20.1 – om en fikdejt, ost, en ånyo självlagad iPhone och lite VM-handboll.
Över en kaffe på myskafét Veras träffade jag i eftermiddags min gamlaste vän (våra mammor träffades på BB) och boostade på hennes energi – tjejen är den apselut mest ambitiösa jag känner och ett lyckopiller att träffa! Får jag möjlighet lockar jag gärna med mig maken till henne i Washington. Och jag tror inte han är svårlockad ;)
Till kvällsmat lyxade vi vuxna hedbertar frallor med smaskiga ostar. Milla smaskade glatt i sig en smakbit Appenzeller och jag hyser gott gastronomiskt hopp om den tösen :) Maali spottade ut sin bit, men jag gillar att hon modigt smakar! Det var förresten oerhört klent med KRAV i Kvantums manuella ostdisk. Luskade fram en krämig blåmögel och den schweiziska här ovan nämnd. Det var allt!? Enligt den inspirerande kvinnan bakom disken beror det på att de fått slänga för stora kvantiteter ekologiska varor. Trist, snyftade jag och undrar om det beror på kundernas bristande intresse, eller snålhet?
Min mobil har i en veckas tid betett sig sådär vägrar-hitta-eller-ansluta-till-trådlösa-nätverk som den gjort flera gånger förr (och varit på verkstad för två gånger). Jag har dragit mig för att lämna den ifrån mig igen och nu slipper jag; igår kväll lagade den sig själv – igen. Jag fattar inte!! Går ”sönder” utan påverkan (och anledning), och ”lagar sig” utan att jag gör nåt?
Slutligen lite handboll. Olyckskorparna från Argentina-matchen bör väl hålla igen näbben nu? Sicken spännande match idag! Och så spännande det är nu. Jämn grupp, poängmässigt och på plan. Kan ju gå typ hursomhelst!
Tjenixen!
19.1 – om hur Millas klosstorn lättar upp!
Jag är lägre än lägst, har förkylning i hela kroppen och känner att varje mening, fråga och konstaterande till hantverkarna låter som tjurigt gnäll (oavsett befogat eller ej)…
EmmaLi är med sin farmor och Mallias är på väg hem från jobbet (snart). Då sätter Milla igång att leka själv – nåt jag försökt få henne att göra hela dan – och jag får ont i magen av en blandning av feber och kärlek!
Att ett litet klosstorn kan vara så lyckogivande!?
8.1 – om en smula olik åsikt.
- Konvalescent, tyckte jag.
- Slö, bestämde maken, och åkte några timmar till jobbet.
—–
Makalös ”tur” och Milla har sovit halva dan – med undantag för en dryg timme med lunch och gos (också lite sjuk?). EmmaLi och jag läste sagor tills hon tilläts se en hel Emil-film.
Nu ska jag krascha en stund under en filt. Hujedamej så ”slö” jag är… inte kan la det vara den onda magens fel?
Tjenixen!
19/12 – om lite tårar kvar.
Mattias åkte precis till jobbet, Milla sover ”förmiddagssömn” och Maali är hos sin mormor. Jag sitter här ensam vid köksbordet och har ont i magen. Plötsligt känns livet både tyngre och lättare. Jag tittar på fotografierna från lilla månsens sista dygn. Och jag ser att hon är jättejättesjuk*. Det gör inte saknaden mindre, men på ett vis faktiskt lite lite lättare. Hon har inte längre ont, hon slipper må illa och hon slipper hunger och törst. Den katt jag saknar, den friska gosiga lyckliga lilla pälsen, är sedan ganska länge borta. Den katt vi hjälpte från livet var ynklig, rädd och sjuk. Beslutet var egentligen aldrig svårt att ta, kärleken till Schweppes är naturligtvis större än viljan att till varje pris ha henne kvar hos oss (du som har djur förstår hur jag menar)… men saknaden och sorgen är stor. Hjärta och hjärna är inte helt i fas. Ännu.
Ute yr stora snöflingor och jag börjar våga hoppas på en vit jul. EmmaLis pulka är ganska trasig – vad är det för märkligt stenhårt grus de lägger på trottoarerna? – och kanske är det ett alltför sent önsk till tomten, men om han hinner slänga in beställningen till sina nissar i fabriken vet jag en liten tjej som hade blivit glad!
Mjau.
*de bilder där sjukdomen syns som mest ångrar jag att jag tog, men jag kan ändå inte radera dem… märkligt, jag vill glömma men ändå minnas? mycket konstigt…
15/12 – om älskade lilla katten Schweppes.
Min älskade lilla mjuka päls, min fina känsliga personliga måns. Min lilla fantastiska knäkatt. Min sjuka lilla nos. Jag älskar dig så mycket, och kommer aldrig nånsin igen få lära känna ett kattdjur som du.
En liten kropp orkar till en viss gräns. Nu har din nått sin. Åtta av dina liv gick åt vid en trafikolycka för länge sen, nu har ditt enda återstående också strax tagit slut. Mer än sju magiska år fick vi vara din familj, sju år av glädje och mys. Du föddes med stor dramatik, i mitt knä. I samma knä ska du imorgon få somna. Fina älskade lilla Schweppes. Om mina tårar kunnat göra mer nytta än att bara blöta din päls… tänk om de kunnat verka som dialys, då hade du kunnat få stanna hos oss, fått se mina (dina) små barn växa upp. EmmaLi älskar dig, till och med lilla Milla smeker fascinerat din tjocka silverstålgrå päls!
Snart skuttar du bredvid din syster och bror, och Missan, i katthimlens skogsmusparadis. Jag kommer sakna dig så. Somna rofyllt älskade du, i kärlek ska du få slippa detta så snabbt anfallande verkligt skitcrappy och oroliga liv! Mjau…
