2/2 – om hedbert, ätt jåhr sörviss!
Jag blir ju så himla glad när jag får göra folk happy :)
Idag fick jag chansen att hjälpa en verkligt god vän att lösa förlusten av förmodat ficktjyvad mobiltelefon. Som tack lämnade hon över en bukett perfekt köksfärgsanpassade tulpaner å jag blev dubbelt lycklig! Jag fick inte bara en glad tjejkompis, jag fick också årets första tulpanvas fylld! TACK!
ps. Som regelbundet varande i byn med den stora gula affären (den med egen tv-show å allt ;) ställer jag ibland upp som personlig shoppare av sånt som kan fyndas där! Jag tycker ju bara det är skoj att kunna agera butler så tveka inte att hojta om det är nåt du vill ha handlat – antingen i gula affären, eller från lagershopen jag jobbar i :)
Dagsens tips: Musikhjälpen i P3.
Jag är sen starten 2004 fetsåld på Musikhjälpen i P3; seriöst med blandad (bra) musik, kompetenta programledare, intressanta gäster och massa massa pengar till goda ändamål. I år går slantarna till flickors rätt att gå i skolan och hade jag haft möjlighet hade jag gärna slagit till på en julklapp till maken… för den goda sakens skull hade jag tillomed kunnat tänka mig följa med – om en superetta-supporter varit välkommen? Fast nu faller alltsammans tyvärr på annat än vilket lag jag håller på :( middan är redan uppe i 5200:- och det är en bit över min budget. Tyvärr. Så. Jag får nog nöja mig med en önskelåt – istället för julkort – i år. Frågan är bara vilken det kan bli? Do They Know It’s Christmas känns lite för klichéigt liksom…
Men. Ni andra som har lättare att välja, önska på! Vilken låt blir ditt val?
22/11 – om att lära en gammal pc-hund sitta.
Börjar förstå att en insnöad PC-användare inte har lika lätt för Mac som ett barn skulle ha haft. Jag lever kvar i mappvärlden. Det tog halva förmiddan att försöka komma på ett bra sätt att säkerhetskopiera över bilder till liten hårddisk. Till slut tröttnade jag och gjorde tvärtom: dvs, kopierade över senaste årets alla hårddiskfoton på Macfisk istället.
Nu ska det göras julklappar!
20/10 – om att inte riktigt känna sig hemma.
Apple skapar produkter enkla nog för ett barn att klara av… men, Emmi sover ju så jag kan inte fråga henne ;)
Du som har tips och råd, snabbkommandon o nödvändiga program osv, pliis! Hilfe!
Men alltså jess! Sicken mumsbit den är, lilla macfisk! Belyst tangentbord, alldeles lagom stor (faktiskt, trodde aldrig jag skulle nöja mig under 15″), vacker som en dag och jaaa, det lilla lysande äpplet på locket gör tillomed Mattias glad! Nackdelar? Att jag inte lärt mig hitta rätt överallt – än. Men det lysande äpplet överväger allt! Typ ;p
19/10 – om ett lyxigt äpple.
Den är liten och i snålvariant men pro och ännu kvar i obruten förpackning… alltså… jag vet inte!!? KAN INTE BESTÄMMA MIG! - å Tias inte är till mycket hjälp heller ;)
12/7 – om hur man får den jämrans datorn att ändra sitt energischema.
Av nån anledning har jag inte, hur jag än försökt, lyckats få nya datorn (jupp, ullisar har fått en ny laptop att gilla!) fatta att den inte ska gå ner i energisparläge för att jag stänger locket. Så, igår natt löste jag mysteriet… genom att stänga av nån slags snabbstartsfunktion – som var den som gjorde det omöjligt att ändra alla inställningar i energischemat.
Det är säkert olika på olika datorer, men såhär gjorde jag:
- klicka på Start
- i sökfältet, skriv ”fast”
- klicka på ”fast start” (klicka JA i User Account Control-fönstret om du uppmanas göra det)
- välj Samsung Fast Start ”OFF”
- le stort för nu har du tagit kontrollen över en funktion i din dator!
Jag känner alltid en fånig tillfredsställelse när jag lyckats greja sånt här. Särskilt när det i många forum görs en megagrej av det, typ ”ominstallera operativsystemet och välj bort Samsungs egna inställninger”. Jo. Man kan ju göra det. Eller så kan man göra på mitt enkla vis :) Välj själv!
30/6 – om totalt glömsk och web-inkompetent.
Från att ha haft åtminstone lite koll på saker och ting känner jag mig nu nästan nollad på allt som har med egenkontroll och design av nosarna att göra. För ett tag sen kom jag på att jag ville ha en ny header. Jomenvisstserru. Hurdå liksom? Förra veckan fick jag ett infall att göra en egen bloglovin’-ikon: körde fast i googlefällan. Idag fick jag för mig att röja upp i RSS-träsket men nä… det blidde inte så mycket av det heller.
Det är nog så att jag ska hålla mig till att publicera naivistiska foton, nån gång då och då tycka lite försiktigt om saker i min samtid och häremellan fortsätta att missklädsamt skryta om mina små älskade ungar.
ps. om nån känner sig manad, fiil ömäjsingly frii att förbättra mina kunskaper!
15/6 – om melamin.
Jag köpte ju detta gäng färglada muggar i melamin häromdan. Tänkte pigga upp termoskaffet! Nu har jag googlat mig blå för att försöka ta reda på om detta material är lika farligt som ”vanlig plast” kan vara. Resultat = jag tror att det ska vara okej, men helt säker är jag inte. Nån som vet bättre? Eller iaf mer än jag?
Tjenixen!
25/5 – om en jämrans massa ”tack”!
En liten smula nervös och ödmjuk hörde jag mig igår för om det verkligen var okej att jag idag skulle putta omvårdnaden av mina små barn på mina mammagruppsvänner. Jag menar, jag är mer eller mindre konstant beroende av support och jag vill känna mig säker på att de som erbjuder hjälpen är helt säkra på att de verkligen vill/kan ställa upp! Det låter tokigt kanske, men det är väldigt självutlämnande att vara sådär beroende, och även i mycket goda vänners lag känns det märkligt nog faktiskt ganska jobbigt att be om hjälp. Med allt. Detta (som alltså apsilut inte är nåt fiskande efter sympati!) är orsak till att jag känner att jag måste dubbelkolla…
Nå. Mammorna log sina vackraste leenden och förklarade sig redo att ta sig an den hedbertska personliga assistentrollen hela bunten och jag blev lite allergisk i ögat av deras osjälviska gullighet.
Med privatchaufför anlände så mina flickor och jag som först i klungan och när samma raKETchaufför nästan 6 timmar senare hämtade oss var vi sista gäster kvar på bygget. Då hade ungar och mammor lekt och samspråkat hela dan och jag hade knappt behövt lyfta ett finger!
Dock lyfte jag nog några fingrar iaf, utan att tänka mig för/på det, för det känns att jag skulle behöva en god natts sömn nu. Jomensåatteh. Bara att glömma. Utan starkpiller sover jag fjäderlätt men slipper illamåendet och pajjade vakentimmar. Det är det lätt värt!
Nu ska jag slänga mig i soff… öh, nä… nu ska jag sätta mig prydligt på en pinnstol framför TV:n med husets största ostbågschipspopcornskål! Och kanske en handpåläggning av finaste Mallias. Voltarenkräm, here we go!
17/5 – om ont i magen.
Igår, ganska nära efter lunch, fick jag sådär panikont i magen igen. Helt tagen av smärta – och jag är inte klenis i vanliga fall – lyckades jag ringa Mattias som mellan hulkningar och snörvel och snyft lyckades klura ut att jag hade ont och i ett nafs var han hemma hos mig. Lilla Milla, som förundrat tittat på mig och hur märkligt jag betedde mig, blev själaglad över en papa in da haus men gladast och lättnadast blev jag. Efter 35 minuter ringde vi en sköterska på sjukvårdsupplysningen som trots fjorton minuters samtal inte gjorde mig klokare. Hon sa ”sök vård, om det inte går över”.
Det gick inte över så jag sökte min vårdcentral – som jag vet har bokningsbara akuttider. Där mötte jag motstånd och fick bl a höra ”det här är väldigt vanligt förekommande, förstår du” men jag stod på mig å bakom telefonröstens illa dolda suck fick jag en läkartid till om en halvtimme.
På vårdcentralen tas det prover, jag blir klämd på och skickas med direktremiss till akuten.
Till min lycka kommer jag i rätt tid (eller så är min ”skada” mer akut än jag trott) för jag behöver inte vänta så särskilt länge, nya prover tas, jag blir tappad på massa blod (huvva), en bladderscan konstaterar det jag befarat (”förstoppning” i urinblåsan), jag får träffa en läkare och lite drygt två timmar senare linkar jag hemåt, i väntan på kallelse från urologen.
Whått on öörth? Finns det nån under 70 som skickas till en urolog?! :) Jaja. Det här är samma symptom som efter båda mina förlossningar och min gissning är – nu som då – att det hänger ihop med mina kassa ryggdiskar. Ryggskottet för ett par veckor sen har kanske inverkan?
Tur tur massa tur att jag fick hjälp! Både från Mattias och min mamma (som dök in som EmmaLifrånförskole-hämtare ♥) men också från de vårdinrättningar jag sökte. Lite grann in jår fejs till kvinnan i telefon på VC förstås, men jag antar hon hade en dålig dag… eller så trodde hon på fullt allvar att jag sökte akuthjälp i onödan!? Symptomen: krampkänsla [läs: ontsomfan] i nedre delen av magen, öm i hela buken, illamående, yrsel, mycket svårt att gå på toaletten… man behöver ju inte vara Einstein för att lista ut att jag var ganska orolig, och att en vänlig röst lugnar mer än en mästrande…
Idag är jag ganska trött, öm i magen och har huvudvärk. Till min sorg orkar jag inte med tisdagstraditionen Öppna förskolan, men en vecka ska de väl klara sig utan mig ;) Å i eftermiddag kommer Emmis kompis Viktor och hälsar på! Egentligen hade jag nog helst sluppit… ;p men för barnens skull ska jag nog ”stå ut”!
Dagsens tips: skänk för hjärtans liv.
En sak som berör mig mer än annat är föräldrar som överlevt sina barn. Det är inte naturligt, det är inte rätt. Det borde inte vara tillåtet. Småsmå barn som dör är livets allra jävligaste.
Då och då passerar människor förbi i min dator, människor som på olika vis lever med en så ofattbar smärta att vardagsbesvär och små olyckor i min egen familj känns som ett blåmärke på knät. Det är ond sorg mot mitt treårstrots. Det är en obeskrivbar förlust mot mitt ”sov nu då envetna trötta unge!”. Det är att sakna ett trotsande barn, det är att ha ett barn som för alltid sover.
En ynka trettiolapp. Ett sms bort kan du hjälpa småsmå barn som fortfarande finns kvar hos sina föräldrar att förbli kvar.
Och just det ja. Läs hos Frejas mamma. Om hennes liv som trebarnsförälder, med två små barn hos sig och ett mellansyskon fysiskt frånvarande. Men innan du gör det, skicka ett sms. Det är så lätt. Och det kostar så lite. Men det är så mycket värt!
***********
Tvekar du? Jag slår vad om att jag kan få dig att skicka det där sms:et! Näförresten, jag slår inte vad, jag lovar. LOVAR:
-
Du vet det där som hände med Milla på hennes enmånadersdag? Hur mina armar alltid kommer minnas hur fjäderlätt en avsvimmad liten enmånadsbäbi är. Frejas mammas armar glömmer inte heller. Med den skillnaden att hennes lilla livslösa bäbi aldrig vaknade igen. läs här. LÄS! Läs. Har du läst? Om du isf inte sitter med en mobiltelefon i din hand om tre minuter har du inget hjärta.
Trettio spänn. Det har du väl möjlighet att avvara?
Dagsens tips: ropa inte hej…
…förrän gräset är grönt, eller hur jag nu ska uttrycka mig.
Säg den lycka som varar. Det tog inte ens fem minuters effektiv användning hemma innan ”reparerade” mobilen beter sig som innan. Dvs, den tappar wifi-uppkoppling och kan till slut varken ansluta eller hitta trådlösa nätverk. Jag tröttnar på det här nu och kör tungt artilleri via fairshopping. Inte för att jag vet om det funkar bättre, men då har jag iaf försökt nya och annorlunda kanaler än att lämna direkt till Telia/Anovo.
Ååååh. Fräs spott och en jefla massa morr.
ps. alternativet till att fortsätta försöka kämpa för reklamation är ju att låta EmmaLi få en rolig leksak av tomten och själv köpa en ny smart telefon, vilken av förklarliga skäl då varken lär bli Telialåst eller Appletillverkad.
1/11 – om problemlösare, Telia.
Jisses!? Schö nö kåmprand pha för vetduva’, kovändning från Teliabutiken när jag idag blev uppringd – inte av butikschefen… utan av kvinnan som tog emot mitt ärende i fredags – och fick veta att mina pengar nu skulle återbetalas i form av presentkort/tillgodokvitto i butiken. Inte helt enligt reglerna kanske men jag är nöjd och bråkar inte om saken? Tackar Telia!
Skönt att ha fått ”rätt”. Nu återstår bara att säkerhetskopiera telefonen innan den skickas på ny reklamationsundersökning [mer om vad som föreligger ärendet här]… och kopiera hela iTunes (för snart rasar säkert gamle datorn blåfisk och med min otur skulle det såklart hända så det pulveriserar min återställning från säkerhetskopierad mobil) och skoja min dojja det tar både tid och ork och uääk… måste allting strula sån himskens massa?!
Tjenixen!
29/10 – om en iPhone utan wifi.
Hejja. Och jag vet att jag inte är ensam om problemet; efter att ha uppdaterat till iOS4(.x) har mobilen slarvat bort möjligheten att kunna koppla upp sig på trådlösa nätverk. En enkel sökning på nätet visar mängder av forum (bl a från Apples egen webplats) där människor världen över beskriver samma problem.
Min Telia-butik gör sig (tyvärr som vanligt) besvärliga. De menar att jag – eftersom garantitiden gått ut, och jag hojtar reklamation – måste lämna telefonen till oberoende reparatör för undersökning. Helt okej. Men. Jag tänker INTE själv bekosta en reklamationsgrundande service, EN GÅNG TILL. Butiksanställda damen blinkade känslokallt men jag log vänligt när hon skrev upp mitt namn och telefonnummer för att butikschefen skulle höra av sig.
Okej. Jag är tjej. Och förmodligen blåögt korkad i såna här sammanhang. Jag menar, jag är ju föräldraledig och har därför förlorat all rätt till sunt tänkande. Men nädå Telia. Här osar det stekta sparvar. Det är INTE korrekt att en reklamation ska kosta kunden pengar. När jag försiktigt frågade efter ersättning förra gången (jag hade fått tillbaka en refurbished mobil på goodwill menades det, ”reklamation” heter det men jag orkade inte bråka om saken med en då fungerande mobiltelefon i min hand) förstod jag – i ord och på blickarna jag fick – att jag skulle vara nöjd med att ha fått en ”ny” telefon.
Nu väntar jag på att butikschefen för Teliabutiken i Varberg ska höra av sig. Jag gissar hon inte jobbar lördagar?
Tjenixen!
21/10 – om litteracitet.
Alltför lätt fastnar jag i min egen verklighet som normgivande. Shame on me.
I västvärlden är det ett stort handikapp att vara icke skriv- och läskunnig. En stor del av vårt samhälle grundar sig på texter – att läsa eller att skriva – ofta i situationer vi inte ens tänker på. Tänk själv att försöka leta upp en adress utan att kunna läsa gatunamnet, eller försöka förstå en annons eller tv-reklam bara genom bilder och uttalat budskap? För att inte tala om kontrollera ett kassakvitto, skicka ett sms (omöjligt?) eller välja rätt vara i matbutiken.
Jag har faktiskt funderat på hur ett liv utan skrivet språk skulle te sig. Ett intressant inslag i radioprogrammet Språket i P1 nyligen gör saken enklare för mig att förstå:
-
I vår kultur är det självklart att kunna läsa och skriva, i andra är det lika självklart att klara sig utan. Den även hos oss utbredda kollektiva kunskapen kan i andra kulturer sprida sig till att det är lika naturligt att en person kan laga bilar som att en annan kan fylla i blanketter.
Jag älskar såna här näsknäppande uppvaknanden! Västvärlden ligger oftast i framkant gällande t ex socialt skyddsnät, levnadsstandard och utbildning, men vi ligger nästan alltid långt efter i öppenhet och social gemenskap. Mitt rätt kan vara nån annans fel. Så enkelt är det, och konstigare än så är det inte heller!
Tjenixen!
