ullrikas nosar

Ibland frågar nån ”vad är bäst och sämst med att bli förälder”. Då svarar jag ärligt; ”kärleken till ditt barn”.

I samma stund EmmaLi första gången tittade på mig förstod och knockades jag. Inte av nån mening med livet eller ödesmättat ”äntligen”, utan alla andra nyblivna föräldrars outgrundliga hemlighet och det självklara jag älskar dig. Det där som inte går att förklara men som jag hoppas alla får uppleva. En gränslös kärlek, en vilja att försvara, en oro att förlora. För lillasyster Milla var känslan inte mindre intensiv, snarare starkare, däremot mindre förvånande och skrämmande. Jag visste vad som skulle komma och jag älskar henne! Jag älskade henne redan som litet litet yngel i magen.

Alla känner inte såhär. För somliga tar det tid att lära känna sitt barn, den där känslan av samhörighet behöver inte alls dyka upp varken med graviditet eller första ögonkast eller ens första månaderna. Jag tror att ju längre tid den tar ju hårdare träffar den. För du älskar ditt barn. Du älskar henne på ett vis du inte trodde var möjligt. Förbehållslöst. Självklart. Utan vett och sans. Det är som tonårsförälskelsen du aldrig trodde du skulle överleva utan och ditt barn blir ditt allt. Då gäller det att se upp, du måste nämligen se dig själv för att inte förgås. Ingen människa, varken barn eller vuxen, blir lycklig av att vara någons hela värld. Väl?

Nu är min äldsta dotter två år och sju månader. Hon är en liten människa med egen vilja och känslor hon måste få följa. Jag studerar henne i smyg och undrar hur jag obemärkt ska kunna styra henne, hjälpa henne växa upp till en stark modig och klok ung kvinna med omtänksamma värderingar, inte minst gentemot sig själv.

Ibland blir jag orolig. Mer orolig än annars alltså. Jag ser signaler som blinkar orange men som säkert inte är nåt farligt alls. Jag vill ju att Maali ska ha det bra! Jag vill att hon ska ha vänner och kompisar och att hon ska känna sig självständig och stolt och våga lita på sig själv. På lekplatsen följer hon efter större tjejer som till en början tycker hon är söt och gullig men som efter ett tag naturligtvis vill leka egna lekar och det smärtar mitt föräldrahjärta att se min lilla lilla tjej bli lämnad ensam men så är livet och kommer fortsätta vara och jag önskar hoppas och ber att hon – och naturligtvis hennes syster – ska slippa uppleva de fasor människor kan utsätta varandra för. Jag ska göra vad jag kan för att underlätta, men jag kan inte göra mer än bygga fundamentet de ska stå på.

Så. Nu vet du vad jag menar när jag säger att det sämsta, och det allra allra bästa, med att vara förälder är kärleken! Den skrämmer mig. Och jag älskar den!