30.11 – om prutmån och korkade skinskallar.
Häromdan ringde trevlig norrländsk försäkringsförsäljare (trixade sig igenom Nix med skyll på Villaägarföreningen gissar jag?) och försökte sänka försäkringsskostnaderna för oss. Det var ju snällt. Och funkade faktiskt! Fast förmodligen inte på det vis han hade tänkt… usch jag skäms lite…
Villaförsäkringen kunde han inte klå vårt nuvarande bolag på, men bilen lyckades han pilla ner dryga enåenhalv tüsing vilket var långt mer än jag kunnat tro. Så. Kalla det fräckt, kalla det det-är-så-här-man-gör, men ett enkelt samtal till Volvia å så var saken biff. Fortfarande ett par hundringar dyrare än norrlänningen, men med en något lägre självrisk känns det apselut försvarbart!
And now to something completely different. Är det inte ikväll alla korkskallar med smalt intellekt och verklighetsfrämmande åsikter ger sig ut och hyllar Kalle Dussin? Eller har dom lyckligtvis lyckats utrota sig själv numera kanske?
Tjenixen!
16.11 – om en lättare högerfot.
I ögonvrån anade jag förbiswischande 80-skylt på väg 153. Åttio!! Okej ett jämnt och fint nummer, men nittio har funkat sen hedenhös…!?
Uhum, olycksrisk blabla ligger i tiden hosthost miljötänk aha, tillfredställda ullisar köper rakt av! Och att Preembjörnen får mer sällsamma besök glädjer både miljö och plånka! – min alltså, inte björnens… Dessutom lär sniglarna fortsätta köra 62, vilket känns mer okej på 80-väg än på 90-dito. Bra för mitt blodtryck också alltså.
9.9 – om bilreparation.
Jahaja. Så står man där med telefonen i hand och känner sig korkad för att man inte blir riktigt trodd och trots att jag apselut inte vill tro att det har att göra med att jag inte är man så kan jag inte låta bli att undra om det kanske ändå inte hade låtit lite mindre ”men du förstår att…” om herr serviceman talat med Mattias i stället för med mig? Nå. Det där kanonskottet jag och tjifen fick i öronen när vi åkte hem häromdan fick sin lösning: det var handbromsens bromsbelägg som sprack mitt i tu. Pangbom. Under färd. Trots att handbromsen gifetvis inte varit åtdragen för det är den ju inte när man kör, och oavsett vad herr serviceman antyder så har jag såpass koll att jag skulle märka en ilsket röd varningslampa på instrumentpanelen eller ens hade varit så de senaste dagarna efter att Mattias pratat med en Bildepådoktor som rådde oss att låta den vilas tills reparationsman tittat på den. Så. Tur i oturen att de där bromsklumparna inte slog sönder nåt annat när de gick sönder. Otur i oturen att reparationsfirman är totalt ointresserade av reklamation på bromsbelägg som av samma firma byttes i januari ’07, detta trots att herr serviceman försäkrar att ”de bromsbelägg vi har nu är bättre” [vaddå? var dom dåliga förr?] och funderar ”de kaaan ju ha varit ditsatta lite snett” [ja och då är det ju i högsta grad reklamation?!].
Jag blir så trött. Men orkar inte bråka. Herr servicmans suck ”då får du väl ta det till ARN” är inte aktuellt. Vem orkar bråka om femtonhundra spänn? Och tjohej! vi fick ju [precis som vanligt] 10% på materialet. Jamendåså. Tackar så mycket. Vi kommer igen när bilen går sönder igen. Eller nä just det ja. Det lär vi ju inte göra – om vi inte bara hittar nåt sämre…
Tjenixen!
7.9 – om vab och volvo.
Imorse väcktes en glad och sprallig Maali och jag var av flera orsaker glad! Men. Ju närmare Blåbärslämning vi kom, ju blankögdare och ussligare blidde hon… efter telefonering med Blåbärsfröknar bestämde jag att det var bästast för kiddi att stanna hemma idag. Blev till att generat ringa tjifen och förklara läget. Attans att det ska kännas så mycket kymigare att vab:a än att sjukskriva sig själv?!
Nå. Klockan elva hade raKETen fått tid hos doktorn [bl a pga det här] och trots krånglig ryggbelastad ilastning av både feberkiddi och UJ hann vi någorlunda i tid. Frisk luft är bra medusin tänkte jag, men när Maali ville gå själv tog hemåtspromenaden ultralång tid… Fast vaddå? Vi hade ingen tid att passa!
Riktigt spännande och naturnära blev det när vi först stötte på en lurvig larv som vi tittade på en lång lång stund och sen lilla igelkottsbäbin några kvarter hemifrån. Den sistnämnda var om möjligt ännu mer rolig än larven, hon blev alldeles lessen när jag förklarade att vi var tvungna att gå hem och laga mat… och väl hemma ville hon inte äta nånting :( till slut lyckades jag få i henne lite naturell yoghurt – inte stans maffigaste lunch men bättre än inget alls.
Nu ska jag upp å väcka sjuklingen och pussa henne frisk! Kanske en liten glass kan bättra på immunet också :)
1.9 – om spruttibangbang.
Både jag och tjifen skuttade ur brallorna när raKETen på vägen hem från jobbet i eftermiddags smällde till som en kanonkula. Vad det var? Ingen aning! Alla fyra hjul visade sig vid flygande inspektion vara hela, några skrap eller animaliska rester lät sig inte synas varken på fram- eller undersida. Bromsar av skiv- och trumsort (”vanlig” och handbromsad) har trilskats ett slag – vilket känns grymt orättvist eftersom vi håller efter vår hedbertska bil som en kär ägodel – så kanske hade det nåt med dessa att göra? Det distinkt gnisslande kanariefågelskvittret som sedemera dök upp vid stadstrafik (läs: långsammare hastighet) härleddes av kunnig bilpoolare till just bromsoljud.
Tid hos bildoktorn bokat till på måndag. Fram tills dess hoppas jag på välvilja hos både bussbolag och medarbetarspoolare… å som jag fryntligt tillika drypande ironiskt brukar utbrista i dylika situationer: sicken tur att pengar inte är nåt problem! HAH!
Att det var just en tjif som satt i passagerarsätet gjorde förresten att brallorna kvickt kom på plats igen. Han är grymt bilkunnig och dessutom filbunke :) bra kombination för stressmagade orosullisar!
4.8 – om att köpa bil.
Vi vill utöka bilparken framför det Hedbertska garaget med en mindre kompis till raKETen. Bäst just nu ligger BMW:s lilla dieselbil till. Tias hittade en mumsbit till mig på lokala bilfirman och ojoj vad nära det var att jag skuttade direkt till banken! Det som hindrade mig (förutom makens fysiska armfångartrick) var registreringsnumret. Hur tüsan ska KET kunna samsas med BBD? :)
Nå. Helt tomhänta kom vi ändå inte hem från bilhallsbesöken. Så. Jupp. Nu står det två bilar på nedfarten!
Tjenixen!
Dagsens tips: italienska fasoner.
Fiat var ett skämtmärke när jag växte upp. Nu ska dom tjifa över ett av våra svenska statusmärken?
Jag har alltid varit Volvomänska men en viss stolthet har ändå spridit sig när jag mött Saabar i ütlandet. Nu hade det kännts än mer stolt, men också stelt, i nacken. Ty på samma sätt som Alfa-ägare morsar på busschaufförsvis blir kanske Trollhättechaufförer i framtiden ett lika exklusivt släkte.
För oss volvokörare skulle detta beteende aldrig funka. Vi skulle ju isf tvingas ratta med en hand.
21.4 – om att leva i ”Nordens sanddosa”.
Inte för att jag tror att Tegnér varit i Grimmareds Grustag när han tjurigt skrev ner min stad men hade han så varit skulle jag inte talat honom emot!
Sicken lekplats för ullisar bakom ratten på fyrhjulsdriven raKET… om hon inte varit tråkig att inte lämna förståndet hemma. Och sicken lekplats för EmmaLi – kiddi vars second name (eller hem?) förmodligen hade kunnat vara sandlåda om hon fått välja själv! Nu sov hon hela tiden vi lastade BR:s plastbåt full [måste ju ha en egen sandlåda på tomten, går inte att utnyttja grannskapets hyresfastigheters i evinnerlighets...] och tur är nog det för annars lovar jag vi hade fått släpa henne från sandberget gråtandes tårar större än krokodilers. No doubt about it!
Min idé var att fylla båten till hälften, sen lasta in i bilen. Allt för att minimera spill. HA! Vet ni hur mycket en halvfull plastbåt sand väger?? Det visste inte jag heller. Kan avslöja så mycket som att det är en smula mer än jag orkade lyfta… Mallias hade lätt att hålla sig för skratt där jag halvkvävt (inte väcka sovande kiddi såklart) flabbade mig fördärvad: den rörde sig nämligen inte ur fläcken! Knappt en millimeter från backen på min sida!
fantastiskt inbjudande rallysträckor – för den som vågar!
radbrytning
Så då fick sanddiggern bestämma och han bestämde ursprungsplanen som jag ratat och således har vi nu sand i halva kofferten! – fast också en fin illgrön sandbåt i trädgården :)
radbrytning
nånting säger mig att han på slutet tröttnade på mitt mobilfotograferande?!
———-
Senare på eftermiddagen kom Nästgrannen (aka Melodifestival-Linda) på te-visit och hon å Maali bakade lite sandkakor, käkade lite glass, blåste massaste såpbubblor och blev bästaste vänner!
Tjenixen!
