Dagsens tips: planera kalas!

Inatt för två år sen, gick vattnet. Nästan på minuten tolv timmar senare ömsom trycktes ömsom drogs lilla Milla Nike Jacklín ut i världen utanför och några evighetslånga minuter senare tog hon, med barnläkarens hjälp, sina första andetag. Jag fick klippa navelsträngen (dom hade sparat en bit till mig!) och Mattias fick den första halvtimmen med vårt lilla mirakel i sin famn ♥♥

Imorgon fyller min yngsta dotter två år och vi har laddat för två små kalas, ett barnkalas och ett familjekalas. Den lilla ettåringen somnade gosigt i sin säng liiite senare än vanligt; ett försök att förhala tid för uppstigning imorn :)

ps. En som däremot inte somnade i tid är EmmaLi… kl halv tio kom en liten jättetrött isbitsfyraåring ner till oss att värmas framför brasan. Hon hade ”inte sovit nånting” fast ”bara klappat på [katten] Whiskie i eran säng trje gånger”, försäkrade hon, men jisses sicka kalla små tassar och händer. Nu sover hon äntligen! Stenhårt. Jag gissar dagsens roliga utflykt med mormorn – invigning av stans nya skitsnygga bibliotek – gjorde det svårt att slappna av. Det, i kombination med morgondagsen kalas där Emmi vet att hon ska få en egen kompis att leka med; ”så de små barjnen kan leka h’älva!”!






Lösenordsskyddad: 8/11 – om HURRA för EmmaLi!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







Lösenordsskyddad: 24/9 – om kliande stygn.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







9.2 – om medikamente in da haus.

I måndags hittade jag ju märkliga röda prickar i gommen och svaljet på EmmaLi så hon fick penicillin – i förebyggande syfte. Idag fick lilla Milla samma ordination, fast som kur mot förmodad ensidig öroninflammation. Vi har kostat samhället mycket pengar den här veckan, två läkarbesök för barnen och medicin på det.

Apropå sjukvård och kostnad läste jag häromdan att en normal förlossning, med tre vårddygn utan komplikationer, kostar 35′. Ujuj. Där trillade en kakelsättarfaktura in på två halvtrilskande barn. Fast ett komplikationsfritt kejsarsnitt med fem vårddygn kostar 85′ tydligen. Extra dyra är de akuta snitten. Kanske nåt en del förlossningsavdelningar ska ha i åtanke när de väljer att vänta onödigt länge med kniven? Fast det förstås. Pengar är inte allt!






Lösenordsskyddad: 7/11 – om ett (första) treårskalas!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







Dagsens tips: Annas profylax.

Jag minns inte om jag redan berättat att vi fick möjlighet att gå en kvick omfödarföräldrakurs på MVC i höstas? Denna var grundad på teknikerna från Annas profylax och hujedamej va bra det var!! Av en händelse hade min ena bästis en film med helt samma grej, en knapp halvtimmes övningar, som jag senare fick låna.

Kanske är det lättare att ta till sig en sån här grej för oss som redan gjort det en gång? Hursomhaver känner jag mig totalt frälst på idén och kan inte låta bli att tipsa. Ojoj, det är ruskigt bra grejer det här!



ps. Det här inlägget har legat på lut ett bra tag för av nån anledning blev det inte publicerat när jag först skrev det? Å när jag nyss kollade datum å klockslag för när detta ursprungsnosande nu var trillar en pollett – 20100115, kl 02:22. Alltså. Millas förlossning startade ju med att vattnet gick, mitt i natten, den femtonde januari! Inte så konstigt att planerade publiceringen försvann i yran!






Lösenordsskyddad: Dagsens tips: hoppa först efter kniiip!!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







21.7 – om ryggproblem i Sommar.

Som vanligt lyssnar jag på P1:s Sommarprogram i efterhand (på podden) och i år ligger jag ganska långt efter. Av de sommarpratare jag ändå lyckats höra änsålänge (lyssnar alltid kronologiskt) har två pratat om sina ryggproblem. En hade en tumör, och en annan så brutala jävla diskproblem att de får allt jag genomlider att kännas som en förlossning på EDA (något jag iofs inte har någon som helst erfarenhet av!). Dock blir jag läskigt påmind om att jag måste ta tag i min rygg, och att jag måste acceptera att mitt (mina?) diskbråck inte läker av sig själv. Akupunktur dämpar topparna av ontet, sjukgymnastiska övningar och ergonomisk medvetenhet möjliggör ett förhållandevis ”normalt” liv, men jag sörjer så att t ex inte kunna bära på mina barn som jag vill. Av ilska och desperation vill jag skrika, jag är för ung för att ha det så här!

En sak som kan försöka förklara och sätta min smärta i relation till annat är att jag under mina båda förlossningar stundtals hade mer ont i ryggen än av att föda barn. Efter att älskade lilla Milla kom till världen har jag INTE haft EN ENDA helt SMÄRTFRI DAG.

I höst får jag träffa någon (en kirurg?) på Spine Center i Göteborg. Jag är apnervös. Nånting kommer att hända. Vad vet jag inte än. Operation ligger väldigt långt ner på min önskelista. Idag. Men för var vecka som går blir jag mer osäker. Och operationen hamnar högre upp…

Ta hand om er!






29.1 – om kontrollerade ullisar (aka, Dagsens tips: föd barn på Vbg sjukhus!).

Eftersom vi delar stad med ett av Sveriges i särklass personligaste förlossnings- och BB-sjukhus kan jag såklart inte låta bli att ”utnyttja” möjligheten att få hjälp av den alldeles fantastiska personalen som jobbar där. I tisdags bar det upp till BB för kontroll av restkomplikerande trassel.

När jag sitter där i en soffa och myser med mitt gosglada lilla barn kommer det då och då fram sköterskor och barnmorskor av alla de slag, många bara för att hejja [och titta på Milla-bäbin gissar jag...!], en del för att dubbel-/trippel-/kvadruppelkolla att jag får tillsyn. Ett kort slag innan jag ska gå hem, sitter bara och väntar på en läkare, smyger en underbar liten mänska fram och viskar att jag kan plocka åt mig en av matbrickorna i värmeskåpet. Hon vill inte höra talas om att jag ska få göra rätt för mig. ”Äh! Vi hade liksom beställt för många!”, ler hon och klappar mig på axeln. ”Mat behöver du la!?”.

Detta sammanfattar min uppfattning och betyg av bäbirelaterad personal på Varbergs Sjukhus: omtanke, kompetens, humor och värme! Det är oss på mellersta västkusten avundsvärt förunnat att ha krypavstånd till detta ställe, dit blivande föräldrar reser tiotalet mil. Allt för att ”slippa” föda på andra sjukhus - för på detta BB får du stanna precis hur länge du vill efter förlossningen. Så det är resan värt, det kan jag lova!






Dagsens tips: gör som TV-kockarna.

Föreberedelse är bra! Fast ibland blir det ju ändå inte som man tänkt sig… Det här inlägget till exempel hade förberetts flera dar i förväg men när det väl begav sig hanns det inte med ens med ett tryck på ”publicera”-knappen… Men, efterhand till trots; aj still givv jo mitt veckogamla tips!



Nu är vi på väg mot förlossning… hoppas vi!

Får se om vi får hålla en ny liten hedbertsbäbi i famnen nästa gång vi äntrar ytterdörrens tröskel? Med tanke på att Maali – trots över tre dygns latensfasande hemma – tog god tid på sig att komma ut så räknar jag kyligt med att inte behöva riskera föda i bilen. Å det är ju bra!

Krams alla gulliga nosare!

    /ullisenfortfarande enbarnsmor

PS. juppjupp! jag är inspirerad av Werner&Werner: det här inlägget är ihoppillat i förväg…

PS igen. om du vill ha nåt att göra under tiden så finns ju min megalånga bästaste EmmaLi – välkommen till världen!-historia att fördjupa sig i… om nos-abstinensen skulle bli för stor menar jag ;D



Anledningen till att jag publicerar detta i dagsläget ”gamla” tips är länken till min EmmaLi-förlossning. Om nån skulle vara nyfiken menar jag. Min andra förlossning blev till en början helt olik min förra, men mittpartiet och avslutningen påminde väldigt mycket om varann. Med den stora skillnaden att EmmaLi gjorde entré pigg och härligt vrålande… lilla Lilla sa inte ett ljud. Fast det gör hon knappt nu heller, maken till tyst och lycklig bäbi!? Naturligtvis kan jag inte låta bli att oroa mig över detta.. det hör ju liksom till!

Utförligare beskrivning kommer in tajm. Kanske också nåt från Mattias?

Tjenixen!

    /ullisennumera tvåbarnsmor





3675 små grams o 49 underbara cm!

En liten tjej fick vi hjälp att föda fram!

Klockan 15:29 drogs hon ut, en minut senare andades hon alldeles själv! Sicket team vi var – har aldrig haft sån massa vita å gröna rockar omkring mig :) Men bäst var Mattias, sicken jäkla man han är. Wow!!

Jag är så lycklig, min lilla unge doftar så gott och är en liten kämpe. Välkommen bäbin!!! – å grattis på födelsedagen i efterskott. Å vet du, snart får vi träffa storasyster Maali lilla du. Du kommer älska henne! Jag längtar!!

Era vänliga ord tårar ömma ullisar, ta hand om er allihop!






15.1 – Det har börjat!

Lite före halv fyra gick vattnet. På toaletten – skulle precis gå å va lagd – till min stora lycka! Gick först å la mig men kom sen på att ringa förlossningen. Kände ju ingenting och var alltså filbunkslugn.

En kvart senare liksom klickade det till, å så kom första värken.

Nu är jag inte riktigt lika lugn. Jag kan inte det här!? Förra gången hade jag en långsam upptrappning under flera dar. Vattnet fick de släppa ut när jag var på förlossningsbritsen. Det var en tydlig början och slut på varje värk. Nu gör det typ ont hela tiden?!

Men jag har lovat att njuta! Jag är beredd att revidera löftet till ”försöka” njutas :)

Jag är helt darrig, fryst och trött men också uppspelt och lycklig! Håll i dig älskade lilla Milla Jacklín Frank: vi fixar det här! Å inom en överskådlig tid är du ute hos oss!!

Tjo!






14.1 – om tjugondag Knut och BF, som båda var igår.

En dag för sent enligt kalendern men ändå i god tid för att vara oss flyttade idag tomtar, stakar, stjärnor och övrigt pynt ner i sina kartonger till källaren. Maali hjälpte friskt till: det vi packade ihop packade hon upp! Granen står dock fortfarande både grann och ganska grön kvar. Den känns för fin för att slänga ut redan men kanske blir det – beroende på hur läget ligger – ändå plundring redan imorron…

Gårdagen (och dagen) har passerats utan minstaste minsta känsla av förebådande förlossning. Visserligen har sammandragningar och förvärkar sänkt sitt fokus från öfre till nedre magdelarna men fortfarande mår jag fina fisken och har nästan inte ont alls! Både jag och Mattias är alltså vid god vigör och Maali tjötar om att bygga klosstorn mä bäbin. Hon är också vår världs sötaste nos när hon då och då uppfordrande vänder sig upp mot bäbin i magen och allvarligt förmanar: Milja Jack’ín komma ut nu!

Jag gissar nog fortfarande på bäbi den artonde, men för att vara på den säkra sidan förbereder jag mig på att få vänta längre än så. Det stora lugnet har iom detta sänkt sig över min kropp och jag tänker nu njuta enbarnslugnet tillika frossa sömn och umgänge med min gode vän Marabou för fullaste muggar. What else to do liksom?

Tjenixen!






12.1 – om vem som faktiskt gör mest.

Min Mattias, min kärlek och min make, har fått för sig att det är jag som kommer dra det största lasset vid den stundande förlossningen. Precis som han trodde jag gjorde vid vår förra. Det är fel. Det tyngsta jobbet och det värsta ansvaret ligger på honom. Denna gången och den förra.

Han peppar och pushar och säger gulliga saker som ”du fattar inte vilket jobb du gör!?” och jag stirrar på honom. Jag?! Min kropp sköter ju allt, jag bara flyter med!? Han däremot, han måste vara där och stödja och se på och stå ut och vara hjälplös. Jag försöker ärligt, för jag är dödens ärlig nu, få honom att förstå hans ovärderliga insats. Kvinnor har fött barn i alla tider, därför att vi är gjorda för det. Män har ingen naturlig plats i detta. Vi bjuder in dom, ber dom att vara med. För vår skull, inte för deras.

Man kan inte föda barn dåligt. Det är inte som att köra bil, nåt man måste lära sig, det är nåt man kan. Nåt ens kropp kan. Man kan t ex vara dålig på att köra bil, men föda barn kan man bara göra på ett sätt. Man gör det. Det är ingen konst. Faktiskt! Man kan ju aldrig misslyckas. Barnet kommer ut, oavsett vad kvinnan kan eller vill. Att däremot vara ett dåligt stöd till den som föder barnet, det kan man vara.

Hur många partners har inte både inför, under och efter en förlossning försäkrat att de gärna gjort allt för att få byta plats med sin födande kvinna? Hur många födande kvinnor har du hört säga detsamma, att de gärna byter plats?

Så tänk igen älskling: vem är det som gör mest? Egentligen? Jag är inte villig att byta plats med dig… jag kör hellre själv än sitter bredvid! Nämligen.






Dagsens tips: ta hjälp av tekniska framsteg.

Det började som ett skämt [Mattis var trött och funderade högt: "vi kan väl hyra in en polack som kan massera din ömma rygg?"] men nu är polacken halvt om halvt inflyttad. Han finns hos oss imaginärt men är både trevlig och enkel i drift. Att han råkade bli just polack får nog skyllas på Magnus Uggla. Och möjligen grannen några hus bort: han med den löjligt snygga gräsmattan.

Nå. Jag låg där sömnlös en natt och funderade. Tüsan. Jag har ju en iPhone: nån nytta utöver samtal, surf, podradio och gammalt hederligt sms:ande ska den väl få göra? Sagt och gjort. Ett kvickt besök i App Store och jag har nu dubbla värkmätarapplikationer nära till hands. Både make och massör kan alltså, när vi kommit så långt, roffa sig lite välbehövlig vila. Hur bra dom funkar? Ingen aning?! Snålade med gratisversioner (Baby’s Coming och Labor and Contraction Timer - den förstnämnda faktiskt skapad av en polack!) och har eftersom bäbi trivs bra i värmen hos mig inte haft möjlighet att testa dom än. Men jag lär återkomma i ärendet. Eller om jag outsourcar det på polacken…

:)






10.1 – om mina tankar som gravid, i mitten av v 40.

För vissa kvinnor innebär en graviditet himmelriket på jorden, för andra helvetet på densamma. Jag hamnar nånstans mittemellan, i limbo mellan ”mår okej” och ”känner mig vissen”. Min kropp är inte längre min egen. Under nio månader är den utlånad, nyttjad till ett högre syfte. Jag är groplats för en ny människa, en liten människa som utan min delaktighet aldrig funnits till. Tanken är ofantlig fantastisk lite skrämmande. Och oöverskådlig. Men mest är den bara läskig. Ibland blir jag arg och lessen och känner mig använd. Begagnad. laddbeklädda tassar skymtar under magen i v 40 - 7 janIbland känner jag mig störst i världen. Ofta faktiskt lycklig över min kropps kapacitet. Att jag kan. Att jag får. Att det går. Igen.

Nu är det inte lång tid kvar. Sist tog det fyra dygn av värkar och ont innan jag fick hålla lillaste bästaste EmmaLi i min famn. Då var jag så trött att jag inte ens orkade njuta ögonblicket. Den här gången tänker jag endorfinknarka varendaste sekund. Från första känning av latensfas till sista krystvärk kommer jag flyta med och må bra. Hejja profylax!

Tillsammans ska jag och Mattias föda fram en liten människa till vår vård. Jag ser mycket fram emot det. Nio månaders upplåtelse är över och jag får – åtminstone delvis – min kropp tillbaka för mig själv igen.

En graviditet är kort. Vad är några månader mot ett liv av stolthet och glädje? Ett barn. Hujedamej va coolt det är!






9.1 – om oro.

Av naturliga skäl får jag frågan om jag är orolig eller nervös inför förlossningen som nu, enligt beräkning, ligger mindre än en vecka bort. Och vad svarar jag på det? Alltså. Det är klart jag är orolig… lite… För ett par dar sen fick jag också ett plötsligt infall av ”fan vad ont det kommer göra!”, men det gick snabbt över. Smärta är överkomligt – en förlossning i sig är ju inte farlig, gör bara ont. Tanken på möjliga komplikationer skrämmer desto mer, det är ju så mycket som kan gå fel både för mig och lilla bäbin. Men utöver detta har de senaste dagarna en ny oro växt fram. Jag mår illa. Blä-illa alltså. Och har ont. Blodtrycket har gått upp; okej från ”lågt” till ”normalt” men iaf. Flugor flyger framför ögonen. Är hela tiden löjligt trött. Ibland men inte alltid ont i huvudet. Har inte våldsamma mängder vatten i kroppen men är ändå svullen. Osv. Börjar det brännas? Min skräck inför preeklampsi är säkert helt obefogad, men tänk om…? Hur nojjig ska jag vara? Var går gränsen mellan sund försiktig nervositet och onödigt pulshöjande orolighet?

Mjau…






7.1 – om att inte våga fråga.

Det kan va så att jag fått mina första onda förvärkar. Liite onda alltså – men eftermiddagen faller av tvååriga anledningar ändå inte under kapitel ”bästa hittills” så det är lite lurigt att veta vad som är vad. Det kan iaf också vara så att en liten bit slempropp (ett av de läbbigaste orden i sammanhanget) gav sig till känna nyss. Men jag har ju badkaret redo med hett och lugnande vatten? Får jag inte hoppa i det nu då? Äsch. Jag kör en daredevil och frågar inte; då behöver jag inte heller klura på huruvida jag ska följa sjukvårdens råd eller ej… så, plums i karet it is!

Tjenix!






6.1 – om förlossningsrekning.

Okej. Sorry. Det vräks på med gravidinlägg och sånt tjafs i nosarna just nu [och värre lär det la bli innan det blir bättre...!?]. Hoppas på förståelse och att ni orkar härda ut…

De två vuxna hedbertsarna passade nu ikväll på att köra en repa för att spana in promenadavståndet till ”nya” förlossningen på sjukhuset. Sen sist har avdelningen nämligen flyttat på sig och vi tyckte det kunde kännas tryggt att ha lite koll på hur lång tid det skulle kunna ta att vandra korridorerna fram i värkar. Den hemmavarande lilla hedberten var planerad att sova snark i sin säng medan våra mammor drack ett halvt glas vin var i köket. Nu blev det inte så mycket snark tyvärr, men jag har en känsla av att två barnvaktande kvinnorna inte hade så heeemskt mycket emot att skutta trappan upp och ner för att titta till det icke-sovande barnbarnet? ;p

Nå. Resultatet av provpromenixen? Det var inte alls så långt som vi befarat – men ett par tre fyra värkar ska man nog hinna med mellan entrédörr och avdelning!






14.12 – om kanske en Stalkerbäbi?

Jag vet inte helt säkert, men kanske kanske kan det ha kommit en liten Svante till världen under natten! Ingen info har jag mer än så, att det ”kanske kommit en bäbi”, så oj så spännande tills jag/vi får veta mer!

Tjohej!


uppdatering 23:37 – nu vet jag, en liten Svante it is!
han kom i natt och alla mår bra men är brukligt trötta..
.

grattis min vän!
du är grym!





27.5 – om förväntade prioriteringar.

Jo. Det är lätt att skratta åt sånt man själv vet är bagateller.

Tror det var för ett par glada veckor sen som Alexandra förvånat och som jag tolkade det en smula förtvivlat konstaterade att ”man bajsar när man föder barn!”. Denna för henne nyupptäckta otäckhet fick henne att skämtsamt, jag vet, fundera på det här med eventuella framtida egna telningar.

Trösten är enkel och oslagbar: Ja girlie. Du skiter ner dig. Men skulle det hända att du – när så är fallet – får det allra ynkaste grubbel över detta så kan jag och många med mig uppmuntrande hojta om

en för jevla enkel förlossning!

Apropå det så kan det nog hända att vi faktiskt har hela källaren fullt av halvlyxigt vin helt i onödan. Iaf för mig…  

Tjenixen!






bästaste EmmaLi – välkommen till världen!

Förlossningshistorier blir lätt som lumparhistorier:

  • roliga att lyssna på enbart för dom som var med
  • egentligen förbjudna att berätta
  • bättre i efterhand
Jag ska iallafall trotsa förbudet och dela med mig; det finns ju åtminstone en som är intresserad av min värnpliktsförlossning (dvs, han som var där!).



att föda barn är ingen konst. faktiskt. det var i mitt fall inte särskilt komplicerat heller. förvisso utdraget. och stundtals otroligt smärtsamt. men också häftigt! och framför allt en upplevelse jag inte vill vara utan.

kanske hade jag det lätt för mig? kanske har jag lite högre smärttolerans än ”normalt”? kanske var det så att det helt enkelt gjorde mindre ont på mig än det gör på många andra? det kan också ha varit för att vi (inte särskilt förvånande antar jag :) var nästan fånigt pålästa och förberedda som allt kändes så bra? kanske är det alla dessa bidragande orsaker tillsammans som bidrog till att jag upplevde alltihop som "enkelt"? den här förlossningen var nämligen inte tillräckligt obehaglig för att vara det värsta jag varit med om. jag hade förberett mig på att jag skulle dö. av smärta. typ. och när jag inte gjorde det kändes allt otroligt lätt! jag, ett hysteriskt kontrollfreak, hade stenkoll!

enligt min journal pågick förlossningen i alldeles normala nio å en halv timme. värkarna började däremot drygt fyra dygn tidigare, men den samlade smärtan blir ändå inte så lång om man betänker att det mellan varje värk gick åtminstone två-tre minuters vila (i början hela fem-sju minuter) och att det i dessa pauser inte gjorde det minstaste ont. det var då jag kunde passa på att samla ny kraft. slappna av. kanske t o m sova en smula. och hela tiden andas. andas andas andas! hejja sjuttiotalets profylaxflås: för det går faktiskt att andas bort toppen av smärtan – eller så är det bara att kroppen koncentrerar sig på nåt annat och glömmer bort det värsta ontet?


precis som nosarna tidigare berättat kom förstaste värkarna på natten mellan söndag och måndag. de var till en början klart hanterbara och jag – fånigt påläst och förlossningsförberedd – förstod att det bara gjorde ont, inte tillräckligt ont.

på måndag morron var jag på noll humör för bokad mvc-tid men tog mig ändå i kragen och dit. dock, ett bevis på att jag faktiskt var rätt spak är att jag tog raKETen till vårdcentralen – helt olikt annars miljöhysteriska mig. när kvällen närmade sig tilltog värkarna igen och jag förstod att natten skulle bli.. eh.. lång. jo, det blev den också. jag klarade mig ganska länge själv men till slut väckte jag Tias för att få lite stöd. jo stöd fick jag, men jag fick minsann tjata ett slag först (se inlägget jäsp!)

på tisdagen var jag irriterande trött och om möjligt ännu spakare men fortfarande påläst och förberedd och njo, ondare än så här borde det nog göra? på morronkvisten lyckades jag slumra in stenhårt och vaknar av att Mattias sätter sig på sängkanten. ”jag går till jobbet nu”, förklarade han. jag vände mig om men lyckades aldrig somna om. framåt tidig eftermiddag miljöbusades det igen när jag raKETade mig till salong i stan för att ansa lurvighet och färga bleka fransar. okej. dagtid avtog värkarna visserligen i både intensitet och mängd men det var ändå en mycket smärtpåverkad och latensfasad ullisar som klängde sig upp på skönhetsbritsen. nå. ont kan med ont fördrivas tänkte jag optimistiskt och har väl sällan så obehindrat tagit mig igenom en vaxbehandling :) helt cool var jag dock inte hela tiden som vid några tillfällen fick be om lite tid att andas genom värken… två timmar senare eller nåt – har inte dunderkoll på tiden – satt jag i bilen igen och mellan parkeringen vid flickskolan och villa morkulla (en überkort biltripp beroende på trafik) hann jag med hela tre värkar av olik styrka innan jag var hemma. rondellen bortanför vår gata togs t ex mitt i en sammandragning; en klart annorlunda och icke rekommenderbar upplevelse måste tillstås.

väl hemma började jag klocka värkarna, som för det mesta fortfarande kom med mellan fyra och åtta minuters mellanrum. jag var faktiskt lite ynklig nu. Mattias sms-kontaktades också, men han hörde inte av sig förrän en timme senare eftersom han inte sett mitt mess förrän då. jag förklarade att han ”nog skulle komma hem nu” men kanske lät jag inte tillräckligt ynklig – eller så var det bara makens mage som gnällde mer? - för han pratade mest mat så då la jag in högsta ynkväxel och förklarade att ”mig var det skitsamma bara han kom hem!”! och då gjorde han det så fort han kunde, med varsin pizza; för det var bra inför-förlossnings-mat hade vi lärt oss på föräldrakursen. om jag minns rätt åt jag inte nåt alls på min för även om smärtan fortfarande var överkomlig (jo, det är det där med smärttröskel) så började den bli rejält jobbig och jag förstod att kommande natt knappast skulle bli kortare än den förra. å jag hade rätt.

det var precis som om liggläge gjorde värre åt ontet? vi inledde kvällen med en vända på sjukhuset eftersom det efter att slemproppen trillat sin kos vid tiotiden började blöda en del och barnmorskan jag pratade med tyckte vi skulle komma upp och bli tittade på. ett CTG sattes som visade ungefär ingenting mer än att bäbin hade det bra men det var ju också det enda viktiga. det konstaterades vid kontroll att jag öppnat mig två centimeter. hejja. efter två dygn…! hela två centimeter?!! jaja. vi frågade om vi fick åka hem, vilket vi naturligtvis fick men som jag nu i efterhand önskar vi inte gjort – för kanske hade vi fått lite mer sömn om vi stannat kvar? nu blev det istället bara ungefär en timmes sovning för mig, och något mer för Mallís, innan det satte igång. på riktigt. hela natten låg jag och ynffade och vred mig med några minuters mellanrum och lyckades väl på sin höjd stjäla nån slags utmattad sömn däremellan.

onsdag morgon inleddes på samma vanliga gamla vis: ullisar utmattad men glatt förväntansfull, och den här morronen stannde M utan diskussion hemma från jobbet :) vi drog oss tillminnes de historier vi hört om blivande mödrar som på löpande band blivit istoppade morfin och sen fått sova godaste sömnen så förlossningsavdelningen kontaktades igen. värkarna var kraftiga men kom fortfarande med för långt mellanrum (tre-åtta minuter) men visst var vi välkomna. vi togs emot med öppna armar och det konstaterades att jag nu öppnat mig 2,5 centimeter. jo för tusan. det följde ju kurvan: en halv centimter per halvt dygn. men men. vi var icke de som misströstade. så mycket.

nåt morfin fick jag aldrig. däremot en nål i huvet och jag är inte mänska att förstå att det skulle vara samma sak? nå. mat skulle jag få iaf men inte Mattias så vi bestämde att vi skulle promenera bort till matsalen. för promenering är ju bra för en i min situation? alltså. eftersom det var vår egen idé kan jag ju knappast skylla nån annan för idioti men.. om du frågar mig idag hade jag inte rekommenderat en osövd på-väg-att-föda-barn kvinna att vandra omkring som nån jämrans okontrollerad hurtbulle. den lilla tripp som i vanliga fall tar tre minuter tog åtminstone tjugofem. åt vardera håll. å nån mat fick jag inte i mig heller. men det är klart, nån nytta var det faktiskt för Mattias blev mätt och när vi kom tillbaka hade det bytts skift och ny barnmorska konstaterar ytterligare en halv centimeter (och vi förstod ingenting för det hade ju bara gått dryga två timmar sen sista koll?) och detta innebar att vi nu var ”i förlossning”. vi flyttades också över till därtill anpassat rum.

klockan är tjugo i fyra och det är nu här, i detta rum, som jag och Mattias ska tillbringa vår sistaste tid som icke-föräldrar. jag blir erbjuden lustgas och tackar ja. det går nån timme. det går nog två. sen kommer jag på att jag inte varit på dass sen i söndags… lösning frambärs och lyckligt ovetande, tillika ointresserad, låter jag naturen ha sin gång och efter typ tre minuter hinner jag bara titta på Tias som skrämt mer eller mindre genast släpar mig till toaletten. vad han vet, men inte jag, är ju att sisådär en liter vatten blandat sig med övrigt tarminnehåll och hans inre syn förutsåg väl det kaosartade resultat en alltför lång toabesöksväntan kunnat åsamka…! har ingen som helst koll på tiden nu och värkarna går in i varandra på ett vis som gör det svårt att koncentrera sig på nåt annat än att slappna av, ha ont och slappna av igen. den pulsmätande elektroden som kopplas till CTG-apparaten har fästs på lilla bäbins huvud, och härigenom stacks det också hål på hinnorna så vattnet går. en märklig känsla! lite som att kissa ner sig faktiskt: varmt…!

jag undrar om jag faktiskt inte stal mig en kort slummer emellanåt men till slut tröttnar jag för det händer ju för tusan ingenting. men. då! kontroll, och plötsligt är jag öppnad åtta centimeter! hur tusan gick det till!? jag som var nära att ge efter för epiduralen (ryggbedövning) får ny kraft. vi har nytt personalskift och tiden sniglar sig fram. att vi hela tiden är under bevakning förstår vi då det med ojämna mellanrum dyker upp folk som vill ta prover på bäbin. CTG-kurvan är inte till belåtenhet (alldeles för jämn?) och det oroas för att allt är okej. trots att jag givetvis fogar mig och gör allt som krävs grymtar jag ändå en smula när jag för tredje, fjärde, femte gången tvingas i gynläge för att blodprov ska plockas från bäbins huvud. att ta värkar i den positionen är knappast fördelaktigt, och när det dessutom visar sig att proverna måste tas om – pga klantighet och/eller annat strul – blir vi båda missnöjda och Tias skäller faktiskt en smula på misslyckade läkaren (som visst blir lite lessen får jag höra långt senare…). jag är vid det här laget fysiskt tröttare än jag trodde möjligt och orkar inte riktigt bry mig. försöker ställa mig upp i en gåstol (logiken säger mig att det ju måste gå fortare på det viset?) men benen bär inte mer än en kort kort stund.

trots att jag är så in i helskotta trött, och trots att värkarna gör ont som tusan, så är jag på gott humör! en gång morrar jag visserligen på Mattias, och en gång skällde han ju på klantläkaren, men annars tror jag bestämt vi höll humöret uppe hela tiden båda två? det är ju kul att föda barn! mellan värkarna gör det ju inte ont alls, och jag koncentrerar mig stenhårt på att hålla mig lugn och avslappnad: nåt som enligt Abascal (Gudrun, författare till grymma boken att föda, som hjälpt mig görmycket) ska vara den bästaste vägen till en lyckad förlossning.

vi ligger sådär ungefär hur länge som helst tror jag. andas. värkar. andas. Tis är grym som orkar sitta där och stötta och hålla mig sällskap och vara positiv. eftersom det tar sån tid bestäms det att värkstimulering ska kopplas in. det går några timmar till. och så händer det plötsligt nåt. klockan halv ett får jag krystvärkar. Mattias ringer efter hjälp, för jag vet ju inte vad jag ska göra. beskedet från tillskuttande personal är "du ska inte krysta än". nähä. å hur i helskotta gör jag då??! det är nu den första riktigt verkliga motgången tillstöter. jag ligger där på min brits och låter kroppen liksom vrida sig som en mask. att låta bli att krysta när kroppen själv trycker på är ungefär lika lätt som att försöka hålla igen en nys. eller en hicka. eller nä, det är det inte. det går inte att jämföra med nåt annat. det är bara förbaskat jobbigt.

det vräks på med syntocinon (värkstimulerande) och tillsammans med teamet av undersköterska, barnmorska och läkare är det plötsligt liv i luckan. jag får äntligen krysta och tar också i för glatta livet, men eftersom min livmoder tydligen är lika trött som resten av kroppen går det inte tillräckligt bra. sugklockan plockas fram.

klockan tjugo över ett, torsdagen den åttonde november år tvåtusensju blir jag och Mattias föräldrar till en alldeles makalöst söt liten flickunge! (uschiamej, jag grinas när jag skriver det här!) känslan är ordet övermäktig! det går inte att beskriva.. wow! hon är alldeles perfekt! det vackraste lilla barn jag nånsin fått se!!


Välkommen till oss, vår världs allra bästaste lilla EmmaLi!