11/7 – om en Gevaliadag, och ett lite oroväckande konkursbesked.
En överraskning i form av spontant besök av gammal kursare från längesen dök upp hos oss på Barnens Badstrand idag och vi fick en riktigt bra dag i solen, sanden och havet! Kul att du kom Karin! Och att få träffa dina goa små döttrar – vilka det liksom känns som att jag känner eftersom jag ”träffat” dom så mycket virtuellt! – det är lustigt det där att internet gör att det känns som igår, trots att det gått både flyttar, husbygge och fyra fina ungar emellan sist och nu!
Till kvällsmat blev det mackor och ljummen youghurt och det är helt okej när man har sommarlov! Sen stoppades Milla och Maali dusch och säng i nämnd ordning och Tias och jag mumsade webrad kyckling. Helt okej det också, fastän man inte har sommarlov :)
Jag måste ju skriva något om OnOffs konkurs också. Personligen tycker jag förstås det är ett både tråkigt och oroväckande besked: tråkigt är att ett av de svenska företagen måste stryka med till förmån för jättetysken, och oroväckande är att mitt eget jobb kanske snart spolas ner i samma slask? Men, marknaden bestämmer såklart och när kvantitet och tyska euro kan mangla över våra små svenska företag kan vi inget säga emot! Jag lider med de 900 anställda som nu (troligen) förlorar jobben. Och håller alla tummar hårt för att företaget jag jobbar för ska klara sig bättre!
17/3 – om att sitta klistrad framför tv:n.
Som boende bara några få mil från Ringhals följer jag nyhetsrapporteringen från Japan med magklumpat intresse. Idag var Aktuellt förlängt och vi satt som två tysta fågelholkar i soffan.
Efter rapportering och inslag om kärnkraftverket i Fukushima talade Hans Blix om händelseutvecklingen i Libyen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka… å ena sidan måste tveklöst Kadaffi bort, men vad finns att ta över efter honom?
Världen är obehagligt liten just nu.
1.2 – om demokratiseringsprocedurer.
Det rasar i Nordafrika nu. Tunisien och Egypten lär följas av fler. Frågan är vilka eller vad som tar/får makten istället? Islamistisk fundamentalism skrämmer mig lika mycket som katolsk verklighetsignorans. Till exempel.
UD avråder (äntligen) från resor till de egyptiska turistorterna vid Röda Havet. Jag undrar hur många besvikna som ska försöka boka om sin sportlovsvecka. Vart? undrar jag förstås. Resebolagen kämpar nog tappert för att flytta gäster till Kanarieöar eller Sydostasien. Hotell går säkert att rota fram, men får de tag på flygplan som kan ta sig ända till Thailand? Det är väl inte riktigt samma typ av maskiner som trafikerar de betydligt kortare sträckorna? Och landningstillstånd, hur får man det? På flygplatserna i Bangkok och Phuket landar och lyfter väl dagligen ungefär lika många plan som det får plats?
Dagsens tips: släck ljuset själv.
Det är ett ögonblicks verk. Elden äter allt. Rökvarnare är livsviktigt.
Ett litet stearinljus kan bränna ner ett hus. En av mina älskade vänner kom igår hem till ett vatten- rök- och sotskadat hem. Jag ryser vid tanken på vad som kunnat ha hänt. Fy fy fy.
Mjau.
21/12 – om att ångra sin ovilja att vara besvärlig en smula.
Jag förstår att ni storknar på renoveringsinlägg och jag ska hålla mig såpass kort som att tipsa: låt bli att vara ”schysst” av vill-inte-börja-med-att-vara-besvärlig-känsla och SKRIV ett AVTAL med din hantverkare. I vårt fall är det (förhoppningsvis!? ;) inte så illa att det kommer blir några rejäla tvister, men OM det hade blivit det är en skriftlig överenskommelse apselut nödvändig under huvudkudden. Dessutom är det för alla parter skönt att ha nåt att luta sig mot när frågor av typen ”hur var det nu vi sa” dyker upp. För det gör dom. Aj promiss.
Annars då? Jo. Nu är det ”nästan” klart. Med provisoriska lösningar. *mumlar osammanhängande*
Tjenixen!
9/12 – om EmmaLi och CT/datortomografi.
Åtta minuter över två, nästan tio minuter försenade, rusade vi in på röntgenavdelningen. Missförstånd och dålig planering gjorde att en överrumplad och storgråtande Maali i ilfart hämtades från förskolan och hälldes i sina kläder med sån hast att hon inte hann protestera nästan alls (bara lite). Det här börjar skit tänkte jag ilsket medan raKETen rullade något över tillåten hastighet mot sjukhuset. Svinkallt ute. Och halt. Lilla Maali var alldeles blöt av tårar i min famn och inte förrän vi kommit in i lasarettets värmande korridorer lyckades jag – med löfte om att det inte var långt alls kvar tills hon skulle få åka in i tunneln (röntgenapparaten) – göra henne glad. Då sken hon upp och skuttade iväg, ömsom bredvid ömsom framför mig mot äventyret.
Vi fick komma in alldeles direkt. Och jisses. Sicka härliga människor vi fick träffa!! Från första stund… underbara! Grönklädda kvinnan som tog emot (missade både namn och titel men jag gissar på röntgensköterska?) hälsade på EmmaLi och på mig (i nämnd ordning) och i undersökningsrummet väntade Ulrika (undersköterska?) som genast lockade Emmi i sitt vänliga mjuka nät genom att erfaret och jäkligt smart låta henne bli delaktig. Hon fick t ex själv stänga den stora elektriska dörren med en knapp på väggen och så enkelt hade hon Maali i en liten box! Efter det fick vi försiktigt undersöka ”tunneln” och provåka ”tåget”. De båda kvinnorna snappade nyanser och läste tankar med beundransvärd precision och när treåringen en endaste gång försökte sätta sig på tvären lät de henne ta sin tid och mycket snabbt tog nyfikenheten överhanden. Jag är såå imponerad!
Jag fick en snygg grå och lite rosa (”din favoritfärg, mamma!”) blyklänning och Maali fick ligga ner på ”tåget”. Av fullt förklarliga skäl blev hon lite rädd men jag fångade kvickt uppmärksamheten med en strålande version av Mössens julafton, och Ulrika hängde genast på och klämde i från tårna och plötsligt stod vi där över lilla osäkra Maali på en smal brits med specialkudde (en hållare för att huvudet skulle vara stilla) och ylade ”nääär nätterna blir låånga” och Maali fyllde försiktigt men med stigande entusiasm i med ”akta er för fällan” och ”när julen kommer ska varenda unge vara glaaaad!!” och då log vi vuxna ett sånt där obeskrivbart we’re-in-the-moment-together-leende och sen gick allt som en dans på snyggt bonat Nobelfestgolv och när vi var klara, max fyra minuter senare, höll jag på att dö lite av stolthet och överväldigande oro och asagulliga Ulrika såg mina blanka ögon och dök in som en rävslug och räddande ängel (ville ju inte att Maali i just den situationen skulle se mig ledsen) och på en bortvänd sekund var jag tillbaka i stabilitet och hjälpte min lilla dotter ner på golvet och vi vinkade hejdå och tack och 14:31 knäpptes detta foto på väg mot Barnmottagningen för tidsbokning av meddelat provsvar:
Eftersom allt gick så fort hann jag inte fota nåt inne i datortomografi-rummet. Jag hade – som framtida referens och minnesanteckning – velat ha en bild på den där lyckliga genomstolta lilla tjejen framför ”tunneln”. Men. Minnet finns väl förankrat hos mig. Och jag hoppas jag aldrig mer får möjlighet att ta den där bilden…
När vi passerade receptionen på väg ut vinkade vi hejdå till den förvånade kvinnan bakom disken. Hennes ögon undrade ”gick det inte bra?”, men hennes röst frågade ”är ni redan färdiga?”, och fånstolta mamman försökte hålla igen på breda leendet när receptionisten gav mig det varje förälder älskar att höra; beröm om sitt barn. En två fyra gånger sa hon att hon var imponerad. Då blev Maali också glad och stolt och jag blinkade effektivt bort en töntig allergireaktion ur ögat.
På vägen hem passerade vi Barnmottagningen för att där boka telefontid för meddelande om resultat av CT:n. Det blir en lång vecka.
En härlig helg önskas alla mina fina nosare! – med eller utan Nobelfest och Idolfinal :)
ps. jag glömde visst skriva att mjuk-Kängurun som är med på bilderna dök upp som tröst och trygghet när Emmi blev lite skrajsen på britsen och efteråt fick den följa med oss hem – under förutsättning att nyblivna ägarinnan lovade att inte låta den hoppa i sängen! den där Ulrika föräras alla guldstjärnor i världen för fantastiskt psykologisk och pedagogisk kunskap!!
Dagsens tips: använd almanacka.
Om man till exempel är bjuden till glöggmys med härliga människor så är det en fetbra idé att apsilut inte glömma bort att göra en anteckning med påminnelse i sin almanacka. Annars finns det nämligen risk att glöggmyset med vännerna glöms bort. Och då kan det hända att man t ex står och lagar mat med två hungriga barn runt benen och får ett sms, ”Hej! hur har det gått idag? Kommer ni?” typ enåenhalv timme efter att glöggmyset började. Då kan det också hända att luften går lite ur en och man blir lite lessen. I huvudsak för att man är en sån crappy vän… mjau. FÖRLÅT!! Och ja, jag VET att ni inte är jättearga för ni tillhör den där avundsvärda laissez-faire-typen av mänskor som liksom inte blir det, för sånt här. Men iaf. Jag/vi skäms mig/oss blå. Och gul(a). Och undrar ödmjukt om nån har lust att dela med sig av liknande glömska korkhistorier… liksom för att dämpa min ångest…
Mjau. Mjau!
23/11 – om en bit av det som är färdigt och två sjukhusbesök.
Jag lovar att på obestämd framtid fokusera på det som är bra i renoveringskaoset. T ex är det till viss del jättefint på nya toaletten här uppe!
I eftermiddag ska Maali till Barnmottagningen igen, bl a för kompletterande blodprov (ett urinprov fixade vi själva imorse). Hon är peppad till max (har pratat om det på dagis!) men jag är inte säker på att det kommer gå helt smärtfritt när vi väl är på plats. Hoppas det räcker med stick i fingret iaf så vi inte behöver kämpa med en sänka (heter det så?)…
Vi har fått tid till EEG också. Så skönt att sjukvården respondat kvickt och seriöst på vår oro över Maalis båda yrselanfall. Om två veckor ska vi infinna oss, klockan åtta på morronen. Jag är skitnervös, både för resultatet och för hur själva testet ska gå: hon ska sova är det tänkt!?
Ute blötsnöar det. Mer västkustsk vinter.
Tjenixen!
