Dagsens tips: skänk för hjärtans liv.
En sak som berör mig mer än annat är föräldrar som överlevt sina barn. Det är inte naturligt, det är inte rätt. Det borde inte vara tillåtet. Småsmå barn som dör är livets allra jävligaste.
Då och då passerar människor förbi i min dator, människor som på olika vis lever med en så ofattbar smärta att vardagsbesvär och små olyckor i min egen familj känns som ett blåmärke på knät. Det är ond sorg mot mitt treårstrots. Det är en obeskrivbar förlust mot mitt ”sov nu då envetna trötta unge!”. Det är att sakna ett trotsande barn, det är att ha ett barn som för alltid sover.
En ynka trettiolapp. Ett sms bort kan du hjälpa småsmå barn som fortfarande finns kvar hos sina föräldrar att förbli kvar.
Och just det ja. Läs hos Frejas mamma. Om hennes liv som trebarnsförälder, med två små barn hos sig och ett mellansyskon fysiskt frånvarande. Men innan du gör det, skicka ett sms. Det är så lätt. Och det kostar så lite. Men det är så mycket värt!
***********
Tvekar du? Jag slår vad om att jag kan få dig att skicka det där sms:et! Näförresten, jag slår inte vad, jag lovar. LOVAR:
-
Du vet det där som hände med Milla på hennes enmånadersdag? Hur mina armar alltid kommer minnas hur fjäderlätt en avsvimmad liten enmånadsbäbi är. Frejas mammas armar glömmer inte heller. Med den skillnaden att hennes lilla livslösa bäbi aldrig vaknade igen. läs här. LÄS! Läs. Har du läst? Om du isf inte sitter med en mobiltelefon i din hand om tre minuter har du inget hjärta.
Trettio spänn. Det har du väl möjlighet att avvara?
14.1 – om (ytterligare) en liten katt till himlen.
Vad har alla stackars katter omkring mig gjort för ont…
Lilla Skövde-katten Minus (som då hette Skruttmåns och var min älskade sambo i ett helt läsår på Gransikagatan) stannade kvar hos mina föräldrar när flytten till Lund under sommaren mellanlandade i Varberg. Detta var 1998 och min lilla vita och något spräckliga måns gosade sig snabbt tillrätta som villakatt.
De senaste åren har kisse mer eller mindre för gott flyttat hem till min farfar (som bor i huset intill min pappa) där de två gamla farbröderna blivit godaste vänner. Men. Nu är lilla kattmagen full av tumörer och jag är så ledsen. För kattens skull förstås, men också för min farfars. Han har sedan farmor gick bort blivit mer och mer fäst vid fina lilla Minus och jag vet att han kommer sörja mer än han kanske tror.
Mjau. Det är inte rättvist. Inte för någon. Fan.
Igår kväll fick lilla katten Minus somna i min gamla farfars knä, dvs trygg hos sin människa. Det gick fort, och lugnt. Fina lilla du, nu springer du i katthimlen och äter leverpastej varendaste dag!
♥
13.1 – om en begravning.
I eftermiddags samlades min lilla kusins familj och vänner för ett sista farväl. Jag hade inte möjlighet att närvara fysiskt men jag har tänkt på lilla Anna mycket idag. Och på hennes barn, mamma och bror. Så fruktansvärt när en ung människa dör. Så vidrigt att ta farväl av sitt eget barn. Ett ögonblick. Och man är borta.
En av anledningarna till att jag inte tror på någon gud är att jag inte söker/vill ha någon att skylla på, varken in good eller bad times. Men just nu hade jag gärna haft någon att lasta för jävelskaper som dessa.
All kärlek önskar jag till just dig, du som behöver den mest. Var du än är. Alla du än är.
19/12 – om lite tårar kvar.
Mattias åkte precis till jobbet, Milla sover ”förmiddagssömn” och Maali är hos sin mormor. Jag sitter här ensam vid köksbordet och har ont i magen. Plötsligt känns livet både tyngre och lättare. Jag tittar på fotografierna från lilla månsens sista dygn. Och jag ser att hon är jättejättesjuk*. Det gör inte saknaden mindre, men på ett vis faktiskt lite lite lättare. Hon har inte längre ont, hon slipper må illa och hon slipper hunger och törst. Den katt jag saknar, den friska gosiga lyckliga lilla pälsen, är sedan ganska länge borta. Den katt vi hjälpte från livet var ynklig, rädd och sjuk. Beslutet var egentligen aldrig svårt att ta, kärleken till Schweppes är naturligtvis större än viljan att till varje pris ha henne kvar hos oss (du som har djur förstår hur jag menar)… men saknaden och sorgen är stor. Hjärta och hjärna är inte helt i fas. Ännu.
Ute yr stora snöflingor och jag börjar våga hoppas på en vit jul. EmmaLis pulka är ganska trasig – vad är det för märkligt stenhårt grus de lägger på trottoarerna? – och kanske är det ett alltför sent önsk till tomten, men om han hinner slänga in beställningen till sina nissar i fabriken vet jag en liten tjej som hade blivit glad!
Mjau.
*de bilder där sjukdomen syns som mest ångrar jag att jag tog, men jag kan ändå inte radera dem… märkligt, jag vill glömma men ändå minnas? mycket konstigt…
15/12 – om älskade lilla katten Schweppes.
Min älskade lilla mjuka päls, min fina känsliga personliga måns. Min lilla fantastiska knäkatt. Min sjuka lilla nos. Jag älskar dig så mycket, och kommer aldrig nånsin igen få lära känna ett kattdjur som du.
En liten kropp orkar till en viss gräns. Nu har din nått sin. Åtta av dina liv gick åt vid en trafikolycka för länge sen, nu har ditt enda återstående också strax tagit slut. Mer än sju magiska år fick vi vara din familj, sju år av glädje och mys. Du föddes med stor dramatik, i mitt knä. I samma knä ska du imorgon få somna. Fina älskade lilla Schweppes. Om mina tårar kunnat göra mer nytta än att bara blöta din päls… tänk om de kunnat verka som dialys, då hade du kunnat få stanna hos oss, fått se mina (dina) små barn växa upp. EmmaLi älskar dig, till och med lilla Milla smeker fascinerat din tjocka silverstålgrå päls!
Snart skuttar du bredvid din syster och bror, och Missan, i katthimlens skogsmusparadis. Jag kommer sakna dig så. Somna rofyllt älskade du, i kärlek ska du få slippa detta så snabbt anfallande verkligt skitcrappy och oroliga liv! Mjau…
12/12 – om en förlorad kusin.
Min lilla kusin finns inte mer.
Vi hade lite kontakt, och förutom 80-talets sommarsemestrar hos min mormor i Stockholm har vi inte träffats mycket alls. Senaste gången vi pratades och sågs var för fyra och ett halvt år sedan. På Skogskyrkogården. I kistan låg min mammas bror, det vill säga mina kusiners pappa.
Ta hand om er underbara människor. Och era nära.
Unga människor ska inte dö.
♥
29.8 – om min lilla farmor.
För fem år sen satt hela familjen samlad runt min lilla farmors säng när hon, på sin åttioåttonde födelsedag, i sitt eget hem, med några sista djupa andetag, lämnade oss. Den djupa sorgen och saknaden blir naturligtvis lättare att bära när avskedet blir så lugnt sansat och kärleksfullt. Jag sakar dig fortfarande lilla Inga, men… du är hos din syster och jag är övertygad om att du har det mycket bra. Pling plong, älskade lilla du!
28.7 – om att inte straffas tillräckligt hårt.
What goes around doesn’t always come around.
Ibland kan jag inte låta bli att elakt hoppas på ett liv efter detta. I detta efterliv får de som så förtjänar betala för sånt de gjort i jordlivet. En av alla kommit-för-lindrigt-undan är Kang Kek Iew – även känd som ”Duch”, bland annat lägerchef på fasansfulla S-21 i Phnom Penh (jag har skrivit lite om det här förrut, till exempel här, läs gärna om du orkar).
För två dagar sen meddelade den FN-stödda tribunalen sin dom. Som sagt. Åt somliga hoppas jag på ett straff efter döden. Några alltför få år i fängelse är långt ifrån nog.
27.7 – ett farväl i kyrkan.
Mattias lilla mormor måste ha haft gott om plats under alla vackra blommor. Kyrkan strålade av ljus och prästen var bra, men sorgen och saknaden gjorde som alltid psalmerna fruktansvärt svårsjungna. Mitt under en av solosångerna, Py Bäckmans fina översättning av Leonard Cohens Halleluja, slog sig en skogsduva ner i ett träd utanför fönstret. Den såg ut att titta in på oss där innanför? Inte förrän begravningsakten var nästan slut flög den sin kos, och trots att jag inte är vidskeplig alls kändes det fint att den satt där.
Kaffet efteråt var nästan generande trevligt. Prästen klämde i från tårna i minnesstundens avslutande psalm och vi skiljdes åt i ljust och vackert minne under eftermiddagens nästan bedövande solsken. Lilla Maria, vila i frid, sov i ro och allt man brukar säga. Ta hand om dig lägger jag till. För det känns mer ”ullisar”.
Nästa gång vi befinner oss i en kyrka är det bröllop. Livets ytterligheter. Sorg och glädje. Men tårar, det blir det säkert då också…
Ta hand om er!
14.5 – om livsperspektiv.
Jag brukar tjata om att var och en har sin egen verklighet närmast; dvs, för den som har ont eller mår dåligt hjälper det inte att det finns människor som har det tusenfalt värre. Hjälp dig själv för att kunna hjälpa andra. Gör saker i rätt ordning. Och så vidare.
Min värkdrabbade kropp (och familj) känns just nu nära glasets rand. Vi går på reserver och varandra och minsta lilla gnista kan starta värsta eldsvåda. Men. Trots detta. Såå jäkla illa har vi det nog inte? För det finns andra människors vardagar som sätter min egen på rosa moln. Förutom det självklara; krig, fattigdom och våld.
Ni vet den där annonskampanjen från Barncancerfonden? Fyra stolar, tre barn, en är tom. De senaste månaderna har jag hamnat hos två familjer där den tomma stolen bott. Så. Så jäkla illa har vi det inte.
2.4 – om ett ruskigt läskigt fall.
På väg hem från pensionärsfirarmiddagen (en av Lolles anställda har fyllt sextiofem) blev skärtorsdagsnatten extra lång. Den stackars mannen som i en vägkorsning, i förmodat grym berusning, hänger på knä mot en trädgårdsmur ser alltför hjälplös ut för att vi bara ska köra förbi. Efter att Tias pratat med honom sitter vi kvar en stund i bilen för att se hur han vinglar bortåt. Det känns läskigt att lämna killen ensam (gudars vet vad en berusad ensam man kan råka ut för om fel mänskor kommer i hans väg?) och kvinnan på 11414 tycker lika samma som jag. Hon frågar om vi kan stanna kvar och invänta polispatrull som ska befinna sig i närheten, något vi alltså gör i bilens varma kupé.
Svajigare promenad får sökas i filmens värld. Diagonalt och teatraliskt raglar han bort längs cykelbanan. Hade inte situationen varit allvarlig hade den varit komisk tänker jag tills verkligheten hinner i kapp; mannen tar tre stiliga översteg innan han till min fasa i sån där overkligt hastig ultrarapid välter, rakt bakåt, med bakhuvudet hårt i backen. Han rör sig inte. Utan tvekan gasar jag raKETen de tvåhundrafemtio meterna*. Mattias snabbt ut. Mannen verkar befinna sig i nåt slags limbo mellan skitfull och svårt skallskadad.
Ambulansen anländer en evighet senare, sekunderna innan en polisbil (med tanke på senaste tidens historik funderar jag på att kanske ha SOS Alarm på speed dial kanske…?!). Alla är lugna och kompetent effektiva – förutom vi då som tycker det är ruskigt otäckt alltsammans: några minuter tidigare hade ju Mattias pratat med killen som nu ligger på båren med mörkt stirrande ögon och bortom kontakt.
Vi vet inte hur det gick med killen som Mattias tycker sig känna igen som en av stans lindrigt handikappade ”kändisar”. Om det stämmer kan det ju faktiskt vara så att han inte alls varit särskilt berusad, för 1) vem är vi att i en sån här situation skilja berusning från talsvårighet, och 2) han kanske fått en snyting och var groggy, inte packad?
Extra sorgligt blev hela äventyret när den ena av de två ambulansmännen visar sig vara den bekant jag skrivit om som hastigt och oväntat förlorade sin älskade Babsa innan jul. Livets förgänglighet. Smärtsamt. Oförutsägbart. Vi hoppas verkligen det gick bra för trill-killen?
* jag ställer mig på fel sida gatan på tvären halvvägs upp på cykelbanan. det borde sett jäkligt dramatiskt ut (nästan som om min bil kört på mannen på marken?) men ändå inte tillräckligt dramatiskt för de fyra fem bilar som långsamt och nyfiket passerar innan en gullig familj och sedan en vänlig taxichaufför faktiskt stannar och frågar om vi behöver hjälp… vilket vi ju inte behöver, men iaf…
8.1 – om farväl.
Babsans begravningsakt idag var en av de finaste jag varit på. Personlig och vacker. Och hemsk naturligtvis. Familjen som tröstar vid båren, kramar varandra och lider. Det känns som vi tränger oss på i deras saknad, i deras hopplöshet.
Som icke troende känns det skönt med ett borgerligt farväl, framförallt därför att dessa enligt min erfarenhet alltid är utan besökarnas medverkan. Att låta rösten staka sig igenom och försvinna i hur vackra psalmer som helst är jobbigt. Energin tar slut ändå, alla tårar som faller och alla som hålls tillbaka. All sorg. All kollektiv förtvivlan.
En medelåldersung människa har lämnat oss. Du fattas oss på så många vis, lilla härliga Barbro.
7.1 – om återfall?
Jahaja. Nu spyr kattstackarn igen. *ett jättefult ord*
Imorron veterinär. Och sen begravning. Blä.
obs, rättning o utredning: jag slarvfelade, det är två separata händelser…
23.12 – om en tråd i läppen och mycket värre saker än så.
Efter att i ett halvt år dragits med en besvärlig form av blåsa på insidan av underläppen hade jag till idag efter remiss fått tid för bortoperation av besvärligheten. Operation låter drastiskt, jo, men det hette faktiskt så. Nå. Ursprungligt inbokade tiden (19 januari) kändes av förklarliga skäl (beräknad bäbi, 13 januari) inte helt perfekt och omtänksam sjukvårdspersonal lyckades fixa in mig på en ”akut”-tid på annan ort, men inom samma landsting.
I samma sekund som en läkaren förklarade nu kommer bedövningen, det gör ont höll jag på att trilla av britsen. Inte för att det gjorde ont – fast det gjorde det, shit majbritt så ont – för det har jag inte ont av, utan för att jag förstod att hon skulle stoppa en stor sprutnål i mig (ibland är jag bedrövligt korkad: hur hade jag tänkt att bedövning annars skulle läggas?)… ullisar: sjåpigheten personifierad.
Så nu sitter jag här med två stygn i munnen och oroas över julmaten. Bedövningen har släppt, den värsta svullnaden likaså. Då får jag ett meddelande från min mamma som får stygn, julmat och oro att kännas pinsamt obetydlig: en god vän till familjen har helt utan förvarning och plötsligt gått bort.
Livet är så obegripligt, så ogreppbart, så orättvist. Jag kan inte förstå det. Än. Lilla härliga whiskyrökröstiga vassa roliga Babsan. Du fattas oss.
