20/5 – om allergiska symptom.
Det ringer på dörren… med bud levereras dom här!!
En av mina allra bästa vänner lyckas med denna riktigt fina men allergiframkallande (blanka ögon och rinnande nos, måste väl vara allergi?!) bukett muntra upp både mig och min familj – döttrarna tittade storögt och sniffade sedan lydigt efter om den doftade gott!
Med såna vänner kan man ju inte annat än krya sig asafort!! TACK finaste Evisen!
ps. jag vet det är pensionärsvarning att ställa blommor på öppna spisen… men de står finast där!
20/5 – om Tradolan i Ullisar.
En riktigt kass natt (stavas KASS) men mellan varven fick jag lite medvetslös sömn. Däremellan vaknade jag av ömsom ont ömsom illamående – att EmmaLi vaknade tjugo i sex och ville gå upp var liksom inget alternativ så hon fick snällt gå å lägga sig igen (vilket det välartade lilla barnet med stor besvikelse faktiskt gjorde!).
Jag har rört mig en gång på hela natten, ett modigt försök att lägga mig på sidan tio minuter innan Emmi kom in till oss, vilket naturligtvis borgar för stelhet à la planka. Och efter att ha tvingat mig på toaletten när resten av familjen gick upp imorse höll jag på att dåna av illamående (jag matchade lakanen sniggt sa Tias ;) men däckade istället och sov med elaka drömmar till tio i tolv… Nu ska jag försöka våga mig ur sängen. Jag kan fastna halvvägs… om du hör ett vrål från Morkullan vet du vem som behöver hjälp… ;)
Dagsens tips: schåpa dig inte!
För den vars sprutskräck sträcker sig så långt att hon villkorslöst föder barn utan EDA kan en rutinkontroll på sjukan bli en skräckupplevelse.
Tur att jag var totalt oförberedd. Och ensam… ;)
- och att jag blev av med den efter ett par timmar!
17/5 – om ont i magen.
Igår, ganska nära efter lunch, fick jag sådär panikont i magen igen. Helt tagen av smärta – och jag är inte klenis i vanliga fall – lyckades jag ringa Mattias som mellan hulkningar och snörvel och snyft lyckades klura ut att jag hade ont och i ett nafs var han hemma hos mig. Lilla Milla, som förundrat tittat på mig och hur märkligt jag betedde mig, blev själaglad över en papa in da haus men gladast och lättnadast blev jag. Efter 35 minuter ringde vi en sköterska på sjukvårdsupplysningen som trots fjorton minuters samtal inte gjorde mig klokare. Hon sa ”sök vård, om det inte går över”.
Det gick inte över så jag sökte min vårdcentral – som jag vet har bokningsbara akuttider. Där mötte jag motstånd och fick bl a höra ”det här är väldigt vanligt förekommande, förstår du” men jag stod på mig å bakom telefonröstens illa dolda suck fick jag en läkartid till om en halvtimme.
På vårdcentralen tas det prover, jag blir klämd på och skickas med direktremiss till akuten.
Till min lycka kommer jag i rätt tid (eller så är min ”skada” mer akut än jag trott) för jag behöver inte vänta så särskilt länge, nya prover tas, jag blir tappad på massa blod (huvva), en bladderscan konstaterar det jag befarat (”förstoppning” i urinblåsan), jag får träffa en läkare och lite drygt två timmar senare linkar jag hemåt, i väntan på kallelse från urologen.
Whått on öörth? Finns det nån under 70 som skickas till en urolog?! :) Jaja. Det här är samma symptom som efter båda mina förlossningar och min gissning är – nu som då – att det hänger ihop med mina kassa ryggdiskar. Ryggskottet för ett par veckor sen har kanske inverkan?
Tur tur massa tur att jag fick hjälp! Både från Mattias och min mamma (som dök in som EmmaLifrånförskole-hämtare ♥) men också från de vårdinrättningar jag sökte. Lite grann in jår fejs till kvinnan i telefon på VC förstås, men jag antar hon hade en dålig dag… eller så trodde hon på fullt allvar att jag sökte akuthjälp i onödan!? Symptomen: krampkänsla [läs: ontsomfan] i nedre delen av magen, öm i hela buken, illamående, yrsel, mycket svårt att gå på toaletten… man behöver ju inte vara Einstein för att lista ut att jag var ganska orolig, och att en vänlig röst lugnar mer än en mästrande…
Idag är jag ganska trött, öm i magen och har huvudvärk. Till min sorg orkar jag inte med tisdagstraditionen Öppna förskolan, men en vecka ska de väl klara sig utan mig ;) Å i eftermiddag kommer Emmis kompis Viktor och hälsar på! Egentligen hade jag nog helst sluppit… ;p men för barnens skull ska jag nog ”stå ut”!
9/5 – om en ”sjukskrivningsdag”.
Mattias stuvar om i sitt schema så vi slipper sjukskriva och vabba. Ryggen känns micket bättre idag och jag hyser gott hopp om att vara tillbaka på banan snabbare än vi vågat hoppas på!
Dagsens tips: håll reda på gott och ont :)
På Disneyland blev det förvirrande när lilla jedikrigaren – en flicka vid namn Sariah Gallego – star struck och tagen av stundens allvar inte agerar som planerat…
Fantastiskt gulligt! Och ett bevis på att det inte är så jämrans lätt att hålla koll på god och ond!
14/4 – om att gårdagsens önskning slog in, en lång slutspelsomgång samt ett ont öra.
Sicken vårdag det blev! Efter lite sällskapsraggande fick jag ihop en handfull av mina bästaste för en lekdejt på lekplatsen precis vid vårt hus:
I kronologisk ordning dök Nova (å mamma Karolin) och Viktor (plus mamma o lillebror Algot) upp hos oss, och när Nova ett par timmar senare lämnade sällskapet efter samgungning, rutschkaneåkning, sandlådegrävning å oväntat organiserad fikamysning tog det bara en halvtimme innan kvintetten var komplett igen i form av en insusande Karla (med mamma Anna som chaufför) på cykel! Häremellan kom lite grannar och livade upp. Hejja småstad!
Av äktenskapliga orsaker har jag suttit framför säsongens sista elitseriematch på TV4. Jag hade glömt hur lång en hockeykvart kan vara. Avblåsningar i handbollsklass och bryt för reklam. Inte okej. Jag ser hellre sport producerad av SVT eller annan icke reklamberoende kanal. Om det dessutom är en sport som engagerar – med lag jag hejjar på – höjs förstås toleransnivån. Det betyder att jag på lördag naturligtvis sitter klistrad framför innebandyfinalen. På radion!? Skönt att den inte som vanligt sänds från Stockholm. För sporten alltså. Men nu, grattis FBK! Å maken är glad :)
Mitt högra öra värks och har lock på sig. Det har nog hållit på i en vecka minst men vissa dagar är sämre än andra. Just ikväll gör det riktigt irriterande ont och varken nossprej, smärtpiller eller tryckutjämning hjälper knappt nåt. En snabb googling hintar om ocharmiga åkomman vaxpropp. Va i helsefyr? Drabbar inte det bara stackars lortiga åldringar med hemtjänst? Imorron blir det med generad min tidsbokning hos läkare.
26.2 – om uäääk [mobil nosning från sängen].
Magsjuk. Fryser. Trött. Rastlös. Illamående. Magont. Magont. Hungrig(?). Fryser. Mår illa igen. Huvudvärk. Trött på eländet.
De andra tre mår bättre nu och jag hör hur dom leker där nere!
ps. galla passar bättre i magen än i toaletten…
25.2 – om här var det sprit
eller
Nu gäller det att fokusera positivt och då konstaterar jag att vi liksom förra gången fördelar sjukan på halva familjen (åt gången?). Det började med att Milla väckte oss i natt – som vanligt – men den här gången somnade hon inte mellan oss – som vanligt – och när hon trasslat runt och bökat i ett par timmar kräktes den stackars nosen en modest liten pöl, och vi vågade hoppas att den bara var ett resultat av gårdagens kvällsmat på BK i Ullared (premiärhamburgaren mumsades med enorm förtjusning och vi fick hindra henne från att sluka hela; Burger Kings lilla burgare är bra mycket större än McD:s dito?). Nå. En halvtimme senare förstod vi att det inte gick att skylla på skräpmat och en förmiddag rikare var lilla magen alldeles tom.
Lunch i form av en mycket liten portion gröt (vågade inte slå på stort) försvann i ett nafs och trots ett par rejäla klykningar där båda föräldrarna (jaa!! vi är till min glädje idag dubbel uppsättning hemma!) stod redo fick allt stanna kvar inuti Milla!
Näste man att tvingas leverera var Mattias, som lyckats få sjuka lilla bäbibarnet (ja nu när hon är sjuk blev hon plötsligt en liten bäbi igen) att somna bredvid sig, och nu är sitter jag här i köket – med Maali framför Laban bredvid mig – och känner mig rätt vissen i magen. Inbillning, inbillar jag mig, och låtsas som ingenting…
Dagsens tips: skänk för hjärtans liv.
En sak som berör mig mer än annat är föräldrar som överlevt sina barn. Det är inte naturligt, det är inte rätt. Det borde inte vara tillåtet. Småsmå barn som dör är livets allra jävligaste.
Då och då passerar människor förbi i min dator, människor som på olika vis lever med en så ofattbar smärta att vardagsbesvär och små olyckor i min egen familj känns som ett blåmärke på knät. Det är ond sorg mot mitt treårstrots. Det är en obeskrivbar förlust mot mitt ”sov nu då envetna trötta unge!”. Det är att sakna ett trotsande barn, det är att ha ett barn som för alltid sover.
En ynka trettiolapp. Ett sms bort kan du hjälpa småsmå barn som fortfarande finns kvar hos sina föräldrar att förbli kvar.
Och just det ja. Läs hos Frejas mamma. Om hennes liv som trebarnsförälder, med två små barn hos sig och ett mellansyskon fysiskt frånvarande. Men innan du gör det, skicka ett sms. Det är så lätt. Och det kostar så lite. Men det är så mycket värt!
***********
Tvekar du? Jag slår vad om att jag kan få dig att skicka det där sms:et! Näförresten, jag slår inte vad, jag lovar. LOVAR:
-
Du vet det där som hände med Milla på hennes enmånadersdag? Hur mina armar alltid kommer minnas hur fjäderlätt en avsvimmad liten enmånadsbäbi är. Frejas mammas armar glömmer inte heller. Med den skillnaden att hennes lilla livslösa bäbi aldrig vaknade igen. läs här. LÄS! Läs. Har du läst? Om du isf inte sitter med en mobiltelefon i din hand om tre minuter har du inget hjärta.
Trettio spänn. Det har du väl möjlighet att avvara?
18.2 – om influensa?
Inte har man vanligtvis en sån brutal huvudvärk av en ”vanlig” förkylning?
Det blev en rejält intressant kommentering på Facebook när jag länkade till mitt SVT-inlägg där. Naturligtvis (!) var det licensen som diskuterades mest och jag kom på att det som är roligt med att debattera med oliktänkande runt ett bord blir väldigt mycket svårare bakom en dator. Nyanser och missförstånd förstoras eller suddas ut. Åsikter läggs bakom andras ord.
Fast nu var det min huvudvärk jag skulle skriva om. Fast vänta nu, det var ju just det jag gjorde? ;)
