18/9 – om en liten Baddare (nästan).
Jag måste nog tvinga simglasögon på lilla simfisk EmmaLi: efter lektionen idag var hon rödögd ända upp till öronen…
Men, en av anledningarna till rödögdhet var hennes allra första heeelt perfekta glid* och sen spelade det inte så stor roll att hon hellre ville simma ryggsim (vilket hon faktiskt också fick till några längder av, ”arga bensparkar” tipsade fröken å sen plaskade hockeymorsan – dvs jag – runt efter dottern entusiastiskt hojtandes ”arga ben Emmi! ARGA ben!”) eller leka med en vattenkanna! Fyra gånger femsekunders-glid till, sen kan en stilig Blå Baddare nålas upp bland de andra simmärkena! – eller är det den Gula Baddaren hon ska ha? Minns aldrig skillnaden…!
Ett försök till fotografering gick inte så bra. Å det var varken barnets eller faktiskt ens mitt fel: kameran fotar på undervattenskameravis typ två-tre sekunder efter att avtryckarknappen tryckts ner :( det här var det bästa jag fick fram,
Med simglasögon borde hon ju bli ännu modigare och säkrare i vattnet? Eftersom hon väl har ”vuxna” ögon nu ser hon troligen inte bättre än jag, dvs ungefär 60 cm grumlig sikt under ytan. För att inte tala om hur ont det gör i ögonen efter ett tag i sötvatten och klor.
Nu ska vi öva kraftfulla ”arga” bensparkar hemma i soffan. Kanske nån som vill hänga på å öva ”live” i simhallen nån dag? :)
* det där med att glida orörlig i vattnet är för bäbisimbarn alldeles bedrövligt svårt att lära sig. de har ju sen allra första lektionen i vattnet får lära sig: sparka så kommer du framåt… plötsligt ska de ligga alldeles stilla?! och ändå röra sig framåt? klart det blir lite kortslutning då :)
14/9 – om den bästa ponnylekisridlektionen hittills!
”Jaa!” tjöt EmmaLi lyckligt och vände sig mot mig. ”Vi ska va i paddocken!”. Hon log med hela ansiktet, för säga vad man vill om uteritter; det är på banan det händer spännande grejer!
Den alldeles underbara lilla hästen Denise hjälpte Maali att få sin tveklöst bästa lektion hittills. Lyhörd och pigg lät hon sin unga ryttare göra utmärkta halter (=stopp) över en bom, ”den ska va under magen, mamma”, och styrövningar. Alldeles själv! Traven gick bättre än nånsin och bara en gång tappades en stigbygel – vi har övat ganska mycket på att trycka ner hälen, ta stöd och liksom nästan stå lite i sadeln.
EmmaLi tackar Denise för en skitbra lektion!
Å vet ni vad. Jag har bokat Maalis fyraårskalas (med bästa ridfröken) här på Ponnylekis i Himle! Enda molnet på himlen är ju nu då att det inte finns lika många shettisar som blivande fyraåringen har kompisar… vi måste därför ha två kalas, och göra ett ganska besvärligt urval av vilka som kan få rida och vilka som kan få komma på ”vanligt” kalas hemma. Tre kompisar räknade Emmi upp på direkten, de känns ganska givna som medryttare, men resten… hujedamej. Är det lika roligt med en godisutdelande tiger som att pussa på en ponny tro? Det borde det ju vara? Iaf om alternativen aldrig presenteras? :s
I stallet fanns förresten små kattungar… det låg inte i horisonten att en av dem fick följa med hem till oss…
31/8 – om bl a en klurig pusselboll.
Varnar direkt; detta är ytterligare ett i raden av föräldraskrytinlägg.
Apropå pussel. Jag har ju blivit lite modigare på den fronten å EmmaLis vägnar men… alltså, här gick jag nog lite för långt. Med bruksanvisning i högsta hugg (jaa, Mattias skrattade så han kiknade) och en otålig treårochtiomånader gammal dotter bredvid satte jag igång. Å jodå. Vi fick ihop den, men det lär nog ta mer än fyra omgångar (som i hundrabitarspusslet i inlägget nedan) för Emmi att klara det här själv. Men å andra sidan. Jag ska inte underskatta henne! Bara för att man inte kan cykla kan man vara bra på annat :)
”6+”? jo det förstås. jag är ju inte yngre än så… :)
Igår plitade hon förresten i en linjerad skrivbok ner alla familjemedlemmars namn på rad. Sitt eget och syrrans efter eget minne och pappans och mitt med lite bokstaveringshjälp. Jag måste, som du som orkat läsa så här långt (för att du också är förälder) säkert förstår, hejda mig för att inte fota. Och visa…
Men just det ja. Cyklandet, det går sådär. Hon är skraj att jag ska släppa men trampar på rätt bra och blir det inte november i övermorron finns chans att hon också ska lära sig balansera själv innan hon fyller fyra!
ps. nästa söndag börjar minisimskolan. då får vi se om vi tagit oss vatten över huvudet. tio meter riktig simning är målet med den här kursen… frågan är hur många gånger man får gå om den? ;)
30/8 – om en pricksjuk och pusslad.
Den lilla vagnsover i källaren å den stora – den som är prickig – pusslar 100-bitars femårspussel typ alldeles själv.
Jupp. Jag är apmallig! Men framför allt glad att hon i viss mån kan tänka sig sysselsätta sig själv. Nu spelar hon kort, ”olika familjer”, och mitt kaffe behöver behöver inte kallna odrucket i koppen.
Strax är det lunch å då blir det kaos igen, men just nu… hujedamej så skönt!
23/8 – om mer genus.
Tar upp en gammal tråd och fortsätter älta kläder-efter-kön :)
Jag fick en tankeställare när jag tidigt i våras läste om bemötande, kläder och genus hos Ketchupmamman, för äntligen förstod jag argumentet flickor ska inte ha flickkläder! Fast… så läser jag igen. Och förstår att det ju ändå inte är kläderna som klär fördomarna? Och inget är så lätt som 1+1.
Min ”stora” dotter EmmaLi (4 år i november) har väldigt sällan klänning eller kjol. Det har liksom bara blivit så. Antagligen delvis för att hon var sen med att lära sig gå (sexton månader): hon var länge vinglig och trillig och jag ville inte hämma henne med kläder som inte tillät full rörelsefrihet.
När jag läste Ketchupmammans inlägg förstod jag alltså. Lite grann. Det är klädernas förtjänst att min dotter idag är skuttig, balanserande och ganska klättrig. För hade hon haft klänningar eller tajtare brallor hade hon suttit still i gungan? Hmm. Nää, så enkelt är det ju inte. Hade jag inte stått bredvid och uppmuntrat skuttandet och modet hade det inte spelat nån roll om hon varit klädd i bergsbestigarplagg. Eller hur? Och hur andra bemöter henne beror till lika stor del på hennes verbala och kroppsliga respons som hennes kläder? En modig och social flicka i rosa blir väl inte ”sämre” bemött än en i blått?
Det är klurigt det där med klädseln förstår jag. Och känsligt. Flickmammor måste försvara sina klänningar och pojkmammor sina mysbrallor. Jag är övertygad om att det sunda förnuftet måste få styra. Lite prins och prinsessa är inte fel. Precis som vi har regnkläder när det regnar kan vi ha kostym och finklänning när vi ska sitta still. Eller? Måste det ena utesluta det andra?
Hur möter då vi vuxna barn? Hur lär vi våra barn att bemöta andra? Naturligtvis tänker jag att jag kanske gör Emmi en björntjänst i sina unisexkläder? På förskolan t ex: blir hon sedd som annorlunda där? Hon har ju så himla sällan ”flickkläder”… Fast frågan är när det vänder? OM det vänder? Får hon välja själv är det alltid brallor och tröja. Idag.
Mitt stackars lilla pojkflicksbarn. Leker bara med pojkar på dagis. Klättrar och balanserar minst lika bra som många av sina kompisar. Det har hon nytta av nu, men knappast när hon är fjorton…
4/8 – om en dag på simstadion.
Vetnivad, både EmmaLi och jag slog simlängdrekord idag!
Själv lyckades jag plaska mig – skratta inte nu, jag är otillåtet otränad och har inte simmat mer än tre meter i sträck sen… ööh, jag var gravid för drygt två år sen å då fick jag andnöd och höll seriöst på att drunkna innan 75 meter. Och gången innan dess var nog… låt se… typ på högstadiet kanske? – tjohej, ettåetthalvt simborgarmärke utan fusk (dvs ta i kaklet vid vändningarna)! Jag satte fart efter första vändningen så även om Alshammar inte direkt behöver känna sig hotad låg jag såpass högt i puls och lungkapacitet att jag kan vara nöjd med mig själv och min simkunnighet :)
Maali då? Jo. Hon ville ”hoppa från dom där *mummelmummel*” (läs: startpallarna) ner i ”bassängen med linor” och det är klart att hon fick! Där nere stod jag och tog emot och sen simmade hon så jäklans bra och sen simmade jag ”livräddartricket” (dvs med henne på ryggen) 2×42 meter och det som fattades 
på hundringen hade 3,8-åringen simmat alldeles själv och hon hade lätt kunnat simma längre om jag varit lite modigare i vatten jag själv inte bottnar i! Längdrekordet blev iaf en tiometare i grunda bassängen där älskade lilla nosen inte satte foten i en endaste gång förrän 40 cm från slutet, å då en snabb nuddning av misstag. Det blev många lufthämtningar på slutet för oj så trött hon var (och jag tror inte det gills som nåt simmärke när man lägger sig på rygg för att hämta luft?) men såå stolt och glad att hon senare t o m gav sig på att försöka glida (jag kallade det misstagligt för flyta först men EmmaLi rättade mig rådigt)! Men, det är en bit kvar till att hitta stabiliteten att kunna flyta i fem sekunder som krävs för simmärket hon är ute efter. Armarna är nästan helt stilla nu, men benen börjar trampa försiktigt efter nån sekund eftersom hon inte har balans nog att ligga still. Dock. Baddaren, we’re coming to get you!
Lilla Milla var också en glad fisk och visade till min förvåning stor vilja att själv vara delaktig i åttan-övningen (från mage till rygg till mage till rygg osv, en inledande manöver till simning är det tänkt). Typiskt att den ungen inte ska få simma i bäbisimskolan mer…
Sorry långt inlägg men jag klarade inte fixa kort-är-bättre nu ikväll. Ang inlägget igår så… tja, det känns lite bättre. Lite.
Krams alla goa nosar!
30/7 – om sova?-nej-nej-NEJ-det-vågar-jag-inte!
Med separationsångest och hysterisk gråt står hon i sin säng, vi kan inte ens vända bort blicken för att hon ska bli tokig. Att lämna rummet är inte att tala om, att ha henne i famnen hjälper bara en kort kort stund sen blir hon ledsen där också. Efter en lång stund brukar det vara så att hon liksom suckar till, tar en ordentlig kik på den vuxne som är hos henne, vänder sig om med ett bestämt ryck och sen somnar på två andetag.
Det verkar alltså vara själva tanken på sömnen i sig, inte platsen hon ska somna på, som skrämmer. Jag känner igen beteendet från storasyster och gissar det är en övergående utvecklingsfas, precis som det var för EmmaLi. Iaf hoppas jag det, och kan ju varje kväll – efter ca en timmes högljudd nattning – faktiskt njuta av lugnet och tryggheten hos lilla Millan som sover hela natten (som vanligt):
gosigt snark i sin trygga spjälsäng!
Dagsömn då? Njo, den funkar beroende på situation: hemma knappt sådär, borta oftast alldeles förträffligt – vilket såklart gör det svårt för utomstående att förstå att en Milla faktiskt kan vara nåt annat än en liten kakbit :)
Ikväll har vi barnvakt. Läggning av hedbertska små barn kommer troligen gå som en vals i Bohusläns skärgård! :p
edit 31/7 kl 01:37
- det blev en kaosläggning. stackars mormor hade ett mindre h-lvete och jag är så ledsen för hennes (och barnens skull) skull… Där fick vi för den förhoppningen… men nu vet vi iaf att det inte är personligt – mot oss föräldrar ;)
24/7 – om lite konst före frukost.
Imorse ville Maali vara lite för sig själv i sitt rum. När jag kom in till henne förstod jag varför!
Jag kunde såklart inte låta bli att fråga om hon kanske inte ville signera sin tavla också? Det ville hon, men hon var ”t’ungen å sudda fösst, fö’ ja skjlivä så stoo’t!”.
