ullrikas nosar, nästan für alle

Såhär var det. Igår alltså. This is the long story – en typ, minnesanteckning för egen framtid. Pliis, haven överseende kära nosare!

Vår fina Phil&Ted Vibe har legat på Blocket en månad ungefär och efter ett tiotal halvseriösa förfrågningar satt jag igår förmiddagskvist i bilen på E6 norrut tillsammans med Maali, Milla och en mamma (min). Presumtiva köparen bodde i Mölndal och vi tänkte kombinera vagnförsäljning med varubyte på IKEA i Kållered.

Det började bra. Not. Mycket trafik, moddiga saltblöta vägar och plötsligt – helt utan förvarning – la vindrutetorksprutaren på min sida av (det skulle visa sig att det räckte att fylla på spolarvätska, men det visste jag ju inte då: eftersom det bara var spruten framför mig som slutade fungera – den mot passagerarsätet funkade prima?! – var jag heeelt säker på att nåt verkligen pajjat… lite is i botten bara kanske? ehum.). En stor blå skylt, ”Sandsjöbacka 1000 meter” dök upp som en hägring. Till saken hör att från baksätet hade lilla Maali snyftat och gråtit sen flera mil tillbaka, och som det ogråtiga barn hon normalt är blev jag förstås orolig över orsaken till tårar? Ännu mer orolig blir jag när hon inte låter sig tröstas ens i min famn när bilen stannats, och turen in på macken renderade övriga kunders omtankar och vänlighet att låta oss smita före i kön. Nå. Väl ute vid bilen (jupp, det blir en lååång historia det här) räckte det alltså med att fylla på med lyxig dyr spolarvätska. Vi far vidare.

EmmaLis sådär läskigt onåbara och stillsamma tårhulkningar hade avstannat när hon fick byta plats med Milla och åka framsäte. Och lyssna på Bamse. Men när vi närmar oss adressen för förhoppad vagnförsäljning börjar hon gråta igen. Jag fattar ingenting? Och gissa vad. Det är ingen hemma i huset där tjejen som vill köpa min vagn bor? Jag börjar ana dålig ränta på karmakontot och när ingen svarar i telefon heller är jag på väg att ge upp. Precis när jag börjar fundera på att köra därifrån sladdar en bil in framför mig och ut skuttar en glad tjej! Mina sms (”nu åker vi från Varberg!” och ”har det hänt en olycka? var tusan är du?!”) har inte kommit fram? Till min oerhörda genans och – försvar – olikt mig har jag sparat fel nummer i mobilen… blä. pinsamt. MEN! Tjejen är supergullig och förstående och inte ens arg tror jag och en av gråtande Maali störd vagnförevisning senare utbyter vi ett stycke omtyckt syskonvagn mot prassliga slantar och vi far mot IKEA. Lunch!

Men inte är det slut på eländet här inte. Det är väl nu det verkligen börjar. Typ. När vi kommer fram till IKEAs bräddfulla parkering visar det sig att jag glömt kvittot på prylarna jag skulle byta. Jaja. Skitsamma tänker vi och går in iallafall för att mata barn och oss och det är miljarders med människor och fyfarao så äckliga folk är för nästan varenda ledig plats i restaurangen såg ut som en svinstia (vill man inte torka av bordet och golvet efter sig kan man väl iaf torka av stolen?!) men för att nu förkorta historien nååågot blev EmmaLi – som var alldeles svullen av all gråt – och Milla mätta å glada och mamma och jag blev mätta och EmmaLi fick leka lite i den där lekhörnan och sen tänkte vi ”nu åker vi hem”.

Precis då ringer Mattias och varnar. E6 är avstängd efter flera olyckor så jag börjar reka alternativ körväg hem. Det står still söderut redan från Kållered Köpstad så för att överhuvudtaget komma nånvart måste vi köra norrut och efter ett kvickt förebyggande toabesök med i stunden huggen proviant (köpte ett paket pepparkakor på vägen ut till parkeringen, för säkerhets skull. HA! Maali åt pepparkakor till kvällsmat som det blev!) och tre försök – varav två felkörningar – kör vi äntligen på Gamla Riksvägen när radion plingar till och Trafikradion meddelar att E6 nu är körbar i båda riktningarna. Vi står då precis på bron, fyrahundra meter från IKEA fast på andra sidan vägen och jag måste kvickt välja mellan Gamla Riksvägen och ködrabbade E6. Trafikljuset slår om och jag väljer, E6. Får tränga mig fram (jisses, vaddå hjälpa varan i trafiken? ”nänä, att min bil blockerar mitt i en korsning i väntan på grönt ljus skiter la jag i”?!) och kör sen på motorvägen som flyter på riktigt bra. Först. Jupp efter nån kilometer börjar köerna och det sniglar sig nu fram i 10-30 km/h. Då händer det. Jag slarvar och får kärringstopp och när jag startar bilen igen tänds en fet röd lampa på instrumentpanelen.

Tänkatänkatänka. Vad betyder den? Rota fram instruktionsboken (ja jag vet, man SKA veta vad lamporna betyder). Hmm. Det känns allvarligt. ”Kylarvätskenivåindikator”. Jaja. Vi kör ju långsamt. Det borde gå. Jag har ju koll på motorns värmemätare? Men vänta nu. Det blir iskallt i bilen… då går det nog inte. ”Shell Sandsjöbacka, 2km”? Tjohej! Mitt ”vanliga” ställe.

Tre timmar senare sitter jag i en bärgare. En timme tidigare har Mattias kommit och hämtat min mamma och barnen.

Vad är då Fortunas del i allt detta? Jo. Till exempel Jag lyckades ta mig till en upplyst mack, med allt vad det innebär! Hade jag valt att köra gamla vägen hade vi stått mitt ute i ingentinget!? Med hjälp av en vägens ängel i skepnad av en kille i en FALCK-bil lyckades vi först sporadiskt medelst buntband kompensera den rosttrasiga slangklämman som låg bakom den röda lampan/lossnade slangen/tomma kylvätskebehållaren, men trots flera lyckade testförsök med gasad motor tänds varningslampan (och slangen lossnar?) i samma ögonblick som hans baklyktor försvinner ur mitt synfält. TUR! Tänk om vi hunnit upp på motorvägen, eller ens bara till påfarten innan det hänt, då hade situationen varit en helt annan och vi hade suttit helt isolerade i bilen tills Mattias kommit. Då hade det blivit en farlig omfördelning av passagerare längs en mörk vägren istället för under Shellsnäckans varma belysning. Dessutom gjorde testförsöken att motorn hann värma upp kupén några grader vilket gjorde mycket i mörka kvällskylan. Mer då? Jo, bärgaren körde raKETen och mig hela vägen till Bildepån hemma istället för till närmsta verkstad, vilket är dit försäkringen täcker. Så istället för att stå strandad i Kungsbacka, utan tåg eller bussförbindelse, kunde jag ta en hundralappstaxi till svärfars födelsedagskalas!

Det finns många lyckokast i historien. Vagnen blev såld till en trevlig tjej (jag önskar er ALL lycka till med bästaste syskonvagnen!!)! Bil och passagerare kom säkert hem i kvällskalla mörkret – jag fick till och med en kaffe i magen i väntan på bilambulans! Väl hemma väntade värmande sällskap av familj, brasa och god mat! Och kanske det bästa? Utöver enåenhalv hundring för mat slösades inte en endaste krona till Kamprads stiftelse :)

Lyckliga stjärna. Det var läskiga olyckor i halkan hela dan. Vi klarade oss undan alla!

Tjenixen!