28/1 – om att ha lite otur i kombination med sämst kondition i typ världen.
Av nån – i efterhand oförklarlig – anledning får jag för mig att vara ”duktig” och leverera kidsen i cykelkärra till förskolan igår. Min avsikt var naturligtvis att åka buss till jobbet och miljösamvetet tyckte inte det var försvarbart att dra igång gamla raKETen för en så kort sträcka. Nå. Jag borde ju förstått att det skulle gå åt helsefyr. Det gör ju liksom alltid det.
För det första. Det blir asjeflakallt när det blåser i nollgradig västkustvinter: jag frös och såg ut som Wassberg. För det andra. Min cykel måste ha problem: jag fick trampa i nerförsbackarna så trögt gick det. För det tredje. Jag måste ha problem: jag hade mjölksyra innan jag hunnit till rondellen, dvs typ trehundra meter. För det fjärde. Det är ingen idé att ens försöka: jag missade såklart bussen.
När jag, en kvart efter att genomsvettig och urlakad ha lämnat en äntligen-förskola-lycklig EmmaLi och en ganska nä-lämna-mig-inte-ledsen Milla, återigen stormar in på Boken (med de två glömda vintermössorna i högsta hugg – under cykelhjälmarna får det ju bara plats tunnare varianter) tittar Emmi förvånat på mig: ”men, varför skulle vi cykla hit då?”… Nä. Det kan man fråga sig.
Eländet är såklart inte slut här.
På lunchrasten halkar jag pladask på en lömskt snögömd isfläck. Underhållningsvärde: noll (det är helt folktomt omkring mig, inte en enda åskådare), men jag ger ändå höga poäng för stilig fötter-över-huvudet trillning.
Som avslutning på dagen glömmer jag mitt MasterCard i arbetsbrallorna men med barna övernattande hos svärmor och maken på inköp i Stockholm är motivationen att laga kvällsmat skyhög; jag får på vägen hem från jobbet kl 21:24 alltså i luckan på McD generat lösa ut mig med växelpengar…
Ridå.
inlägget är nosat 15 gånger änsålänge
14/12 – om gårdagsens lussekonsert :)
inlägget är nosat 10 gånger änsålänge
Lösenordsskyddad: 10/12 – om istället för förskolefoton.
inlägget är Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna. änsålänge
7/12 – om att inte ruinera sig på förskolefoton.
Nu har jag sovit på saken; det gå ju inte att vi ska lägga mer än en halv tusenlapp på inte ens särskilt bra fotografier på mina (och andras) barn?! Nänä. Sorry Bohusfoto. Lite mer personliga (å glada) foton så hade jag varit mer köpvilligt inställd!*
Kanske är jag kräsen? Det är nog isf för att Maalis första dagisgruppbild från 2009 är sååå fin! Den är tagen i en skogsdunge precis bakom förskolan och är otroligt levande och härlig! – ALLA (säger alla, inkl fröknar!) är pigga och s a s interagerande med kameran. Jättejättefin är den! Och verkligt långt från de två rätt grå gruppbilder vi fick hem den här gången…
Tyvärr går det väl inte att själv få till ett gruppfoto på kidsen utan att för all framtid ge sig snålhetsstämpel?! ;p annars hade jag nämligen gärna på eget inititativ placerat alla fröknar och barn framför linsen och tryckt av :D det hade blivit garanterat billigare – fast inte fullt så proffsigt förstås :) Å kanske hade vi t o m fått lite glada ansikten på bilden? :)
Slutligen. Ang skolfotografering generellt så finns det en idé jag haft i flera år – som kanske till och med finns, dock inte hos de fotografer vår förskola anlitat; att med hjälp av inlogg på sin/en hemsida lägga upp miniatyrbilder för påsende istället för att producera och skicka ut mängder av papperskopior i onödan? Det känns ju helt hemskt att skicka tillbaka alla dessa bilder som ändå bara ska förstöras. Mitt snåla miljömedvetande hade gärna hellre kryssat i en nej tack-ruta i ett formulär på nätet än att lägga pengar på att transportera kuverten fram och tillbaka (på lastbil?). Dessutom. Hur vet jag att skolfotograferingsföretaget förstör bilderna och negativen som hör därtill? Vem äger rättigheterna till bilderna på mina barn?
Fast nu blidde det som vanligt en helt annan diskussion!
* OBS! Kvaliten på framkallning och lyster i fotopapper är tipptopp! Det är inte där felet ligger! Det är liksom bara så att motiven är helt ”kalla”… Milla ser väldigt allvarlig ut på sina foton och trots att EmmaLi ler på sina så ser det inte äkta ut. På sin gruppbild ser Millan direkt skraj ut… Maali är iofs jättefin på sin gruppbild, men det är flera andra barn som ser ut som de sitter framför en tallrik spenat. Syskonbilden är sådär; eLi är fin men Millan ser orolig ut. Så jämrans SYND tycker jag! Men jag tycker faktiskt inte vi har råd att lägga över sexhundra spänn i byrålådan…
inlägget är nosat 20 gånger änsålänge
6/12 – om att ruinera sig på förskolefoton?!
Jag var ju lite orolig att förskolebilderna som togs för några veckor sen inte skulle hinna fram till jul. Jag hade inte behövt oroa mig. Om jag däremot varit lite mindre entusiastisk hade jag kanske tagit reda på att det är sweindyhrt med skolfoton!!? Trots att jag bantat ner köpet till ynka ett ark på vardera barn, ett på dem tillsammans samt båda gruppbilderna så kommer vi ändå få hosta upp 630 spänn!!? Dessutom var fotona inte ens särskilt bra så där gick tomten bet, om jag säger så. Blir till att snoka upp andra klappar för honom… :(
ps. säg inget till Mattias, han kommer bli galen om han får veta att det är så dyrt! :D
inlägget är nosat 8 gånger änsålänge
5/12 – om att diskutera skriftligt.
Nu har det hänt igen. Jag har gett mig in i en debatt på nätet och som så många gånger förr sköt jag rakt över mål – långt över mål till och med :( Jag blir så jämrans irriterad på både mig själv (för att jag aldrig lär mig) och mina med-debattörer (som inte orkat lära sig att läsa vad jag skriver utan att tolka vad de tror att jag menar).
Dagsens klavertramp skedde i en FB-grupp för föräldrar till förskolebarn i min kommun. Dvs, redan från scratch borde vi ha samma utgångsläge; as in, vi är alla på samma sida!!? Nå. En medlem hade länkat till en artikel i GP (den här) och jag funderade i en kommentar under detta på om t ex barnskötare kortsiktigt skulle kunna lösa krisen i storstäderna. Min tanke, baserat på artikeln, var att en ”billigare” personalstyrka skulle kunna gå in som ”klassmorfar” och hjälpa till med det ”föräldralika” (läs: okvalificerade) som tydligen inte alltid hinns med; trösta, leka, läsa en bok eller bara mysa? Men ajajaj. Detta skulle jag såklart inte ha funderat på högt för jag fick då veta att ”just trösta, leka, läsa böcker och mysa är en stor del av det pedagogiska arbetet förskollärare utför på förskolorna”. Men ja? Och enligt artikeln var det ju just det som inte hanns med?!
Jag vill poängtera att jag har stor respekt för förskolepedagoger. Verkligen! Jag skulle själv aldrig klara med det arbete de gör, fast jag skulle å andra sidan heller aldrig per automatik gå i försvarsställning när någon vill prata yrkesroller (vilket tyvärr blev fallet här?). För OM jag som respons fått en känga om att outbildad personal i verksamheten riskerar dra ner både löner och kvalitet, då hade jag FÖRSTÅTT, men att i mina ögon helt irrelevant nedvärdera sin egen yrkesroll till att i huvudsak handla om att trösta och läsa böcker…? Jag menar, det är jag själv rätt bra på men jag skulle inte på långa vägar vilja jämföra mina föräldraegenskaper med 3,5 års högskoleutbildning?! :(
Debatten kring förskolan drivs på ett sätt som delvis går ut på att skylla föräldrar för oansvariga. Ungarna är ouppfostrade. Och. Alla som låter sina barn gå långa dagar på förskolan är dåliga. Allt oftare läser (och hör) jag hur föräldrar som väljer att ha sina barn på förskolan ”mer än nödvändigt” kritiseras – och med ”mer än nödvändigt” menas här allt från i samband med föräldraledighet till under den tid en normal arbetsdag inkl pendling innebär. De som kritiserar är märkligt nog ofta förskolepersonal, och jag antar då att de har två sätt att se på saken. Antingen handlar det om att de tycker att platsen bättre behövts av någon annan, eller så anser personen helt enkelt att det inte finns något för ett barn (15-timmars eller ej) att hämta i förskolan. Enligt alternativ 1 kan jag förstå argumentet men tycker inte att mitt barns rätt till 15 timmars pedagogisk verksamhet per vecka skulle tas ifrån henne även om jag var föräldraledig. Åsikter enligt alternativ 2 hoppas jag inte existerar i verkligheten; för vad säger det om den pedagogiska verksamheten om de som själva ligger bakom den inte tycker den är värd att delta i?*
Nu blev det här inlägget mycket mer än det jag tänkt att det skulle handla om: dvs, i skriftliga debatter är det alltför lätt att läsa för fort och missa viktiga poänger. Å andra sidan, många människor jag diskuterat med klarar inte själva debattsituationen bättre för att de har två ögon, en mun och ett kroppsspråk framför sig… ;)
* Det tredje alternativet, det jag inte ens nämnde, handlar om föräldrars rätt att själva prioritera sin arbetstid. Där anser jag att var och en själv måste få bestämma och känna efter vad som funkar (i vissa fall VET jag att 100% arbetstid innebär 40 timmar per vecka, medan 80% i samma fall troligen skulle innebära nästan lika många timmar). Det går inte att döma andras vardag utan alla parametrar! – och i många dall inte ens då.
inlägget är nosat 14 gånger änsålänge
17/11 – om att slippa sjukanmäla och dagisfotofundering.
Det dricks stora mängder te i det hedbertska hushållet just nu. Kaffebeståndet däremot sjunker inte nämnvärt. Filtar slits, värmeljus slösas, mjuka pappersnäsdukarna är snart slut och varmvattenräkningen kommer bli ovanligt hög för november månad.
Av nån märklig anledning så lyckas vi pricka in alla sjukdomar på mina lediga dagar. Det är förvisso skönt att slippa sjukanmäla sig, eller att vabba, men… äh, det hade varit kul att få utnyttja sin lediga tid till det den planerats till också :(
Idag har jag fått ställa in både efterlängtad lunch och välbehövliga salongsbehandlingar. Buhu!
Igår var förresten fotografen (äntligen) på barnens förskola. Känns inte det som rätt sent på terminen?
inlägget är nosat 2 gånger änsålänge
10/11 – om höstmörker.
Det började skymma redan på promenaden mot bussen från jobbet – tio över fyra – i eftermiddags. Helt utmattad efter nattens Milla-vägrar-sova slocknade jag strax som en sten på mitt säte. En kort powernap senare vaknar jag till i ett mörkblått Rolfstorp, fem minuter senare är det kolmörkt.
På förskolegården möttes jag av två strålande små hedbertar i varsin reflexväst. Heja reflex! Kanske upplagt för ett dagsens tips?
Nackdelen med hösten är det evinnerliga mörkret. Med lite tur lyser snön upp även den västsvenska vintern men nu i november är det natt mellan halv fem och halv åtta…
inlägget är nosat 6 gånger änsålänge
5/10 – om höstkallt.
Borta är mjuka september, här är hårda oktober. Nu är det höstkyla och isande vindar, grått, kallt och borde-nog-tagit-andra-jackan. Såna här dagar är det skönt att slippa våndas över utebliven lekplatslek. Såna här dagar är det riktigt kul att gå till jobbet. Jag vet att EmmaLi å Milla har det bra på förskolan – eller… alltså, Milla gråter fortfarande när hon lämnas :( just den biten gör det riktigt jobbigt att gå till jobbet. Men dom har det bra sen. Och jag med. Fast dom har dragit in min busshållplats! But whyy!?
-
edit 20:34
Sitter på bussen på vägen hem. Har fått veta att EmmaLi hade en mycket bra lektion på sitt ponnylekis. Hon och lilla shettisen Manda har hoppat ett krysshinder. HOPPAT. Först i skritt. Sen i trav (”nästan galopp!” skröt pappan i telefon när han berättade). Jag är dödens avundsjuk. Här har jag varit ponnyförälder i två terminer, troget kört och gått bredvid i stekande sol och geggig paddock. Vad händer? Jo, en gång missar jag för att jag jobbar. EN gång. Då har ungarna hopplektion!! Jotack. Orättvisa är mammans lön.
Nu känns det plötsligt ännu värre att dom tagit bort min busshållplats… :( mjau!!
inlägget är nosat 6 gånger änsålänge
23/9 – om att pussla schema.
Inte visste jag att det underlättat att vara matematikprofessor för att få två föräldrars scheman att gå ihop med varandras, och förskolans. Hade vi inte jobbat helger båda två hade det säkert varit enklare, men då hade det ju också blivit fler timmar på förskolan för kidsen. Ett lite dåligt som iaf har nåt bra med sig!
inlägget är nosat 13 gånger änsålänge
20/9 – om en jefla skitmorgon.
Först fajt och fräs hemma, sen tvungen att ta bilen till förskolan och få en blåst flakmoppeförare framför oss (en kille med hund glodde på mig när jag vråltutade på moppen som efter att ha velat fram och tillbaka höll på att köra på mig, men det kändes som ett bättre alternativ att hänga mig på tutan än att vräka mig ur bilen och slå moppeföraren i huvudet?) och avslutningsvis blir det katastroflämning med Milla som gråter hysteriskt och vägrar släppa.
Vi (fröken och jag) bestämmer att jag ska följa med in en stund, men det gjorde nog inte saken ett dugg bättre. När jag till slut måste gå skriker Millan så det krullar sig i kroppen på mig och jag är tvungen att sitta en stund i hallen och lugna mig. Fan.
På hemvägen passerar jag en Preembjörn och på nåt märkligt vis känns det skönt att få lägga niohundra spänn hos honom. Nåt annat att lägga energi på liksom.
Väl hemma ringer jag (såklart) förskolan. ”Ingen gråt hörs nu!” försäkrar en av EmmaLis fröknar, som råkar vara den som svarar, men jag får prata med Millans goa fröken också för säkerhets skull. Hon och den lilla ledsna hade lyssnat på glad musik, berättade hon, och då hade Millan blivit glad och dansat. Nu var de på väg ut och trots att jag har ont i magen känns det bra att Milla är hos just ”sin” fröken som verkar vara sådär go och lugn och omtänksam och riktigt bra på att läsa av signaler hos dom små! Det lindrar magvärken lite att veta att Millan har det jättebra!
Trots att jag inte kan (eller vill) vara hemma med mina barn för evigt – jag måste få jobba nu, blir galen av att gå hemma – är det fruktansvärt hemskt att slita sig ur sitt lilla barns famn. MEN. Jag hörde på hennes gråt när jag gått att det var en arg-gråt. Hon var förbannad (och trött). DEN gråten fixar jag, DEN gråten blir jag nästan lite stolt över för det är KLART ungen ska visa vad hon vill! Det är skit bara att det hon vill just nu inte överensstämmer med hur det måste bli. Förhoppningsvis vill hon väl annorlunda, snart?
inlägget är nosat 10 gånger änsålänge
Lösenordsskyddad: Dagsens tips: kramas på födelsedagskalasbarnet!
inlägget är Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna. änsålänge
Lösenordsskyddad: 12/9 – om gårdagsens simlektion, och dagsens barnfria förmiddag.
inlägget är Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna. änsålänge
7/9 – om Millas inskolning (del 1).
Idag blev jag förpassad till personalrummet direkt så här sitter jag nu, väntar på mitt kaffe, och är bedrövligt nyfiken på hur roligt min lilla nos har med lera och kompisar utan mig… :)
Många frågar hur det går med inskolningen och det går ju såhär långt (tredje dagen) alldeles förträffligt bra! Men oftast är det nog inte förrän efter några veckor av ”riktig förskola” det går att säga hur det faktiskt går, då när barnet förstår att det handlar om en vardag utan mamma eller pappa.
Det är lite rörigt på avdelningen nu (tycker jag). Vikarier och en ny arbetsgrupp som nog inte riktigt hittat sina rutiner än? Men viktigast: vår inskolningsfröken är jättegullig, och Milla tar henne i handen och följer på Milla-försiktigt vis med henne på alla nya äventyr. Om en månad kommer ”riktiga fröken” (EmmaLis gamla favoritpedagog) tillbaka från sin föräldraledighet – då blir det dunderbra tror jag!
inlägget är nosat 8 gånger änsålänge
Lösenordsskyddad: 5/9 – om Milla, förskolebarn.
inlägget är Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna. änsålänge
Lösenordsskyddad: 25/8 – om en promenad hem från förskolan.
inlägget är Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna. änsålänge
Lösenordsskyddad: 8/8 – om EmmaLi 3,75 år!
inlägget är Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna. änsålänge
5/5 – om att köpa födelsedagskalaspresenter med bud.
Till helgen är Maali bjuden på två olika dagiskompisars kalas. Och frågan är om det ändå inte varit lättare att jag åkt själv än skickat söte maken med två barn till leksaksaffären :D *ringaringa skicka sms*
Men, han ”slipper” ju gå på barnkalasen… så, rättvis fördelning tycker jag!
ps. Fast vet du vad, i förmiddags klippte min gulligaste nos alla sticksiga buskvuxna rosor i trädgården. Bara det är la värt ett par tre barnkalas på en höft?! Minst!
inlägget är nosat 8 gånger änsålänge
16/4 – om förskolan som förvaring?
Debatten som rasade hårt här i västsverige [startade i GP och fortsatte till SVT:s Debatt] för några veckor sedan har nu tystnat något. Då orkar jag blanda mig i :) Det handlar om långa dagar för barnen på förskolan, där 9-16 räknas som ”långa”. Det mest hårdnackade argument jag hört kom från en psykolog: ”Barnen mår alltid bäst av att vara med sina föräldrar. Även på kvällen i mataffären!!”. Alltså. Jag är inte övertygad.
Vi är såna som aldrig handlat innan hämtning på dagis [en limpa bröd på lokala bageriet längs färdvägen vid fåtalet tillfällen undantagen] men visst har jag ofta faktiskt önskat att familjens moral varit lite lägre… ;s jag är nämligen säker på att en extra halvtimme i förskolans lugna omvårdnad varit långt bättre än att kampa med lågenergiförälder på Kvantum. EmmaLi älskar sin förskola! De gånger hon hämtas sent (och sent är i vår familj efter klockan 18) har hon både kunnat röja runt nästan ensam bland leksakerna, och/eller haft mysstund, pyssel och egentid med en omtyckt fröken. En gång ursäktade en pedagog vid hämtning att hon bakat kakor med Maali och ett annat barn. ”Ursäkta”?! Jag jublade! Och det var en liten tjej som höll i taktpinnen framför mig i hurraropen!
Jag ska inte fördjupa mig ner i argumentationsträsket utan skulle vilja koncentrera mig på att lyfta fram en aspekt jag tycker ofta försvinner: förskolan som pedagogisk institution. Många tycks se ”dagis” enbart som förvaring, inte som möjlighet till roligheter och utveckling? Men kanske blir det lätt så när det går 6 ungar på en vuxen, varav många av de vuxna inte ens har full pedagogisk utbildning (läs: ännu uruslare betalt än de med studieskuldsbekostad kunskap)?
inlägget är nosat 36 gånger änsålänge
3.3 – om att lämna på en förskola, hämta på en annan :(
Igår skulle jag hämta EmmaLi på sin förskola 12:30 på grund av planeringsdag. Klockan 12:26 får jag ett samtal till mitt mobilsvar: dottern har blivit följd till ett annat dagis i närheten…
Som info kan nämnas att det är nära mellan förskolorna, gåvägen, att köra bil tar två-tre minuter eftersom du måste köra runt en rejäl omväg. Just den här dagen kom jag – helt enligt Murphys lag – med bil eftersom vi skulle köra till Kungsbacka direkt efteråt. Klockan 12:31 (jaa, jag var sen) möter jag två pedagoger i grinden som berättar att EmmaLi blivit följd till Ugglan. Där står jag med en ettåring i famnen, och undrar var det brinner i knutarna?!
Den annars ganska obekymrade Emmi sprang mig till mötes när jag väl kom runt och kunde hämta henne. Hon var lite irriterande slarvigt påklädd och tyckte förstås det var mycket märkligt att bli släpad till ”fel” dagis. Jag kände just då att hela balunsen var jämrans onödig, eftersom jag visste (läs: kunde faktiskt se!) att alla pedagoger fortfarande stod och trampade (läs: satt i bussen och väntade!) utanför hennes vanliga förskola och väntade på att få åka iväg på sin planeringsdag, men försökte för Emmis skull göra det hela till ett äventyr.
Nu undrar vi, är det bara Mattias och jag som tycker det var galet att göra såhär?
- vi gillar hennes pedagoger och förskola i vanliga fall och det här är ingen stor grej, men jag är ändå nyfiken på att få höra hur du tror att du skulle du reagera om du, när du kommer för att hämta ditt barn på dagis, får höra att hon inte är där?
inlägget är nosat 24 gånger änsålänge
Lösenordsskyddad: 24.2 – om att göra sin läxa.
inlägget är Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna. änsålänge
17.1 – om ett ofärdigt badrum, en ny förskoleavdelning, två spontandejter och till slut en jättejättejättearg älskad liten treåring.
Jo. Vi undrade ju vart de tagit vägen, hantverkarna. ”Fyra veckor” skulle det ta. Vi räknade liberalt med fem – vilket ändå är för drygt en månad sen. I fredags dök det till vår förvåning upp en faktura. Märkligt, tyckte vi, att en sån skickas ut innan arbetet är färdigt? Idag kom det iaf en hantverkare. Imorron ska han göra färdigt. Tjohej! Sen är det bara rörmokarna och elektrikern kvar. Sen är badrummet redo för fakturor! Tjohej, igen.
Idag gick EmmaLi sin första dag på Björnbäret (en av storbarnsavdelningarna på hennes förskola). Egentligen var första dan förra måndagen, men då höll vi henne hemma due to familjemedlemmars magsjuka. Det uppskattades av förskolan! Det är bra att ligga på topp redan från scratch :)
På förmiddagen och över lunch fick jag idag besök av halva Millas mammagruppsgäng. Ordinarie dejt blidde i sista sekund inställd och jag axlade modigt ansvaret som ”lokal”. Artiga mammor åt av min Cajsa Warg-mat (färsk ravioli och pesto, klyftigt kallad ”vuxen version av snabbmakaroner och ketchup”) och barnen lekte lydigt. Mycket trevligt! Ett av barnen äter förresten själv. Han bygger perfekta klosstorn också. Och sätter nästan på sig mockasiner själv. Avundsjuk? Nänä. Han är ju för tüsan äldre än Milla! – tio dar…
Efter dagishämtning av vill-inte-gå-hem-EmmaLi trängde vi oss hem till min gamla Stalker och hennes två barn. Barnen lekte eminent och busade inte värre än att hoppa i sängen. Milla tog sina första på-eget-inititativ-släppa-taget-och-stappla-inte-till-förälder steg och jag blev stolt. Hon åt lite på ett klosstorn också. Det är ju nästan som att bygga ett, perfekt?
När vi skulle gå hem blev Maali skitarg. Asförbannad. Riktigt jefla vifta-slå-skrika-vill-INTE-gå-hem ilsk. Då gjorde jag fel. Jag blev arg tillbaka. Sen var vi arga på varann två tredjedelar av vägen hem. Då tog jag mitt vuxna ansvar, svalde stoltheten och lyckades lugna den stackars vid det här laget halvt hysteriska treåringen. Fan vad jag älskar dig, arga lilla treåring!! Förlåt att jag inte klarade hantera situationen bättre. Lovar att försöka bättre nästa gång! Okej? Mjau.
Min sjukdom då? Inte så bra. Men ingen feber. Man brukar inte ha det med ett halvt apotek i kroppen ;p
Tjenixen!
inlägget är nosat 8 gånger änsålänge
22/12 – om Maalis sista blåbärsdag.
Igår var EmmaLis sista förskoledag för året, och därmed också hennes officiellt sista dag som Blåbär. Efter nyår ska hon gå på storbarnsavdelning och vara ett litet Björnbär. Och vetduvad, nu sitter jag här och känner att jag kommer sakna Blåbärsfröknarna nåt alldeles oerhört!! Med två föräldralediga pedagoger har nya fröknar dykt upp och ujuj sicka gosiga tjejer dom också! Smidiga, flexibla och skitgulliga mot mitt barn! Som ett exempel på gulligheten kan nämnas att vårt avslutningssamtal (utvecklingssamtal) i torsdags flyttades en timme för att Maali skulle få möjlighet att vara med på julfesten – med tomtebesök – i skogen!
Tjenixen!
inlägget är nosat 8 gånger änsålänge
13/12 – om ett nästan missat luciauppträdande.
Medan pappan och lillasyster skuttade iväg och håvade in glömda tomteluvan hann Maali ångra sig. Hon ville inte vara med i årets upplaga av lussekonsert på Bokens förskola. En go ”fröken” letade med en jättejätteledsen liten tomtetjej i handen upp mig bakom flocken av måste-trängas-alla-ska-stå-längst-fram åskådare. Med tårarna sprutande i den brutala iskylan (tusen minusgrader och miljarders sekundmeter vind, det är verkligen en asabra idé att fira lucia utomhus med så små barn) lugnade sig lilla tomten när vi efter en kort stund i Blåbärsavdelningens värme bestämde att jag kunde stå med i luciakören. Lite bakom sådär. Gömd typ men ändå inom handhållet avstånd.
På sätt och vis förstår jag min lilla flicka. Med alla ihopträngda människors ansikten tätt framför sig blev scenskräcken för stor. Vad hjälper det att fröknar och kompisar är tätt intill och att alla luciasångerna är inövade till närmast imponerande perfektion när publiken är så ”påträngande”? pliis vidga ringen, backa tre meter, ge barnen lite utrymme och, framför allt, låt fler vuxna komma åt att se sina små underverk!? Å ja. Det var fler lessna barn där framme att inspireras av. Så nä. Jag var inte ensam förälder vid kören. Men usch. Jag fick bita mig i läppen för att inte hyscha mamman som sjöng med… fin sångröst hade hon förvisso, men det har ungarna med – å dom hördes ju knappt även utan överröstning från sångsugna vuxna!!
Förra året filmade jag förresten lite av den bedårande kören, som då hade gott om plats framför en hukande föräldrapublik. I år var kameran i näven på triggerfinger-förfryst husband och därför blev det inga filmer. Men en reprissändning går kanske för sig? Varnar för crappy och darrig bildkvalitet, men ljudet är under omständigheterna försvarbart. Och det är ju det som gills mest i såna här sammanhang :)
Maali är förresten den lilla tomten i mitten,
hon som försiktigt börjar applådera först av alla efter andra sången!
Och vill du läsa lite om hur det var förra året så kan du göra det här! Nästa år är frågan om det är mödan värt att vara med om inte upplägget blir annorlunda? Efterföljande glögg-, lussekatts- och pepparkaksmys blev glest och vindpinat. Mysfaktorn var trots alla gulliga fröknars och pedagogers uppmuntrande glädje låg om jag säger så, för hur många två- och treåringar kan äta små förskolebakta pepparkakor med tjockaste vintervantarna på liksom?
Tjenixen!
inlägget är nosat 8 gånger änsålänge
