5/7 – om att ringa 1177.
Antagligen var det en bra trött tanta till sjuksköterska jag fick i örat igår kväll, eller så var hon sådär seg till vardags mä? Till att börja med började hon prata innan hon svarat och presenterade sig alltså som ”…a, sjuksköterska”. Sen spraak rasp och jag förklarade att jag hörde henne dåligt men hon hörde mig perfekt sa hon, och hon hade ”skruvat” sina ”grejer på max” försäkrade hon nästan snorkigt. Fast grejerna var kanske inte så bra, eller så hade hon skruvat fel, för jag fick upprepa ”jag har blivit stucken av ett bi” tre gånger innan jag desperat tjöt ”biii… ett BE IH”. Men det hjälpte inte särdeles. ”Vad stack sa du?” frågade hon å då andades jag och bokstaverade; ”Bertil Ivar”.
I ärlighetens namn gick det inte så mycket bättre efter detta heller men jag lyckades iaf förstå att jag skulle kunna dricka upp till 40ml Tavegyl per dygn, men skulle bara ta 20ml då igår kväll (vågade inte fråga varför), å kleta en massa (eller ”dyng mä”, som min goa Stalker säger!) hydrokortison både på kvällen å imorse och till frukost en Kestine. Att det kliar så jag håller på att förlora förståndet och att halva foten är röd och varm är inte så farligt tydligen. Förrän på… ”ööh, onsdag” ;)
Innan vi la på försökte jag lätta upp den i mina öron lite tryckta stämningen (damen behövde gå hem, eller iaf ha en kopp kaffe gissar jag) med ett ”det är konstigt att ett så litet uschligt djur kan göra så mycket skada!?”. ”Nja”, förklarade sjuksköterskan helt allvarligt. ”Det är inte biet… det är för att det har så mycket gift…”. Ridå.
ps. Hur jag har sovit? Bedrövligt. Jag har vaknat av kli stup i kvarten och däremellan slumrat micket oroligt. Inte är det bättre nu men jag har gjort ett provisoriskt förband. Och om Milla somnar har jag tänkt försöka göra detsamma!
25/5 – om en jämrans massa ”tack”!
En liten smula nervös och ödmjuk hörde jag mig igår för om det verkligen var okej att jag idag skulle putta omvårdnaden av mina små barn på mina mammagruppsvänner. Jag menar, jag är mer eller mindre konstant beroende av support och jag vill känna mig säker på att de som erbjuder hjälpen är helt säkra på att de verkligen vill/kan ställa upp! Det låter tokigt kanske, men det är väldigt självutlämnande att vara sådär beroende, och även i mycket goda vänners lag känns det märkligt nog faktiskt ganska jobbigt att be om hjälp. Med allt. Detta (som alltså apsilut inte är nåt fiskande efter sympati!) är orsak till att jag känner att jag måste dubbelkolla…
Nå. Mammorna log sina vackraste leenden och förklarade sig redo att ta sig an den hedbertska personliga assistentrollen hela bunten och jag blev lite allergisk i ögat av deras osjälviska gullighet.
Med privatchaufför anlände så mina flickor och jag som först i klungan och när samma raKETchaufför nästan 6 timmar senare hämtade oss var vi sista gäster kvar på bygget. Då hade ungar och mammor lekt och samspråkat hela dan och jag hade knappt behövt lyfta ett finger!
Dock lyfte jag nog några fingrar iaf, utan att tänka mig för/på det, för det känns att jag skulle behöva en god natts sömn nu. Jomensåatteh. Bara att glömma. Utan starkpiller sover jag fjäderlätt men slipper illamåendet och pajjade vakentimmar. Det är det lätt värt!
Nu ska jag slänga mig i soff… öh, nä… nu ska jag sätta mig prydligt på en pinnstol framför TV:n med husets största ostbågschipspopcornskål! Och kanske en handpåläggning av finaste Mallias. Voltarenkräm, here we go!
21/5 – om på krämpfronten lite nytt.
Vet du, precis när jag började ge upp hoppet känner jag hur det liksom ger med sig lite i ryggen! Det är inte lika otäckt stelt och jag tror att mina McKenzie lyckats rädda nåt som kunnat bli kaos. Skit bara att gårdagen försvann i en dimma av illamående (det är jefla kropp jag fått till skänkts, som dels är så klen å fragil och som grädde på moset inte klarar smärtstillande medusin utan att löpa amok).
Att stå, gå eller ligga är tillåtet för en med ryggont, sitta är apsilut korkat. Att gå är det bästa förstås men efter elva varv på nedre botten är jag färdigpromenerad…
Dessutom fick jag igår ont i naveln?! Alltså. Ärligt talat!? Whått on öörth! Nån som hört talas om att man kan ha det? ”Ont i naveln”?! Igår var det ömt ca en dm runt naveln, idag har det ömma minskat till några cm. Jeez. Märklig åkomma?
Döttrarna är förresten bortackorderade fram till efter lunch. Då kommer de hem samtidigt som avlastning dyker upp i mitt hus. Lycka är att ha en mamma och en svärmor som kan och vill ställa upp när det krisar!! ♥♥
20/5 – om Tradolan i Ullisar.
En riktigt kass natt (stavas KASS) men mellan varven fick jag lite medvetslös sömn. Däremellan vaknade jag av ömsom ont ömsom illamående – att EmmaLi vaknade tjugo i sex och ville gå upp var liksom inget alternativ så hon fick snällt gå å lägga sig igen (vilket det välartade lilla barnet med stor besvikelse faktiskt gjorde!).
Jag har rört mig en gång på hela natten, ett modigt försök att lägga mig på sidan tio minuter innan Emmi kom in till oss, vilket naturligtvis borgar för stelhet à la planka. Och efter att ha tvingat mig på toaletten när resten av familjen gick upp imorse höll jag på att dåna av illamående (jag matchade lakanen sniggt sa Tias ;) men däckade istället och sov med elaka drömmar till tio i tolv… Nu ska jag försöka våga mig ur sängen. Jag kan fastna halvvägs… om du hör ett vrål från Morkullan vet du vem som behöver hjälp… ;)
7.7 – om bra medusin.
Cocillana är änårmosly good stuff!
Somnar direkt efter kvällsmat före åtta, väcks av Tias o Milla som kom å la sig halv ett, kan knappt svälja ynff och hostar ajaj och attack. Traskar genom kolmörkt hus i morronrock och rotar ur medusinskåp fram gamla miraklet. Dosering? Ehum, en hutt? Redan i trappan upp till sovrummet har blädrickat fått fäste. Sicka grejer!?
Jag gillar verksamma funkande ämnen (som är vaddå?)! Önskar jag hade nossprej av samma kaliber…
Go’natt!
15.4 – om mitt läkarbesök.
Rustad för strid, beväpnad med mina allra vettigaste argument, stegade jag bestämt in på mottagningen. Och kom snabbt av mig. För innan jag ens hunnit spänna hanen på argumentationspuffran hade läkaren förhört, undersökt, remitterat och sjukskrivit. ”Eh, piller?” mumlade jag men han stod redan med receptblocket i hand. ”Vilka vill du ha?”.
Jag har träffat den här läkaren ganska många gånger. Oftast som frisk, som mamma på BVC. ”Du är inte som vanligt” konstaterade han allvarligt, och jag skämdes. Inte för att ha ont naturligtvis. Utan för att jag underskattat honom. Seriöst och snabbt diagnostiserade han förmodat diskbråck i ländryggen utifrån bland annat dåliga knäreflexer och stortåpares (vilket låter lite läskigt?!).
Varthän det leder nu får vi se. Jag är redan ett sjumilakliv framför det jag ens i mina vildaste förhoppningar vågat gissa på. Att mina farhågor besannats är visserligen tråkigt, men samtidigt är det på nåt märkligt vis skönt att ha fått bevis på mitt onda. Nerver reagerar, kroppen parerar. Ett diskbråck är inte farligt, det kan bara göra förbannat ont. Min historik med ischias och lumbago gör att jag har ergonomisk stenkoll. Det ger mig ett grymt försprång. Jag är redo: läk fort nu för böfvelen! Jäkla rygg… Anfall!
Tjenixen!
