20/1 – om en oerhört sorglig nyhet.
Min bloggkamrat, den fantastiskt skarpa pennan, den intelligenta humoristen, streetsmarta änkan, ständigt underbetalda journalisten och charmerande vassa åsiktsmaskinen, den levnadserfarna rödstrumpan, den empatiska, liberalt generösa omtänksamma miljöföreträdande, den alldeles helt unika Annaa är död.
Tre unga människor har förlorat sin mamma. En av mina verkligt fina vänner är borta. Det är så märkligt att vi faktiskt aldrig träffats på riktigt, att jag aldrig tog chansen att på allvar försöka springa på henne på Korsvägen utanför bokmässan. Men. Det kändes ju inte så bråttom, liksom?
Jag saknar henne redan alldeles otroligt mycket. Alldeles. Otroligt. Mycket.
30/12 – om fyrverkerier.
Du har läst det på hundra ställen så låt mitt bli det hundraförsta.
-
Snälla!! Låt bli fyrverkerierna imorgon! Det är inte bara miljökasst, det är också dyrt, onödigt och såinihelvete otäckt för många många djur (och barn). Dessutom kan jag tänka mig att en och annan vuxen från krigshärjat liv som har svårt för smällandet?
Men okej då. Om du inte kan skippa helt; håll dig till tolvslaget! Det räcker. Och blir tusan så mycket mer effektfullt än utspritt över en vecka!
ps. Istället för pyroteknik, satsa på eldbollar i år! Finns t ex på ett Netonnet nära dig ;) kostar en hundring för tio stycken och är både vackra och ljudlösa. Dessutom är de faktiskt – tro det eller ej – roliga! Köp köp!
19/12 – om sorg i Nordkorea och Trollhättan.
Va fan händer nu när Kim Jong Il inte längre finns kvar? Är det nu vi ska vara rädda för väpnade konflikter och maktövertaganden? Kärnvapenkrig är väl ingen risk eftersom det saknas missiler i Nordkorea? Men, Bofors visade väg på 70- och 80-talen: vad säger att det inte finns lika moraliskt förkastliga (och olagliga) aktörer på marknaden nu?
Å så… Hejdå Saab. Jag tror aldrig GM släpper er och nu är konkursen (äntligen) ett faktum. Reservdelar och service skyddat för åtminstone tio år framåt sägs det. Men vad händer med Trollhättan?
11/9 – om elfte september.
Det blir svårt att skriva om något annat än två av de verkligt otäcka offentliga händelser som skett detta datum: terrorangreppen mot NYC och Washington* 2001 samt mordet på Anna Lindh 2003. För att ändå försöka hitta nåt personligt på samma tema så kan jag berätta att de älskade små katterna Schweppes och Minus idag – efter mer än ett halvårs utdragen motsträvighet – äntligen har fått flytta ut i trädgården. I en enkel ceremoni bäddades gosigt med gräs (Emmi var väldigt duktig på att ”göra det mjukt för Schweppes”) och den förvånande mängd aska som var kvar av de små månsarna placerades vid sina båda respektive familjemedlemmar; dvs katten S får ligga bredvid sin syster Misty och katten Minus kan vara nära fina gamla Missan som han bodde tillsammans med under nästan hela sitt liv.
ni lämnade oss på tok för tidigt…
den brunsvartvita mjuka kanske världens mjukaste är Misty som troligen råkade ut för en olycka i januari 2007 (knappt tre år gammal) och den grå är Schweppes som (7,5 år gammal) blev mycket svårt sjuk precis innan jul förra året
Det är så sorgligt att förlora små djur som varit älskade. EmmaLi sa flera gånger att hon tycker det är tråkigt att inte Schweppes lever längre, men jag är tycker det är svårt att veta om hon verkligen minns katten som sådan eller om hon bara är duktig på att känna av stämningar. Själv saknar jag de båda kattsystrarna så otroligt mycket. Trots att det börjar närma sig fem år sen Mistyn försvann från oss, och Schweppes varit borta lika länge som en graviditet, så fattas dom mig. Fortfarande. Så märkligt mycket.
* Pentagon ligger förvisso precis på fel sida om floden Potomac för att tillhöra huvudstaden, men eftersom det hjältekraschade planet i Pennsylvania tros ha varit på väg mot Vita Huset sätter jag de två städerna New York och Washington D.C. som mål för terroristangreppen.
29/8 – om en enkel tulipan.
Idag hade min lilla farmor fyllt 94 om hon inte lämnat oss, exakt på sin födelsedag, för 6 år sedan.
Det var ett vackert och stilla insomnande. Jag har skrivit om det förr? Vi var hela familjen samlad, hemma hos min farmor och farfar där hon fick tillåtelse att bo sin sista tid, och vi satt tillsammans vid sängen in i döden. En fridfull död, om än lite besvärlig som det blir när kroppen är matt och trött och inte orkar ordentligt.
Ett stillsamt hurra för lilla Inga. Min lilla lilla farmor, som levt alldeles färdigt ett långt och lyckligt liv. Det var iaf var hon själv alltid sagt – och jag tror henne gärna!
6/8 – om hur farligt det är med vatten.
Trots att färre människor än ”normalt” enligt statistiken har drunknat i sommar är varje dödsfall naturligtvis en oerhörd tragedi. De två vanligaste orsakerna till olyckor är alkohol och sim-okunnighet. Under icke simkunniga hamnar bl a alla barn som förolyckas i sjöar, hav, på badstränder och – nästan lite oväntat – i badhus, simhallar och privata pooler.
Två mycket tragiska olyckor på kort tid: Häromdagen hittades en tioåring livlös under vattenytan på en badplats i Borås. Tillståndet för flickan är som jag förstått det kritiskt. Igår hittades en femåring på botten i en pool på ett äventyrsbad i Örebro. Han var död.
Båda dessa fall inträffade på platser med mycket folk. Ändå uppmärksammades inte att barnen försvann under ytan. Det är så VIKTIGT att vi alla hjälps åt att hålla uppsikt över varandra! Ett ögonblicks verk och ett olyckligt andetag på fel ställe kan fatalt korta en människas liv.
Jag har själv en gång blivit räddad ur en havsvåg som, på mycket grunt vatten till trots, kunde blivit min sista. En meterhög brytning överraskade bakifrån och fällde mig hänsynslöst. Jag tumlade runt utan någon som helst kontroll, jag sparkade desperat för att hitta botten, dagsljuset var ömsom ovanför ömsom vid sidan ömsom inte alls. Hade inte två starka armar ryckt mig upp, så…?! Hur gammal jag var när detta hände? Tja, gissa: 7? 12? Nä. 29.
27/7 – om en hell(s)born från Varberg.
En folkvald och numera nationellt känd kommunfullmäktigeledamot grävde förhoppningsvis sin egen politiska karriär ajöss när han i sin IQ Fiskmås blogg häromdagen skrev att bomben i Oslo/massakern på Utøya orsakades av invandring och mångkultur. Han har nu (”på inrådan av partikamrater”) tagit bort inlägget [han har t o m tagit bort alla gamla kommentarer och möjligheten att lämna nya såg jag nyss] och grävt gropen ännu djupare genom att försöka förklara sig. Haha! Bland annat skriver han att gärningsmannen ”naturligtvis bär det yttersta ansvaret” för det som skett och jag suckar högt. Att gärningsmannen bär det ENDA ansvaret är (iaf för mig) lika självklart som att vi inte kan skylla våldtäkter på korta kjolar eller misshandlar på smutsig disk.
Herr Erik, förstår du skillnaden om jag förklarar såhär:
- En kvinna dricker sig berusad, sätter sig i bilen för att köra till stan och krockar med ett träd. Med ditt sätt att resonera skulle hon kunna försvara sig med att olyckan aldrig hade skett om inte trädet stått i vägen.
För övrigt är jag inte det minsta förvånad att just den här politikern är i blåsväder. Han börjar väl bli van? Sist tror jag det var ett boktips som blev lite galet. Mannen är undersköterska till vardags. Hujedamej att jag aldrig behöver vård i hans närhet, såtillvida han ej hyser större empati och skicklighet i sin yrkesroll än i sitt politiska utövande?
23/7 – om ett lämpligt straff.
Massmördaren (vill inte skriva hans namn, vill förtränga att jag någonsin sett hans obetydliga ansikte på en bild) bakom bomben i Oslo och de fasansfulla avrättningarna på Utøya lät sig lugnt tas till fånga. Han ”ville berätta sin historia” förklaras det. Min önskan är att hans önskan ALDRIG blir uppfylld. Jag önskar att han aldrig får berätta, att INGEN någonsin vill lyssna.
Ett lämpligt straff vore väl just det. Att låsa in honom i en enslig cell för oöverskådlig tid, utan att få sprida sitt budskap. Tyvärr vet jag att det är en omöjlighet. Nyfikenheten hos skvallerintresserade (läsare och journalister) är alltför stor. Snart sitter han där och berättar, en journalist med låg moral kommer publicera hans ord i nån skittidning som en stor skara idioter kommer köpa och läsa.
Min önskan är därför: KÖP INTE, LÄS INTE. Låt minnet av denna misslyckade individ blekna. Låt handlingen där han för all framtid berövat en familjemedlem, en vän eller lyckliga minnen från ett sommarläger förminskas till att fokusera på det fasansfulla. Glöm gärningsmannen, minns offren.
Mina tankar går till er, alla ni drabbade.
17/6 – om vad giftbesprutning kan göra?
Det är inte utan att jag halvt på skämt halvt på allvar undrar vad en ”vanlig” melon har, som en ekomelon saknar? Nämnas kan att äpplet, som vänligt får ställa upp som måttjämförelse, också är kravmärkt. Men o- eller snällbesprutade äpplen är tydligen lika stora som sina giftigare släktingar?!
Idag fick jag förresten veta något som gjorde mig verkligt verkligt ledsen. Men efter att ha pratat med den det tråkiga drabbat känns det mycket bättre! Många många kramar till dig, du vet vem du är ♥
Dagsens tips: rött kort!
”Information läckt från Vita huset hävdar att Osama Bin Laden hade en Barcelonatröja när han blev skjuten, så de är osäkra på om han verkligen är död eller bara filmar”…
4/5 – om ”gammal” och i stunden morbid humor.
Jo, Usama Bin Laden är död. Men hans mörkare bror, Choko Laden, finns kvar. Precis som hans söta kusin Marme Laden å de båda vännerna partyprinsen Pinaco Laden och vegetarianen Sal Laden. Sen ska vi inte glömma hans gamle senile farbror Vafanvadeja Laden eller nyfödde systerson Vadskavi Kal Laden. I närheten bor också en matglad morbror, o’Xru Laden, och hans fru, Sillsa Laden. Härtill lägger vi den livsfarlige vissångaren, Bal Laden. Och den såsige latmasken Remu Laden… Finns det kanske ännu fler? :)
Usama Bin Laden död
Det är inte mina vana trogen att stillsamt välkomna människors bortfall, men nu… JA! Äntligen! Ytterligare ett av jordens avskum och otäcka individer är borta. En mördare, en religiös fanatiker. Fruktansvärd farlig men nu, inte mer.
Planen var (nog?) att fånga Bin Laden levande och ställa honom inför rätta. Men något hände, och de amerikanska säkerhetsstyrkorna var tvungna att skjuta sin väg fram mot liket. USA lovar nu att de hanterar kroppen enligt islamska seder. George W Bush ska ha skickat ett gratulationstelegram till Barack Obama.
Nu är världen en lite bättre plats.
1/5 – om en otäck valborgseld.
Vi tillbringade gårdagskvällen hemma i soffan, framför Philip som bl a erbjöd en oväntat kompetent Mickey Rourke i the Wrestler. Halvvägs in i filmen lystes plötsligt allt upp av blinkande blåljus. En brandbil. På gatan utanför. Först hann jag tänka – och Mattias säga högt – ”den har såklart kört fel” men nä jag vågade inte chansa. Öppnar ytterdörren, hann bli skräcklagen, brandrök över hela gatan… HERREGUD som hjärtat bankade. Röken kom svepande från nordost… GRANNARNA. Jag sprang ut i bara tassarna. Möter en polis på väg till sin piketbil. Ser lugn i hans ansikte och förstår att det inte kan vara något allvarligt. Och det är det inte. Ur personskadesynpunkt. Det är en bil på parkeringen i FULL brand, måste ha varit däcken som small precis när jag kom fram. PANG. Sicken smäll. Många grannar kommer ut, fler oroliga ansikten.
men betänk att det här är den ”obrunna” sidan…
Bilbränder kan vara vardagsmat. I mitt liv var detta lyckosamt den första, och gärna sista. Fy fabian så otäckt. Särskilt eftersom bilen stod precis bakom nästgrannens hus i förhållande till vårt, och därför lurade mig att tro att röken kom från dem…
Man är så fruktansvärt sårbar. Jag är livrädd för eld. Har rökvarnare i trappan och skumsläckare vid sovrummen… men, är det tillräckligt? Och ytterligare ett bevis på att jag suger i akutsituationer fick vi igår kväll. Jag darrade som ett asplöv i nästan en timme efteråt. Kan man öva sig i att hantera nödlägen? Naturligtvis utan att utsätta sig själv eller andra fara på vägen?
17/3 – om att sitta klistrad framför tv:n.
Som boende bara några få mil från Ringhals följer jag nyhetsrapporteringen från Japan med magklumpat intresse. Idag var Aktuellt förlängt och vi satt som två tysta fågelholkar i soffan.
Efter rapportering och inslag om kärnkraftverket i Fukushima talade Hans Blix om händelseutvecklingen i Libyen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka… å ena sidan måste tveklöst Kadaffi bort, men vad finns att ta över efter honom?
Världen är obehagligt liten just nu.
Dagsens tips: skänk för hjärtans liv.
En sak som berör mig mer än annat är föräldrar som överlevt sina barn. Det är inte naturligt, det är inte rätt. Det borde inte vara tillåtet. Småsmå barn som dör är livets allra jävligaste.
Då och då passerar människor förbi i min dator, människor som på olika vis lever med en så ofattbar smärta att vardagsbesvär och små olyckor i min egen familj känns som ett blåmärke på knät. Det är ond sorg mot mitt treårstrots. Det är en obeskrivbar förlust mot mitt ”sov nu då envetna trötta unge!”. Det är att sakna ett trotsande barn, det är att ha ett barn som för alltid sover.
En ynka trettiolapp. Ett sms bort kan du hjälpa småsmå barn som fortfarande finns kvar hos sina föräldrar att förbli kvar.
Och just det ja. Läs hos Frejas mamma. Om hennes liv som trebarnsförälder, med två små barn hos sig och ett mellansyskon fysiskt frånvarande. Men innan du gör det, skicka ett sms. Det är så lätt. Och det kostar så lite. Men det är så mycket värt!
***********
Tvekar du? Jag slår vad om att jag kan få dig att skicka det där sms:et! Näförresten, jag slår inte vad, jag lovar. LOVAR:
-
Du vet det där som hände med Milla på hennes enmånadersdag? Hur mina armar alltid kommer minnas hur fjäderlätt en avsvimmad liten enmånadsbäbi är. Frejas mammas armar glömmer inte heller. Med den skillnaden att hennes lilla livslösa bäbi aldrig vaknade igen. läs här. LÄS! Läs. Har du läst? Om du isf inte sitter med en mobiltelefon i din hand om tre minuter har du inget hjärta.
Trettio spänn. Det har du väl möjlighet att avvara?
14.1 – om (ytterligare) en liten katt till himlen.
Vad har alla stackars katter omkring mig gjort för ont…
Lilla Skövde-katten Minus (som då hette Skruttmåns och var min älskade sambo i ett helt läsår på Gransikagatan) stannade kvar hos mina föräldrar när flytten till Lund under sommaren mellanlandade i Varberg. Detta var 1998 och min lilla vita och något spräckliga måns gosade sig snabbt tillrätta som villakatt.
De senaste åren har kisse mer eller mindre för gott flyttat hem till min farfar (som bor i huset intill min pappa) där de två gamla farbröderna blivit godaste vänner. Men. Nu är lilla kattmagen full av tumörer och jag är så ledsen. För kattens skull förstås, men också för min farfars. Han har sedan farmor gick bort blivit mer och mer fäst vid fina lilla Minus och jag vet att han kommer sörja mer än han kanske tror.
Mjau. Det är inte rättvist. Inte för någon. Fan.
Igår kväll fick lilla katten Minus somna i min gamla farfars knä, dvs trygg hos sin människa. Det gick fort, och lugnt. Fina lilla du, nu springer du i katthimlen och äter leverpastej varendaste dag!
♥
13.1 – om en begravning.
I eftermiddags samlades min lilla kusins familj och vänner för ett sista farväl. Jag hade inte möjlighet att närvara fysiskt men jag har tänkt på lilla Anna mycket idag. Och på hennes barn, mamma och bror. Så fruktansvärt när en ung människa dör. Så vidrigt att ta farväl av sitt eget barn. Ett ögonblick. Och man är borta.
En av anledningarna till att jag inte tror på någon gud är att jag inte söker/vill ha någon att skylla på, varken in good eller bad times. Men just nu hade jag gärna haft någon att lasta för jävelskaper som dessa.
All kärlek önskar jag till just dig, du som behöver den mest. Var du än är. Alla du än är.
19/12 – om lite tårar kvar.
Mattias åkte precis till jobbet, Milla sover ”förmiddagssömn” och Maali är hos sin mormor. Jag sitter här ensam vid köksbordet och har ont i magen. Plötsligt känns livet både tyngre och lättare. Jag tittar på fotografierna från lilla månsens sista dygn. Och jag ser att hon är jättejättesjuk*. Det gör inte saknaden mindre, men på ett vis faktiskt lite lite lättare. Hon har inte längre ont, hon slipper må illa och hon slipper hunger och törst. Den katt jag saknar, den friska gosiga lyckliga lilla pälsen, är sedan ganska länge borta. Den katt vi hjälpte från livet var ynklig, rädd och sjuk. Beslutet var egentligen aldrig svårt att ta, kärleken till Schweppes är naturligtvis större än viljan att till varje pris ha henne kvar hos oss (du som har djur förstår hur jag menar)… men saknaden och sorgen är stor. Hjärta och hjärna är inte helt i fas. Ännu.
Ute yr stora snöflingor och jag börjar våga hoppas på en vit jul. EmmaLis pulka är ganska trasig – vad är det för märkligt stenhårt grus de lägger på trottoarerna? – och kanske är det ett alltför sent önsk till tomten, men om han hinner slänga in beställningen till sina nissar i fabriken vet jag en liten tjej som hade blivit glad!
Mjau.
*de bilder där sjukdomen syns som mest ångrar jag att jag tog, men jag kan ändå inte radera dem… märkligt, jag vill glömma men ändå minnas? mycket konstigt…
