönt. Fast när ena rörmokaren förundrat frågade varför jag inte var ”lika på hugget som vanligt” var jag tvungen att gå en sväng till köket, så han inte skulle behöva se mina blanka ögon.

Mjau.

9/12 – om EmmaLi och CT/datortomografi.

ullrika — Fri, 10 Dec 2010 15:03:57 +0000

Åtta minuter över två, nästan tio minuter försenade, rusade vi in på röntgenavdelningen. Missförstånd och dålig planering gjorde att en överrumplad och storgråtande Maali i ilfart hämtades från förskolan och hälldes i sina kläder med sån hast att hon inte hann protestera nästan alls (bara lite). Det här börjar skit tänkte jag ilsket medan raKETen rullade något över tillåten hastighet mot sjukhuset. Svinkallt ute. Och halt. Lilla Maali var alldeles blöt av tårar i min famn och inte förrän vi kommit in i lasarettets värmande korridorer lyckades jag – med löfte om att det inte var långt alls kvar tills hon skulle få åka in i tunneln (röntgenapparaten) – göra henne glad. Då sken hon upp och skuttade iväg, ömsom bredvid ömsom framför mig mot äventyret.

Vi fick komma in alldeles direkt. Och jisses. Sicka härliga människor vi fick träffa!! Från första stund… underbara! Grönklädda kvinnan som tog emot (missade både namn och titel men jag gissar på röntgensköterska?) hälsade på EmmaLi och på mig (i nämnd ordning) och i undersökningsrummet väntade Ulrika (undersköterska?) som genast lockade Emmi i sitt vänliga mjuka nät genom att erfaret och jäkligt smart låta henne bli delaktig. Hon fick t ex själv stänga den stora elektriska dörren med en knapp på väggen och så enkelt hade hon Maali i en liten box! Efter det fick vi försiktigt undersöka ”tunneln” och provåka ”tåget”. De båda kvinnorna snappade nyanser och läste tankar med beundransvärd precision och när treåringen en endaste gång försökte sätta sig på tvären lät de henne ta sin tid och mycket snabbt tog nyfikenheten överhanden. Jag är såå imponerad!

Jag fick en snygg grå och lite rosa (”din favoritfärg, mamma!”) blyklänning och Maali fick ligga ner på ”tåget”. Av fullt förklarliga skäl blev hon lite rädd men jag fångade kvickt uppmärksamheten med en strålande version av Mössens julafton, och Ulrika hängde genast på och klämde i från tårna och plötsligt stod vi där över lilla osäkra Maali på en smal brits med specialkudde (en hållare för att huvudet skulle vara stilla) och ylade ”nääär nätterna blir låånga” och Maali fyllde försiktigt men med stigande entusiasm i med ”akta er för fällan” och ”när julen kommer ska varenda unge vara glaaaad!!” och då log vi vuxna ett sånt där obeskrivbart we’re-in-the-moment-together-leende och sen gick allt som en dans på snyggt bonat Nobelfestgolv och när vi var klara, max fyra minuter senare, höll jag på att dö lite av stolthet och överväldigande oro och asagulliga Ulrika såg mina blanka ögon och dök in som en rävslug och räddande ängel (ville ju inte att Maali i just den situationen skulle se mig ledsen) och på en bortvänd sekund var jag tillbaka i stabilitet och hjälpte min lilla dotter ner på golvet och vi vinkade hejdå och tack och 14:31 knäpptes detta foto på väg mot Barnmottagningen för tidsbokning av meddelat provsvar:

Eftersom allt gick så fort hann jag inte fota nåt inne i datortomografi-rummet. Jag hade – som framtida referens och minnesanteckning – velat ha en bild på den där lyckliga genomstolta lilla tjejen framför ”tunneln”. Men. Minnet finns väl förankrat hos mig. Och jag hoppas jag aldrig mer får möjlighet att ta den där bilden…

När vi passerade receptionen på väg ut vinkade vi hejdå till den förvånade kvinnan bakom disken. Hennes ögon undrade ”gick det inte bra?”, men hennes röst frågade ”är ni redan färdiga?”, och fånstolta mamman försökte hålla igen på breda leendet när receptionisten gav mig det varje förälder älskar att höra; beröm om sitt barn. En två fyra gånger sa hon att hon var imponerad. Då blev Maali också glad och stolt och jag blinkade effektivt bort en töntig allergireaktion ur ögat.

På vägen hem passerade vi Barnmottagningen för att där boka telefontid för meddelande om resultat av CT:n. Det blir en lång vecka.

En härlig helg önskas alla mina fina nosare! – med eller utan Nobelfest och Idolfinal :)

ps. jag glömde visst skriva att mjuk-Kängurun som är med på bilderna dök upp som tröst och trygghet när Emmi blev lite skrajsen på britsen och efteråt fick den följa med oss hem – under förutsättning att nyblivna ägarinnan lovade att inte låta den hoppa i sängen! den där Ulrika föräras alla guldstjärnor i världen för fantastiskt psykologisk och pedagogisk kunskap!!

Dagsens tips: använd almanacka.

ullrika — Thu, 09 Dec 2010 21:25:47 +0000

Om man till exempel är bjuden till glöggmys med härliga människor så är det en fetbra idé att apsilut inte glömma bort att göra en anteckning med påminnelse i sin almanacka. Annars finns det nämligen risk att glöggmyset med vännerna glöms bort. Och då kan det hända att man t ex står och lagar mat med två hungriga barn runt benen och får ett sms, ”Hej! hur har det gått idag? Kommer ni?” typ enåenhalv timme efter att glöggmyset började. Då kan det också hända att luften går lite ur en och man blir lite lessen. I huvudsak för att man är en sån crappy vän… mjau. FÖRLÅT!! Och ja, jag VET att ni inte är jättearga för ni tillhör den där avundsvärda laissez-faire-typen av mänskor som liksom inte blir det, för sånt här. Men iaf. Jag/vi skäms mig/oss blå. Och gul(a). Och undrar ödmjukt om nån har lust att dela med sig av liknande glömska korkhistorier… liksom för att dämpa min ångest…

Mjau. Mjau!

Lösenordsskyddad: 8/12 – om EmmaLi och EEG (del 2).

ullrika — Wed, 08 Dec 2010 22:45:22 +0000