21.1 – om en annan sida Millennium (och kort om en alldeles ny bäbi!).

Förra veckan kurade Eva Gabrielsson i en Skavlansk snurrfåtölj och kändes bitter. Ikväll satt hennes svåger (om det nu heter så fastän man är ogift?) i samma program och framstod sympatisk. Jag kan förstås omöjligen skapa mig en uppfattning utifrån det lilla jag vet om det som hänt, men som obotlig pacifist hoppas jag på försoning. Det är alltid bäst. För alla.

Vid lunchtid idag fick jag ett MYCKET roligt telefonsamtal! Våra Wallensvansar har fått en lillebror! GraTtIs!! Vi är asaglada för er skull!

Tjenixen!






20.1 – om en fikdejt, ost, en ånyo självlagad iPhone och lite VM-handboll.

Över en kaffe på myskafét Veras träffade jag i eftermiddags min gamlaste vän (våra mammor träffades på BB) och boostade på hennes energi – tjejen är den apselut mest ambitiösa jag känner och ett lyckopiller att träffa! Får jag möjlighet lockar jag gärna med mig maken till henne i Washington. Och jag tror inte han är svårlockad ;)

Till kvällsmat lyxade vi vuxna hedbertar frallor med smaskiga ostar. Milla smaskade glatt i sig en smakbit Appenzeller och jag hyser gott gastronomiskt hopp om den tösen :) Maali spottade ut sin bit, men jag gillar att hon modigt smakar! Det var förresten oerhört klent med KRAV i Kvantums manuella ostdisk. Luskade fram en krämig blåmögel och den schweiziska här ovan nämnd. Det var allt!? Enligt den inspirerande kvinnan bakom disken beror det på att de fått slänga för stora kvantiteter ekologiska varor. Trist, snyftade jag och undrar om det beror på kundernas bristande intresse, eller snålhet?

Min mobil har i en veckas tid betett sig sådär vägrar-hitta-eller-ansluta-till-trådlösa-nätverk som den gjort flera gånger förr (och varit på verkstad för två gånger). Jag har dragit mig för att lämna den ifrån mig igen och nu slipper jag; igår kväll lagade den sig själv – igen. Jag fattar inte!! Går ”sönder” utan påverkan (och anledning), och ”lagar sig” utan att jag gör nåt?

Slutligen lite handboll. Olyckskorparna från Argentina-matchen bör väl hålla igen näbben nu? Sicken spännande match idag! Och så spännande det är nu. Jämn grupp, poängmässigt och på plan. Kan ju gå typ hursomhelst!

Tjenixen!






Dagsens tips: en fungerande e-shop.

Alltså. Om du ger dig in i djungeln av internethandlar är det en mycket bra idé att säkerställa resultatet. En som på många vis (tyvärr) misslyckats med detta är anrika företaget Polarn o. Pyret. I flera omgångar, och veckor, har jag försökt lägga beställningar hos dem men har varje gång fått se mig besegrad av en verkligt seg och dålig e-butik. Detta, i kombination med ullisars dåliga tålamod, har gjort att kläderna helt enkelt köpts annorstädes. Men. Så idag. Fråga mig inte hur tüsan det gick till men tjohej, jag lyckades lägga in en order! Och betala den. Nå. Nu har jag ännu icke kläderna i min hand så jag ropar inte hej, men… äh, såhär långt känns köpet lyckosamt :)

Försökte köpa fler kläder än som kom med på notan, men av rädsla att förlora de plagg jag redan lyckats lägga i varukorgen struntade jag i snyggtröja och badkläder till Maali. Vill ju inte vara den där som ropar efter för mycket…!

Tjenixen!






19.1 – om hur Millas klosstorn lättar upp!

Jag är lägre än lägst, har förkylning i hela kroppen och känner att varje mening, fråga och konstaterande till hantverkarna låter som tjurigt gnäll (oavsett befogat eller ej)…

EmmaLi är med sin farmor och Mallias är på väg hem från jobbet (snart). Då sätter Milla igång att leka själv – nåt jag försökt få henne att göra hela dan – och jag får ont i magen av en blandning av feber och kärlek!

Att ett litet klosstorn kan vara så lyckogivande!?






Lösenordsskyddad: 18.1 – om Milla äter själv.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







17.1 – om ett ofärdigt badrum, en ny förskoleavdelning, två spontandejter och till slut en jättejättejättearg älskad liten treåring.

Jo. Vi undrade ju vart de tagit vägen, hantverkarna. ”Fyra veckor” skulle det ta. Vi räknade liberalt med fem – vilket ändå är för drygt en månad sen. I fredags dök det till vår förvåning upp en faktura. Märkligt, tyckte vi, att en sån skickas ut innan arbetet är färdigt? Idag kom det iaf en hantverkare. Imorron ska han göra färdigt. Tjohej! Sen är det bara rörmokarna och elektrikern kvar. Sen är badrummet redo för fakturor! Tjohej, igen.

Idag gick EmmaLi sin första dag på Björnbäret (en av storbarnsavdelningarna på hennes förskola). Egentligen var första dan förra måndagen, men då höll vi henne hemma due to familjemedlemmars magsjuka. Det uppskattades av förskolan! Det är bra att ligga på topp redan från scratch :)

På förmiddagen och över lunch fick jag idag besök av halva Millas mammagruppsgäng. Ordinarie dejt blidde i sista sekund inställd och jag axlade modigt ansvaret som ”lokal”. Artiga mammor åt av min Cajsa Warg-mat (färsk ravioli och pesto, klyftigt kallad ”vuxen version av snabbmakaroner och ketchup”) och barnen lekte lydigt. Mycket trevligt! Ett av barnen äter förresten själv. Han bygger perfekta klosstorn också. Och sätter nästan på sig mockasiner själv. Avundsjuk? Nänä. Han är ju för tüsan äldre än Milla! – tio dar…

Efter dagishämtning av vill-inte-gå-hem-EmmaLi trängde vi oss hem till min gamla Stalker och hennes två barn. Barnen lekte eminent och busade inte värre än att hoppa i sängen. Milla tog sina första på-eget-inititativ-släppa-taget-och-stappla-inte-till-förälder steg och jag blev stolt. Hon åt lite på ett klosstorn också. Det är ju nästan som att bygga ett, perfekt?

När vi skulle gå hem blev Maali skitarg. Asförbannad. Riktigt jefla vifta-slå-skrika-vill-INTE-gå-hem ilsk. Då gjorde jag fel. Jag blev arg tillbaka. Sen var vi arga på varann två tredjedelar av vägen hem. Då tog jag mitt vuxna ansvar, svalde stoltheten och lyckades lugna den stackars vid det här laget halvt hysteriska treåringen. Fan vad jag älskar dig, arga lilla treåring!! Förlåt att jag inte klarade hantera situationen bättre. Lovar att försöka bättre nästa gång! Okej? Mjau.

Min sjukdom då? Inte så bra. Men ingen feber. Man brukar inte ha det med ett halvt apotek i kroppen ;p

Tjenixen!






16.1 – om att hälsa på i Borås.

Vi är på väg hem från Sveriges sjunde största (tror jag?) stad. Båda barnen sover. En dimblöt riksväg 41 i mörkret. Vackrare resvägar finns.

Det var ett mycket trevligt fik/lekbesök hos min gamla arbetskompis Wallensvans och hans familj. Emmi och Elliot är årsgamla och lekte förtjusande bra ihop! Å sicken cool lägenhet! Schö tääm etagelägenheter!

Surt nu att jag mår sjukt. Förkylning (får man ont i huvet och kroppen utan snor då?) gissar jag för det har ju ”alla” nu!? Fast jag mår lite illa också…

Tjenixen!






Lösenordsskyddad: GRaTtIs tiLl våR fiNaStE Milla!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







Lösenordsskyddad: 14.1 – om 364 dagar.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







Lösenordsskyddad: 13.1 – om en mamma till Afrika!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







Lösenordsskyddad: Dagsens tips: det ska vara kul att bli en ren nos!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







Lösenordsskyddad: 11.1 – om mina duktiga små barn!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







11.1 – om att klättra på väggar.

Hur mysigt det än må vara att hänga med sin familj så är tjugofyra sju oftast lite mycket. Iaf på hemmaplan. Under en sjukdom.

Mattias klättrade lite så han tog EmmaLi en snabbsväng till lekplatsen i hooden. Milla är också med (sovandes i sin vagn).

Tips på bra inomhusaktiviteter nån? Förutom helahavetstormar… typ.

Tjenixen!






10.1 – om all in.

Klockan 03:21 i natt trillade den siste i familjen i träsket. Han blev enligt egen utsago ”lite förvånad själv”, fast det hade legat på lut ett par timmar.

Efter en av årets sämsta nätter (och då räknas förra året också) möttes jag imorse av en förvånansvärt pigg Milla på tå i sin Stokke. Vår säng var redan full av sjuklingar (EmmaLi kom till oss i vargtimmen och var ynklig) så varför inte fylla på med en till? En halv portion välling – ett försök till förebyggande förminskning av eventuell skada – slukades i ett nafs och sen lekte hon lite här nere med mig innan ögongnugg noterades och bäbin kvickt bars i säng. Maali låg kvar hos Mallias så jag lät henne ligga där medan jag tog tillfället i akt att slira till Apotek och Kvantum.

Svettigt orolig stressade jag hem i ishalkan bara för att mötas av ett alldeles knäpptyst hus? Mina fyra små (okej, en lite större) älskade nosar ligger alla fyra och sover. Lugnt och tryggt. En lite hopknycklat i egen säng och de tre andra i en utslagen röra i Mattias och min.

Nu förmodligen lugnet före stormen. Jag laddar batteriet med gårdagsens take away. En i sammanhanget passande måltid… ;D

Tjenixen!






9.1 – om nästa hedbert till kräkning.

Lilla Milla har varit lite vek de senaste dagarna. Blek, lugn och sovit mycket mer än vanligt. Ikväll fick vi förklaring på varför. Lilla lilla bäbin…

Vi tar inte ut nåt i förväg, men… oddsen talar för att det blir en lång natt. Om nån har lite handsprit över och vet var vår brevlåda bor börjar det sina hos oss. Bara som en idé till ettårspresent inför lördag liksom :(

Mjau.






8.1 – om en smula olik åsikt.

- Konvalescent, tyckte jag.
- Slö, bestämde maken, och åkte några timmar till jobbet.

—–

Makalös ”tur” och Milla har sovit halva dan – med undantag för en dryg timme med lunch och gos (också lite sjuk?). EmmaLi och jag läste sagor tills hon tilläts se en hel Emil-film.

Nu ska jag krascha en stund under en filt. Hujedamej så ”slö” jag är… inte kan la det vara den onda magens fel?

Tjenixen!






Lösenordsskyddad: 7.1 – om min egen lilla fina Hello Kitty!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







5.1 – om en trettondagsafton.

Min mamma åker till Afrika om en vecka (dubbla resor med Rosa Bussarna) och kommer vara borta i tre månader. Idag är hon hos mig och leker med barnbarnen, och lämnade en lite tidig ettårspresang till Milla – eftersom hon är bortrest på riktiga födelsedagen. Just nu sjungs visor ur Astrid Lindgrens värld hör jag, och mormorn får allt som oftast ta hjälp av Maalis kunskaper när minnet tryter!

Ikväll åker jag till Kålltorp för middag i damsällskap, och det blir nog när jag tänker efter allra första gången jag sover ifrån hela min familj?! Jeez! Aj need to gätt aut måår :)

Tjenixen!


edit, 6 januari kl 10:58

Årets hedbertska kräksjuka slog till inatt. På två fronter. Nu är jag fast i Kålltorp… vet inte hur jag ska kunna köra hem?! Magsjuk ensam chaufför blir mycket lök på snökaoslaxen och åtta mil är plötsligt oändligt långt.

Jag skäms. Har brutalt ont i magen. Mår illa. Och gråter lite av ynklighet. Fan.




edit, kl 16:02

Är hemma.

Tömde mig hos stackars Petra, fick hjälp att skotta fram bilen och körde sen på koncentrerad vilja och sista krafterna hem. Har aldrig varit så glad över mina egna skrynkliga lakan!!

Nu ska jag dö lite.
Ta hand om er!







28/12 – om ett monster in da haus.

Nä. Det är inte lilla illarga treåringen. Det är inte heller fånförkylda har-fått-för-sig-att-dagssömn-är-av-ondo snart ettåringen. Maken är det förstås inte. Så vem återstår? Jo… jag. Med ont i magen, trött av nattvakningar, en smula febrig och i kanon gråtande barn växer hornen och ilskan vänds till största del mot mig själv. Vafan. Såå jefla svårt är det inte att vara förälder?! Men… helt ärligt hade några dagars jobb per vecka passat mig perfekt – sen sisådär ett halvår tillbaka :)

Att Tias kunde komma hem ett par timmar på lunchen idag gav mig möjlighet till supersnark och återhämtning. Tack! Men jeez så långa fyra eftermiddagstimmar kan vara… Nu, en dag kvar sen har jag älsklingen hemma hos mig i oändliga fyra dagar! Tjohoo!

Tjenixen!






19/12 – om lite tårar kvar.

Mattias åkte precis till jobbet, Milla sover ”förmiddagssömn” och Maali är hos sin mormor. Jag sitter här ensam vid köksbordet och har ont i magen. Plötsligt känns livet både tyngre och lättare. Jag tittar på fotografierna från lilla månsens sista dygn. Och jag ser att hon är jättejättesjuk*. Det gör inte saknaden mindre, men på ett vis faktiskt lite lite lättare. Hon har inte längre ont, hon slipper må illa och hon slipper hunger och törst. Den katt jag saknar, den friska gosiga lyckliga lilla pälsen, är sedan ganska länge borta. Den katt vi hjälpte från livet var ynklig, rädd och sjuk. Beslutet var egentligen aldrig svårt att ta, kärleken till Schweppes är naturligtvis större än viljan att till varje pris ha henne kvar hos oss (du som har djur förstår hur jag menar)… men saknaden och sorgen är stor. Hjärta och hjärna är inte helt i fas. Ännu.

Ute yr stora snöflingor och jag börjar våga hoppas på en vit jul. EmmaLis pulka är ganska trasig – vad är det för märkligt stenhårt grus de lägger på trottoarerna? – och kanske är det ett alltför sent önsk till tomten, men om han hinner slänga in beställningen till sina nissar i fabriken vet jag en liten tjej som hade blivit glad!

Mjau.


*de bilder där sjukdomen syns som mest ångrar jag att jag tog, men jag kan ändå inte radera dem… märkligt, jag vill glömma men ändå minnas? mycket konstigt…






18/12 – om lite bättre.

Två dagar har gått och den akuta och desperata sorgen har försiktigt dämpat sig. Schweppes saknas mig så det gör ont, men tanken på hur sjuk hon varit utan att det synts smärtar nästan lika mycket. Lilla misse, lilla tappra kattdjuret. Du är min ”a little more bite”, all the way!!

Jag förstår att denna galna saknad efter ett litet husdjur kan verka provocerande, och jag är själv både förvånad och lite skrämd av mina känslor. Men, förklaringen är nog enkel: det lilla månsdjuret har funnits i mitt liv VARJE DAG i mer än sju och ett halvt år. Hon föddes i mitt knä. Hon var på många vis min ”bäbi”, långt innan tanken på egna (riktiga) barn ens närmat sig grannkommunen. Jag sörjer henne kanske extra mycket för att hon var så ung. Det känns inte rättvist, jag tycker inte hon har fått leva sitt liv färdigt?! mjau…

För en stund ska jag nu lämna min Schweppes-förlust och nämna att badrumsrenoveringen nu på ett vis gått in en ny fas. I torsdags eftermiddag ömsom skrek ömsom grät jag i örat på huvudentrepenören, han som lovat att allt skulle varit klart i slutet på denna veckan (dvs ungefär två veckor försenat). Med illa behärskad ilska förklarade jag hur jag uppfattar situationen. Och ja, han uppfattade garanterat min uppfattning. På måndag kommer rörmokarna. På tisdag elektrikern. På onsdag bör det vara färdigt, annars blir det en omdirigerad slädtur för tomten kring ett visst kakelhus. Så jefla surt att tvingas skälla. Och ännu jefla surare att vi tvingats göra avkall på nästan allt det ”lilla extra” vi så sett fram emot. Fan.

Nu nog med uppdaterad sorg och aggression.

Nyss hemkomna från min mamma – som bjöd på glögg å smaskigt tilltugg, tillika erbjöd Maali å mig sitt varma badkar :) – ligger nu Milla i sin säng. EmmaLi ville, och fick, stanna kvar hos sin mormor. För oss två vakna hedbertar återstår brasa, Olw och Ally McBeals kille som Sherlock Holmes. Jag utgår från att den filmen är fetlångt ifrån romantisk komedi; vilket är vad som annars typ erbjuds i vårt kabeltvnät :(

Innan jag stänger av mobilen… som vanligt berör ni mig så otroligt med alla vänliga ord, förståelser, delade erfarenheter och omtänksamma hälsningar!! TACK för att ni finns, för att ni erbjuder tröst och hjälper mig så!!

All kärlek önskar jag mina vänner och nosare! Nu, och alltid.






15/12 – om älskade lilla katten Schweppes.

Min älskade lilla mjuka päls, min fina känsliga personliga måns. Min lilla fantastiska knäkatt. Min sjuka lilla nos. Jag älskar dig så mycket, och kommer aldrig nånsin igen få lära känna ett kattdjur som du.

En liten kropp orkar till en viss gräns. Nu har din nått sin. Åtta av dina liv gick åt vid en trafikolycka för länge sen, nu har ditt enda återstående också strax tagit slut. Mer än sju magiska år fick vi vara din familj, sju år av glädje och mys. Du föddes med stor dramatik, i mitt knä. I samma knä ska du imorgon få somna. Fina älskade lilla Schweppes. Om mina tårar kunnat göra mer nytta än att bara blöta din päls… tänk om de kunnat verka som dialys, då hade du kunnat få stanna hos oss, fått se mina (dina) små barn växa upp. EmmaLi älskar dig, till och med lilla Milla smeker fascinerat din tjocka silverstålgrå päls!

Snart skuttar du bredvid din syster och bror, och Missan, i katthimlens skogsmusparadis. Jag kommer sakna dig så. Somna rofyllt älskade du, i kärlek ska du få slippa detta så snabbt anfallande verkligt skitcrappy och oroliga liv! Mjau…






Lösenordsskyddad: 14/12 – om badbarn.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







13/12 – om ett nästan missat luciauppträdande.

Medan pappan och lillasyster skuttade iväg och håvade in glömda tomteluvan hann Maali ångra sig. Hon ville inte vara med i årets upplaga av lussekonsert på Bokens förskola. En go ”fröken” letade med en jättejätteledsen liten tomtetjej i handen upp mig bakom flocken av måste-trängas-alla-ska-stå-längst-fram åskådare. Med tårarna sprutande i den brutala iskylan (tusen minusgrader och miljarders sekundmeter vind, det är verkligen en asabra idé att fira lucia utomhus med så små barn) lugnade sig lilla tomten när vi efter en kort stund i Blåbärsavdelningens värme bestämde att jag kunde stå med i luciakören. Lite bakom sådär. Gömd typ men ändå inom handhållet avstånd.

På sätt och vis förstår jag min lilla flicka. Med alla ihopträngda människors ansikten tätt framför sig blev scenskräcken för stor. Vad hjälper det att fröknar och kompisar är tätt intill och att alla luciasångerna är inövade till närmast imponerande perfektion när publiken är så ”påträngande”? pliis vidga ringen, backa tre meter, ge barnen lite utrymme och, framför allt, låt fler vuxna komma åt att se sina små underverk!? Å ja. Det var fler lessna barn där framme att inspireras av. Så nä. Jag var inte ensam förälder vid kören. Men usch. Jag fick bita mig i läppen för att inte hyscha mamman som sjöng med… fin sångröst hade hon förvisso, men det har ungarna med – å dom hördes ju knappt även utan överröstning från sångsugna vuxna!!

Förra året filmade jag förresten lite av den bedårande kören, som då hade gott om plats framför en hukande föräldrapublik. I år var kameran i näven på triggerfinger-förfryst husband och därför blev det inga filmer. Men en reprissändning går kanske för sig? Varnar för crappy och darrig bildkvalitet, men ljudet är under omständigheterna försvarbart. Och det är ju det som gills mest i såna här sammanhang :)



Maali är förresten den lilla tomten i mitten,
hon som försiktigt börjar applådera först av alla efter andra sången!


Och vill du läsa lite om hur det var förra året så kan du göra det här! Nästa år är frågan om det är mödan värt att vara med om inte upplägget blir annorlunda? Efterföljande glögg-, lussekatts- och pepparkaksmys blev glest och vindpinat. Mysfaktorn var trots alla gulliga fröknars och pedagogers uppmuntrande glädje låg om jag säger så, för hur många två- och treåringar kan äta små förskolebakta pepparkakor med tjockaste vintervantarna på liksom?

Tjenixen!