Uppdatade statusar för EmmaLi vid 2,7 års och Milla vid 5 månaders åldrar samt min rygg efter minst två diskbråck, två graviditeter och 35 år:
Som dotter till sina föräldrar har Maali valt att välja det bästa ur de båda genetiska russinkakorna – dvs empati, mattekänsla och språköra. Det är bara att konstatera: hon kommer inte att lära sig cykla, gå på lina eller äta glass utan att spilla till treårsdan, men hennes vetgirighet och logiska tänkande har gett henne ett stort ordförråd och en ganska imponerande grammatik, hon kan massor av sånger och böcker utantill och hon pusslar 24-bitarspussel alldeles på egen hand. Dessutom räknar hon ett till tjugo (har koncentration att räkna sju-åtta saker) och är grym på att tömma diskmaskinen och tvätta bilen! Till min lilla sorg blir det förmodligen svårt att få henne sluta med napp, men hon är sedan länge helt blöjlös så jag behöver nog inte ”skämmas” för just den barnsliga biten :)
Vår lilla Milla är nyfiken och pigg och otroligt glad nästan jämt. Hon flyttar saker mellan händerna och rullar från mage till rygg. Att bada badkar är en favorit, precis som att läsa böcker och snacka med leksakerna i sitt gym. Tyvärr börjar hon bli rädd för främlingar och minst tre omgångar kläder (inte enbart sina egna) kräks ner per dygn. Däremot börjar hon få fason på vilka muskler hon ska använda för att kunna sitta själv och äter med god aptit – å massor av kladd – i stort sett allt vi hittills har serverat henne! Jupp. Lättskött hade kunnat vara hennes middle name :)
Mina barn är inte perfekta och de gör inte alltid som jag vill och önskar, men de är min världs finaste och jag är så förälskad i och föräldrastolt över dem att jag kan spricka!!
Min rygg då? Äh. Den blir la inte bättre… Jag har efter remiss och tjat nu hamnat i kö hos Spine Center i Göteborg. Trygg i förhoppningen att få hjälp, å det är ju liksom inte Blå Stjärnan jag ska besöka, står jag lättare ur med nästan konstant sovande fot, fånigt muskelsvagt ben, ond bråd rygg och ett evinnerligt å irriterande haltande till följd av elstötsliknande känsla från ländryggen ner i tårna. En gång i veckan går jag på akupunktur, nåt jag verkligen kan rekommendera till den som tror på den typen av pillerlös medicinering! Följetongen fortsätter. Helst i väntan på lyckligt slut!?
Tjenixen!
postat den 18:e juni, 2010 (klockan 21:00)
inlägget är nosat 14 gånger änsålänge
Det finns nämligen för- och nackdelar med små blöjlösa barn… förvånad är jag också över den simultankapacitet jag lyckades uppbringa igår, alldeles ensam på stora lekplatsen med mina två små nosar. Skills jag inte visste mig kapabel till visade att ensam iofs inte är bästa dräng, men att det med en klok och hjälpsam liten tvååring går att klara sånt som i efterhand känns rätt *suck* :)
postat den 3:e juni, 2010 (klockan 11:29)
inlägget är nosat 10 gånger änsålänge
Grattis underbara lilla unge!! Maali fyller exakt tvåochetthalvtår och samma dag serverar vi Milla sin första smakportion. En portion hon slurpar i sig med stor nyfikenhet. När hon bestämt försöker grabba tag i skeden för att föra in den i munnen dör Mattias och jag. Ärligt.
Maali är inte lika imponerad och ogillar ouppmärksamheten så till den milda grad att hon till slut har kastat allt från bestick och mat till tallrik omkring sig. Ni hånar min grodmansdräkt från BabyBjörn. It stays, morrar jag genom mungipan och torkar grillad filé från tapeten.
Desto coolare är två,fem-åringen på att kommunicera. Vi spricker lite när hon hittar synonymer till ord hon inte riktigt minns, t ex i en återberättelse av nåt verkligt eller en bok. Tyvärr är uttalet fortfarande en smula orent (eller vad man nu säger om ”sludder”) så det krävs kanske lite koncentration för att upptäcka hennes otroliga ordförråd, stadiga grammatik och förmåga att göra (och vilja göra) sig förstådd. Hon verkar ha ett grymt bra minne för texter i sagor, ramsor och sånger. Kan detta hålla i sig till framtida skolrelaterad inlärning tro?
Natten till idag bestämdes demokratiskt att nattblöjan är både miljöekonomiskt dyr och sedan väldigt länge onödig. Att hon själv ska få vara med och bestämma en sån här sak är för mig självklar, och säkert förkastligt ur alla pedagogiska och psykologiska synvinklar. Och ja, det handlar om Maali. Fullt sååå a-bäbi är hon inte lilla Milla! Än.
Ehum. Taskigt av mig att inte i förväg varna för skrytstinkande inlägg… fast då hade du la förmodligen aldrig kommit ända hit… ;)
Tjenixen!
postat den 8:e maj, 2010 (klockan 21:27)
inlägget är nosat 6 gånger änsålänge
Idag kom ett mail från bäbisimföreningen där det ursäktandes förklarades att starten på nästa delkurs pga instruktörsbrist kommer skjutas fram till efter påsk. Gissa om det tjohejades när jag läste - och jag är naturligtvis liite lessen för min själviskhet! Efter förlossningen räknar jag ju med att inte få skutta i bassängen på åtminstone åtta veckor (det kan mycket väl gå fortare, men för säkerhets skull är det bättre att förvänta sig längre väntan än kortare) så detta betyder ju att jag utan diskussion kommer få vara med och minisimma med Maali till våren!
Nu ska bara beslut tas om vi önskar få simma i Varberg eller i Falkenberg. Båda ställena har fördelar: kortare resväg vs grym bassäng. Jag tror jag helt enkelt delegerar beslutet till nån som vet bättre. T ex min man. Han sitter iaf inte inne med hormongröthjärna – fast jag undrar lite ändå när jag får höra att Maali idag kommit till dagis utan underbrallor under långkisarna! Kanske inte bara är jag då…!? Höh?!
Tjenixen!
postat den 11:e januari, 2010 (klockan 13:53)
inlägget är nosat 15 gånger änsålänge
Blyg som en tonårstjej och tyst som en mus, vågen visade tolvåetthalvt och mätstickan 86. Efter ett tag vågade hon berätta att lillasyster är en bäbi Jackín å att mamma jobbar jetånjet. BVC-Gun verkade glädjas av oplanerat förevisad dassvana (blöjlös helaste dagarna numera ju) så jag anar Maali inte ville briljera med alltför komplicerad grammatik, meningsbyggnadskonstruktion eller sångtextande. Det räckte att – utöver blyga svar på direkta frågor – kalla hunden hunt och hönan höna – trots att Gun pratade om vovve och pippi :)
Fick tips mot torrt skinn i ansiktet (smörja smörja) och hårda tvåor (laktulos) samt uppmuntring om trots (hon trilskar mest där hon känner sig mest säker* och älskad!) och färdiggröt (den är färdignäringstillsatt :). Utöver det var det väldans sådär familjärt görnajs att träffa en av stans apselut trefligaste distriktssköterskor!
Tjenixen!
* apropå att hon är lammsnäll både på dagis och i viss mån hos barnvakter…!?
postat den 20:e november, 2009 (klockan 19:38)
inlägget är nosat 4 gånger änsålänge
Förstaste havandeskapspenningsdagen inleddes alltså med sömn lite mera sömn och en massa massa sömn. Trodde knappt det gick att sova så mycket utan att dabba nattsov men häh inga problemas där inte!? Skutt i säng efter tandborstning, typ två snurr (det går inte att snurra så väldans med tanke på att rygg-, mag- och framstupa sidoläge är ute ur frågan pågrundav obekväm och/eller omöjlig position och klämd pulsåder/brutally illamående) och sen snark nästan hela natten. Att jag vaknade klockan sju imorse hade nog mer med vanan än utsövdhet att göra för snurr snark så sov jag till kvart över nio när resterande Hedbertsar väckte mig och berättade att dom skulle ”gå ti dagis!”.
Förmiddagen spenderades planenligt i soffan framför dator och TV och när jag skulle hämta Maali på dagis duggade det småspik och promenaden tog mycket längre tid än planerat eftersom inte bara kortare utan också långsammare steg än anat fick leda min väg. Att bäbi Milla Jacklín har huvet neråt är såklart bra, men när hon försöker gosa sönder mitt bäcken hugger det värre än ischiasnerven – som förresten gärna gör sig påmind ända ner i foten numera.
Väl på Boken möttes jag av ett Blåbär som inte ville nåt alls och för att undvika illtjut och alltför ilskna utbrott tog toabesök och påregnklädning sisus en halvtimme. Därefter placerades det nu faktiskt inte alls särskilt trilskande barnet i sin blöta vagn och vi rullade långsamt mot stan, och vaccinering av tvååring.
Min ibland nästan fånigt pedagogiska ådra gjorde att Maali förväntansfullt följde efter sticksiga sköterskan in på undersökningsrummet. Om detta var rätt väg att gå låter jag vara osagt. Kan väl säga att hon var nyfiken men snabbt våldsamt lessen när det gjorde så ont. Till ömma moderns lättnad tog sig kloka sköterskan några minuter att låta henne slappnas igen. Och sen fick hon en ankaanka [Kalle Anka] att klistra med och pratas om och om inte vips så åtminstone på sikt var fokus från ontet! Hejja!
På vägen hem passerades Lolles och tappra mamman (läs: jag) och modiga kiddi (läs: Maali) fick belöning i form av kaffe och pepparkaka i nämnd fördelning. Innan Kvantum och hemkomst skuttade vi in till jubilerande mormor på hennes jobb och sjöng aa må aa leeva i unnade ååååh!! (mormodern var gifetvis rörd och glad!) och vi kom hem nästan ungefär precis samtidigt som pappan och då åt vi kvällsmat i form av te, yoghurt och rostisar. Maali drack kopiösa mängder vatten istället för te – jag vet inte om det beror på vaccin eller naturell yoghurt? – och vi körde fortsatt förberedande stil och pluppade panodil mellan tandborstning och sovning. Får se om den hindrar nattvak och febergråt?
Imorron har jag och Maali heldag tillsammans. Den ska spenderas med snabb barnvagnsrekning (har snokat fram en som möjligen kan få fajtas med Urban Jungles syskonvagn), tvåårskontroll på BCV och något försenad födelsedagslek hos Clara. Känns som ett lagom avslappnat uppslag!
Tjenixen!
postat den 19:e november, 2009 (klockan 22:22)
inlägget är nosat 11 gånger änsålänge
Att släppa tandkrämstuben under sig i dassholken är att gå ett kort steg för långt. Men man maste ju testa? tycker EmmaLi.
Vissa dar upptäcker man kvickt var gränsen har gått, andra är det lite klurigare att tyda nyanserna. Bakslag på toafronten på dagis också – men vem/vilka som är mest att skylla för dessa vågar jag inte sia om. Hemma är ungen blöjlös sen länge. kanske finns helt enkelt inte tid att lyssna på signalerna med ytterligare fyra ungar omkring sig?
postat den 30:e september, 2009 (klockan 22:49)
inlägget är nosat 7 gånger änsålänge
Att springas till mötes av ditt lilla barns öppna armar och leendet som förutan öron delat ansiktet i tu, kan – utan att överdriva – vara ett av livets apseluta fantastikor. Den ofantliga kärlek som likt tonårskänslornas käftsmäll nosar i nacken är nästan läskig, och blotta tanken att vara alltför länge ifrån henne blir så outhärdlig att den aldrig ens tillåts snudda.
Att bakifrån bilstolen på väg hem från dagis höra din unges trudelullande och ”häjja blåbääh” [förmodligen från nån slags tävling på förskolan där hon och dom andra små Blåbären hejjat fram sin avdelning?] tillhör vardagens höjdpunkter. Att medelst förhandling och klokt övervägande övertala kiddi äta upp maten kommer inte långt efter. Att få avsluta sin dotters dag med henne snusande tungt bredvid sig i sängen… då är fulländning nära. Att möta ditt barns blick, att förstå att hennes nyfikna trevande ögon visar att allt hon vill är att vara till lags (till och med när hon busar och trotsar) gör mamman så mallig att en groda blir bästaste liknelsen. Att se henne härmas, att höra henne härmas, och studera henne i smyg när hon tröstar nallen/dockan/katten, ”inte fahlitt”… jeez och heliga ko. Sinnet är ordet övermäktigt!
Det går megaframåt på antiblöjfronten på dagis! Idag följde endast ett par ynka blöta små undiesar med hem och hon hade sagt till varenda gång hon behövde toa sig! Det är en lättnad och ett kvitto på att vi trots allt gjort rätt. All tvekan och undran och oro [lägger vi för stor börda på henne?] kan besvaras med ett NÄÄ! Och ett, där fick ni, tvekmörtar! Och jo. Det har på nåt märkligt vis varit hennes eget beslut, hennes egen vilja har drivit oss alla framåt, och hennes egen stolthet ”Emmí duttih!” slår min tuppkänsla i taket. Min unge! Min duktiga fantastiska lilla nos!
Hon utvecklas i rasande fart. Var är lilla bäbin? Hur gick det till? Jag saknar henne inte för hon finns ju för alltid inom mig, och inom sig själv, och jag följer hennes väg från bäbi till barn med spänning och otålig förtjusning.
Fy jefla faan. Värsta dagislämning alla kategorier idag. Jag vet inte ens vad som gick fel? Älskade lilla ungen gråter plötsligt så våldsamt att jag får tvinga fram onaturlig styrka för att klara gå till min cykel. I famnen på fröken Maria har hon det bästast möjligt, men vad hjälper det och jag känner mig sorgsnaste sillen i världen. Hennes ekande gråt följer mig över gården och gulliga fröknen från annan avdelning fick med sitt medlidande leende och hjälpsamma ”är hon lessen? det brukar hon ju inte vara?” alla dumma tårar jag kämpade mot att krypa uppåt och över kanten.
Första dagen testa-utan-blöja-också-på-dagis började alltså askasst. Att hon slutat gråtas bara en kort stund efter att jag gått är såklart en lättnad, men om detta var orsak till katastrofdag ur toasynpunkt vet jag ju inte. Hursomhaver helt tomma pottor medan nästan alla klädombyten fylldes desto mer. Disastern kröntes med tvåa i kiddis enda helt vita underbralls… i dessa lägen avundas jag inte men imponeras stort av pedagogerna i Maalis närhet! Hejja er! :)
Till stor förtjusning leverades idag nyfixad Sotfisk* från reparationsdoktorn och jag kan nu andas ut. New York City-bloggning räddad!
Först ett kortare smakprov på überglada tjötMaali!
nja. det börjar på snedden men reder snart upp sig!
radbryt
Sen ett maffigare trettiosjusekundersbidrag för dig som orkar mer randig kiddi…
radbryt
Inte för att det säkert syns men lilla liten är här inte bara gladpigg och pratlycklig utan också luftad och fågelfri! har säkert berättat det förr men upprepar mig gärna; Jag tycker synd om gumpen att va instängd i en liberopampers hela dan så när tillfälle ges frestas turen. Oftast funkar det. Inte alltid. Som t ex den här gången. Bifogar texten jag infogat till klippet på youtube.
först tjatar hon massor hela tiden, sen skrämmer hon sin pappa och fyra minuter efter att vi filmat klart kissar hon ner sig. jag hade fått för mig att prova klädd men blöjlös. det gick sådär. och oj så förvånad hon blev: första gången olycka av dylik sort! å säkert inte den sista… :p
Men mattan då? Jo. Vi har haft en väldigt praktisk antihalkig och iofs rätt snygg fast passar inte perfekt just där matta framför altandörren i köket. Den har alltså varit väldigt praktisk att ha som skydd för lortiga skor från trädgården så trots att den inte passar perf har den fått ligga kvar med nån slags överseende förlikning och beslutsångest. Nu behöver vi inte ha det längre. Gissa varför. Tack Maali för den välplacerade passningen, såattsäga rätt i krysset!
Tjenixen!
postat den 24:e april, 2009 (klockan 07:10)
inlägget är nosat 5 gånger änsålänge
välkommen till mina nosar!
stolt connoisseur.
jag är också kultursnobb.
och katt.
- och mamma!
- min vardagbok
ps. nosar för att det går att klicka på fotografierna i ett inlägg för att förstora och/eller göra sig ett litet bildspel. Klart värt det! lovar malliga ullisar. Oftast!
mitt allra förstaste inlägg postades torsdagen den
24 augusti 2006 (då gifetvis i mina gamla nosar). räknat från 26 februari ’08 [när jag kom på att man kan statistika sina besökare] hann sisådär 18500 nosar visitera mig - tills mina räknare brakade ihop femton månader senare. härefter [dvs från 25/5 2009] har snålt räknat runt unikt glada fiskar hittat hit!
första dryga halvåret i min bloggkarriär kåserades det [nästan] bara (o)personliga åsikter, men efter 13 mars '07 har mitt skriv blivit mer och mer journallikt. mycket EmmaLi blir det såklart! å från 27 maj ’09 blir det omöjligt att inte också skriva om Milla! men jag försöker blanda ihop funderingar, tyck, Hedbertsar och upplevelser i lagom dos.
min Mattias gästnosade första gången den 13/5-08 och skrev då om ämnet den frekvente läsaren vet figurerat ganska ofta [särskilt pre-Maali]; fotboll!
husbandets second tajm gästnosning var faktiskt eftersökt av mina bloggamrater! den elfte februari 2009 skrev han om blåbärsinskolning.
efter den 16 april 2009 finns jag till min officiella förtjusning på egen domän och här stannar jag tills jag tröttnar...!? gissar jag!
jag gillar respons, men snälla, respektera mina rules of kommentering!
