28/12 – om gårdagsens mellandagsshoppning.

Först försökte jag hitta ytterkläder på Polarns rea på Kungsmässan men alla andra med kids i våra storlekar hade tydligen hunnit före. Där hängde fem jackor och fyra brallor i 104, men det är ju vad vi redan har, och resten var antingen megastort eller miniplutt. Nåväl ändock. Tusen spänn baj baj. Nu har den ena dottern att växa i och den andra att inte växa ur…

Sen snabb visit på Kamprads varuhus och påfyllning av bl a sovkuddskydd, miljöbovliga värmeljus och diverse barnrumsattiraljer. Milla slocknade lydigt i sitt Bee och EmmaLi ville apsilut leka i Småland så det blev ett smidigt besök för oss!

Efter detta fors mot Lerum och Maalis bästaste fadderföräldrar och deras har-plötsligt-blivit-helt-stor treåring. Alltid härlig social lycko-boost med dem! Å kidsen lekte fint alla tre – för det mesta :)






Lösenordsskyddad: 27/12 – om mellandagsshoppning.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







25/12 – om en gullig tröst.

Medan jag är på jobbet pågår traditionella juldagsaktiviteter i Villa Morkulla. Det leks med julklappar och mys med brasa. Mattias får storstryk i nya Hello Kitty-spelet men fyraåriga vinnaren är inte den som rub it in: ”Ingen fara pappa. Det är från 4 år, inte 30.”

:)






24/12 – om stora julkramsnosningar!

20111224-001741.jpg

20111224-001752.jpg






22/12 – om att inte förstå varför folk så envetet ska statuera märkliga exempel.

Två svenska journalister åker olagligt till Etiopien, tar hjälp av en förbjuden gerilla, ställer sig framför en kamera med vapen i armarna och blir när de åker fast självfallet behandlade som ”terrorister”. Imorse läste jag nåt som sätter ord på hur jag själv tänker så istället för att lulla vidare länkar jag till inlägget jag tycker är bra.

Trots allt måste jag skriva att jag blir oväntat provocerad av Jonas Sjöstedt i SVTs morgonsoffa. Han dillar om att vi ska förvänta oss hjälp från USA och att det här bör bli ett fall för hela EU. När han sen med arrogant höjd näsa hotfullt fräser om indragna bidrag och att Etiopien bör passa sig, då är jag tvungen att skrika tyst. WHAT!? Den typen av hot bör sparas till situationer när landet i fråga faktiskt gjort nåt fel?

Hur synd jag än tycker om människorna Martin Schibbye och Johan Persson så tycker jag ändå att de på sätt och vis får skylla sig själv. Fast så får jag kanske inte tycka…






21/12 – om vinterland i Ullared.

Mest nederbörd i hela Sverige föll igår över samhället jag arbetar i: 7 cm som vit och fluffig blötsnö! På väg 153 blev det en smula halkigt till jobbet men till på eftermiddagen var asfalten saltad och ren. Granarnas grenar hängde tunga av snö och de lövlösa trädens grenar såg ut som fulla av rimfrost. Vackert så det förslår som du förstår!


ett försök att göra naturen rättvisa

min iPhone gör sitt bästa






20/12 – om att när riksbanken sänker reporäntan…

…så blir det troligen ingen förändring för bolånekunder hälsas det från bankhåll. Förvånad? Nä. Men besviken såklart. Mycket besviken.

Undrar om det blir nån förändring på inlåningsräntan då?






19/12 – om sorg i Nordkorea och Trollhättan.

Va fan händer nu när Kim Jong Il inte längre finns kvar? Är det nu vi ska vara rädda för väpnade konflikter och maktövertaganden? Kärnvapenkrig är väl ingen risk eftersom det saknas missiler i Nordkorea? Men, Bofors visade väg på 70- och 80-talen: vad säger att det inte finns lika moraliskt förkastliga (och olagliga) aktörer på marknaden nu?

Å så… Hejdå Saab. Jag tror aldrig GM släpper er och nu är konkursen (äntligen) ett faktum. Reservdelar och service skyddat för åtminstone tio år framåt sägs det. Men vad händer med Trollhättan?






18/12 – om att blinka eller inte blinka.

På förekommen anledning funderas vi:

    Bil 1 blinkar vänster, låter bli att svänga och krockar med Bil 2 som kör ut från anslutande väg med väljningsplikt för att h*n trott Bil 1 ska svänga. Här är det väl solklart Bil 2:s fel?

Om vi tar ett annat exempel:

    Bil 3 blinkar inte men svänger ändå och kör på Fotgängare X. Vems fel är det då?

Som fotgängare får du såklart inte skutta ut i gatan hur som helst, men han hade ju ingen chans att veta att bilen skulle svänga? Jag tror i det sista fallet att det är bilistens fel; det är alltid mer galet att svänga utan att blinka än att blinka utan att svänga. Eller?






17/12 – om ett nytt julklappsförsök till maken.

Det förstår jag la att jag aldrig hade ens en challe, men… jag försökte ju iaf och funderar nu på om en utskriven skärmdump funkar under granen?




Med tanke på att min Stelton-termos exploderade i miljarders bitar under hans diskborste häromdan så går det kanske på ett upp? ;p






16/12 – om sjukstuga på Morkullan.

Min egen influensa (obs, ej magsjuka!) känns plötsligt lite mindre allvarlig för en mindre version av mig har fått en värre släng.

Maali såg lite hängig ut i går kväll och när hon la sig i soffan framför julkalendern anades oråd. Jojemen. Feber. Alvedon – som numera till fyraåringens stolthet tas i tablettform – och tandborstning och sen bums i säng, på eget initiativ. Hon hade ont i huvudet sa hon. Efter godnattsagan, som hon knappt orkade lyssna på, tog jag tempen igen. 39,6 °C. Med Alvedon. Hon frös och hade verkligt iskalla händer, fötter och nostipp (som alltid när hon får hög feber hastigt). Jag tror hon sov innan jag hunnit ner för trappan.

I morse gick Mattias och Milla själva till jobb och förskola medan EmmaLi kröp ner till mig i sängen. ”Det är ju alldeles ljust ute! Inte kan man väl sova då!?” undrade hon förvånat mitt i en gäsp. Jag slumrade men hon sov ingenting, kunde inte slappnas av. Nån gång efter tio frågade hon om hon fick leka i sitt rum och det fick hon såklart. När jag två timmar senare vaknar är det alldeles tyst bortifrån korridoren. Jag anar att hon passat på att busa sig ner till TV:n men det är alldeles tyst nerifrån också. Det är tomt i hennes rum men nånting får mig att lyfta blicken mot Sebrasängen. Och jo, där ligger den lilla kaminen och snusar ynkligt med täcket upp över nosen.

Klockan tjugo över ett hörde jag tassar i stentrappan. Ner kommer en alldeles vinglig och feberflammig liten tjej. Braun visar 39,2 i ena örat och 39,7 i det andra. Ny Alvedon och ett glas jos är vad jag tilläts erbjuda till lunch. Nu ligger hon i soffan framför SVT Barn och jag ska strax göra henne sällskap. Fifan för influensa. Fast… hellre nu än om en vecka.






15/12 – om skrot och korn, eller ‘inför gud är vi alla densamma?’.

Tittade i går kväll på SVT:s Debatt. Blev en smula beklämd. Sverigedemokratiske riksdagsmannen Kenth Ekeroth försvarar på länk (han ”vågar” inte sitta i studion?) ett nätverk i skuggzonen: ”‘Counter Jihad’ handlar om islam-kritik”, säger han och jag fattar inte. Hur kan man vara emot en hel religion? FFS! Det här är ju bara ett riktigt korkat försök att kamouflera sin rasism. – som argument; själv är jag Counter All Slags Religiös Fundamentalism men där hamnar inte just tokiga islamister per automatik överst. I USA finns t ex en del riktiga stjärnor tillhörande den kristna högern.

Terrorism och hat går hand i hand på nåt vis. Counter Jihad; ni är ju samma skrot som de ni försöker inbilla andra att ni avskyr? Eller?

Nä. Den finten gick vi inte på.






14/12 – om gårdagsens lussekonsert :)






Dagsens tips: Musikhjälpen i P3.

Jag är sen starten 2004 fetsåld på Musikhjälpen i P3; seriöst med blandad (bra) musik, kompetenta programledare, intressanta gäster och massa massa pengar till goda ändamål. I år går slantarna till flickors rätt att gå i skolan och hade jag haft möjlighet hade jag gärna slagit till på en julklapp till maken… för den goda sakens skull hade jag tillomed kunnat tänka mig följa med – om en superetta-supporter varit välkommen? Fast nu faller alltsammans tyvärr på annat än vilket lag jag håller på :( middan är redan uppe i 5200:- och det är en bit över min budget. Tyvärr. Så. Jag får nog nöja mig med en önskelåt – istället för julkort – i år. Frågan är bara vilken det kan bli? Do They Know It’s Christmas känns lite för klichéigt liksom…

Men. Ni andra som har lättare att välja, önska på! Vilken låt blir ditt val?






13/12 – om fyraårskontroll (och luciafirande).

Igår var jag med EmmaLi på BVC:s fyraårskontroll och hon gick – som alla andra – därifrån med guldstjärna och stolt förälder. Hörsel-, syn-, balans-, samtals- och alla andra test gick fint. Det roligaste för mig att se var/är hur eager (kommer inte på ett bra svenskt ord…) hon är i situationer där hon får svara på frågor eller lösa problem. Hon satt som en lycklig liten hund, med blicken klistrad på sköterskan, väntande på nästan kommando/fråga att svara på :)

Vår BVC-sköterska vet att vi i flera år varit ”oroliga” för Emmis R så hon frågade försiktigt om vi kanske ville ha remiss till logoped. Det vill vi gärna, för trots att en del bra övningar hittats på egen hand är experthjälp såklart alltid att föredra.

Å så en fantastisk nyhet inför ikväll: vår förskola har fixat så vi kommer kunna fira lucia i en närliggande skolas matsal!! Tidigare år har firandet alltid varit utomhus (de år vi varit med har små och stora fryst som *fult ord*) men med kvällens stundande regnoväder togs saken i nya händer. Tjohoo!! Jag är såå glad för det!






12/12 – om ännu en lossnad mosaikbit.

Vi anlitade en av stans största kakelfirmor för toalett- och badrumsrenoveringarna förra året för att vi lite naivt faktiskt trodde de var bäst. Eller iaf bra. De tog totalentrepenad och vi kände oss lugna. Vi hintade om kontrakt men bemöttes med stora frågeteckensleenden. Där borde vi kanske dragit öronen åt oss.

Men. Frågan är ju, är det oss dom inte gillar eller är de ointresserade av reklamerande kunder generellt?

Det är inte många dagar från två månader sen vi först berättade om den lossnade mosaikbiten vid badkaret. Ingenting hände (förutom ett ”vi hör av oss”) så efter en månad tog vi kontakt igen. Då meddelades att en av cheferna skulle höra av sig någon gång efter den 28 november. Och jag frågade ju aldrig , tog bara för givet att det var 28 november i år som avsågs…?!

Nu har ytterligare en mosaikbit lossnat…

…så jag vänder mig till mina nosare: Vad tycker/tror du räknas som kotym att vänta innan vi kontaktar dem igen? Jag menar, vi vill ju inte tjata liksom. Det är ju ändå bara ett litet jefla badrum som kostade oss ungefär en kvarts mille vi snackar om?



    edit 13/12 kl 10:47

    Tänka sig! Som av en lyckosam slump landade i morse ett mail från kakelchefen i min inbox! Inga datum spikade, men till min glädje kommer firmans mest kompetente kakelsättare att göra jobbet! Jag är – trots sjukdag idag – så jäklans glad för ett fånigt moln har lättat nu!

    Å, tack för era omtankar, råd och tips! Jag ska bära dem med mig inför framtida battles i livet :)



    edit 14/12 kl 21:22

    Trots att jag svarade på mailet igår med vändande post hände det inget mer? Vågar jag hoppas på ett lagat badrum till nyår tro? *deja vu somfan*






11/12 – om framsteg på verbala och andra fronter.

Lilla Millan förvånar oss för var dag som går med sin vilja att vara ”stor”!

Hon pratar mer och mer, om än det är rätt klurigt för andra än familjen (och van förskolepersonal) att förstå vad hon menar ;) Hon ger sig i kast med försök till meningsbyggnad och grammatik; verbformer och pronomen har gjort entré, och hon berättar gärna både vad som sker just nu och vad hon vill göra i framtiden. Tvåordsmeningar is da utmärkande sprache för lilla snart 23-månadingen men hon har börjat visa tendens att vilja komponera längre satser – fast det är fortfarande mer typ stapla-ord-på-varandra än korrekta meningar.

En rolig sysselsättning sedan länge är att läsa böcker, själv eller med sällskap. Själva ”läsandet” handlar då i huvudsak om att hitta saker på bilderna hon känner igen och har ord på. T ex har hon rätt bra koll på de olika medlemmarna i Barbafamiljen! (Nä, det blir inte rätt varje gång men faktiskt förvånande ofta :)

Nygamla framsteget är att hon oftare och oftare talar om att hon behöver gå på toa. Det är varken konsekvent eller hundraprocentigt, men eftersom det här funkade så himla bra när hon var liten (men förstördes av toalett- och badrumsrenoveringarna som inleddes för ett drygt år sen) är det extra kul att vi nu – på hennes eget initiativ – kan ta upp där vi tvingades avsluta! Dubbelt kul med detta är ju att det inte bara sparar arbetsinsats för oss vuxna, hon är också en gladare liten nos nu när hon slipper gå halvt om halvt nödig dagarna i ända: gifvetvis är det lättare att tömma sig på ett dass än i en blöja…?

Jag gissar att vi som en konsekvens av kommunikationsframgångarna de senaste veckorna fått se en mer harmonisk liten Milla Mirakel. Hon tycker också det är roligt på förskolan nästan jämt nu – mest älskar hon att vara ute – och är bara lite ledsen vid lämningarna. Hemma leker hon helst med EmmaLis födelsedagfådda Barbie-look-alikes eller Pippihus och allra mest vill hon leka med sin farmor eller mormor.

Fina fina EmmaLi är en fantastisk storasyster och ett under av tålamod som står ut med lillsyrrans ofta ganska burdusa knuffar som svar på närhetsinviter: pussas och kramas det vill hon, den lilla envisa, bara när hon själv får vara med och avgöra när!






Lösenordsskyddad: 10/12 – om istället för förskolefoton.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







9/12 – om en inställd kväll vid datorn.

Min plan var att sjunka ner i soffan med Macfisk och läsa ikapp alla fyrahundrafemtitvå olästa blogginlägg jag ligger efter med. BBB (äs inn den hedbertska internetleverantören) hade dock en annan plan så nu blir det nedsjunkna ullisar i badkar istället.

Hujedamej vad det blåser förresten. Takteglet har börjat rasa igen och fönsterrutorna är otroligt nog ännu mer ogenomskinliga! 1 problem av 2 kommer åtgärdas; gissa vilket? :)






8/12 – om julkonsert med skattesmitare.

Ikväll ska EmmaLi och jag med två av våra bästaste gemensamma vänner på julkonsert med Lotta Engberg, Timoteij och Eric Saade i Nöjesparken! – eller vänta nu, Sparbankshallen heter det visst numera?

Emmi å Vallie är laddade inför skojigheterna och jag vill poängtera att vi mammor gör detta för våra små fyraåringars skull :p






7/12 – om att inte ruinera sig på förskolefoton.

Nu har jag sovit på saken; det gå ju inte att vi ska lägga mer än en halv tusenlapp på inte ens särskilt bra fotografier på mina (och andras) barn?! Nänä. Sorry Bohusfoto. Lite mer personliga (å glada) foton så hade jag varit mer köpvilligt inställd!*

Kanske är jag kräsen? Det är nog isf för att Maalis första dagisgruppbild från 2009 är sååå fin! Den är tagen i en skogsdunge precis bakom förskolan och är otroligt levande och härlig! – ALLA (säger alla, inkl fröknar!) är pigga och s a s interagerande med kameran. Jättejättefin är den! Och verkligt långt från de två rätt grå gruppbilder vi fick hem den här gången…

Tyvärr går det väl inte att själv få till ett gruppfoto på kidsen utan att för all framtid ge sig snålhetsstämpel?! ;p annars hade jag nämligen gärna på eget inititativ placerat alla fröknar och barn framför linsen och tryckt av :D det hade blivit garanterat billigare – fast inte fullt så proffsigt förstås :) Å kanske hade vi t o m fått lite glada ansikten på bilden? :)

Slutligen. Ang skolfotografering generellt så finns det en idé jag haft i flera år – som kanske till och med finns, dock inte hos de fotografer vår förskola anlitat; att med hjälp av inlogg på sin/en hemsida lägga upp miniatyrbilder för påsende istället för att producera och skicka ut mängder av papperskopior i onödan? Det känns ju helt hemskt att skicka tillbaka alla dessa bilder som ändå bara ska förstöras. Mitt snåla miljömedvetande hade gärna hellre kryssat i en nej tack-ruta i ett formulär på nätet än att lägga pengar på att transportera kuverten fram och tillbaka (på lastbil?). Dessutom. Hur vet jag att skolfotograferingsföretaget förstör bilderna och negativen som hör därtill? Vem äger rättigheterna till bilderna på mina barn?

Fast nu blidde det som vanligt en helt annan diskussion!


* OBS! Kvaliten på framkallning och lyster i fotopapper är tipptopp! Det är inte där felet ligger! Det är liksom bara så att motiven är helt ”kalla”… Milla ser väldigt allvarlig ut på sina foton och trots att EmmaLi ler på sina så ser det inte äkta ut. På sin gruppbild ser Millan direkt skraj ut… Maali är iofs jättefin på sin gruppbild, men det är flera andra barn som ser ut som de sitter framför en tallrik spenat. Syskonbilden är sådär; eLi är fin men Millan ser orolig ut. Så jämrans SYND tycker jag! Men jag tycker faktiskt inte vi har råd att lägga över sexhundra spänn i byrålådan…






Lösenordsskyddad: Dagsens tips: ha gott om tid när du ska passera byggarbetsplatser.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







6/12 – om att ruinera sig på förskolefoton?!

Jag var ju lite orolig att förskolebilderna som togs för några veckor sen inte skulle hinna fram till jul. Jag hade inte behövt oroa mig. Om jag däremot varit lite mindre entusiastisk hade jag kanske tagit reda på att det är sweindyhrt med skolfoton!!? Trots att jag bantat ner köpet till ynka ett ark på vardera barn, ett på dem tillsammans samt båda gruppbilderna så kommer vi ändå få hosta upp 630 spänn!!? Dessutom var fotona inte ens särskilt bra så där gick tomten bet, om jag säger så. Blir till att snoka upp andra klappar för honom… :(

ps. säg inget till Mattias, han kommer bli galen om han får veta att det är så dyrt! :D






5/12 – om att diskutera skriftligt.

Nu har det hänt igen. Jag har gett mig in i en debatt på nätet och som så många gånger förr sköt jag rakt över mål – långt över mål till och med :( Jag blir så jämrans irriterad på både mig själv (för att jag aldrig lär mig) och mina med-debattörer (som inte orkat lära sig att läsa vad jag skriver utan att tolka vad de tror att jag menar).

Dagsens klavertramp skedde i en FB-grupp för föräldrar till förskolebarn i min kommun. Dvs, redan från scratch borde vi ha samma utgångsläge; as in, vi är alla på samma sida!!? Nå. En medlem hade länkat till en artikel i GP (den här) och jag funderade i en kommentar under detta på om t ex barnskötare kortsiktigt skulle kunna lösa krisen i storstäderna. Min tanke, baserat på artikeln, var att en ”billigare” personalstyrka skulle kunna gå in som ”klassmorfar” och hjälpa till med det ”föräldralika” (läs: okvalificerade) som tydligen inte alltid hinns med; trösta, leka, läsa en bok eller bara mysa? Men ajajaj. Detta skulle jag såklart inte ha funderat på högt för jag fick då veta att ”just trösta, leka, läsa böcker och mysa är en stor del av det pedagogiska arbetet förskollärare utför på förskolorna”. Men ja? Och enligt artikeln var det ju just det som inte hanns med?!

Jag vill poängtera att jag har stor respekt för förskolepedagoger. Verkligen! Jag skulle själv aldrig klara med det arbete de gör, fast jag skulle å andra sidan heller aldrig per automatik gå i försvarsställning när någon vill prata yrkesroller (vilket tyvärr blev fallet här?). För OM jag som respons fått en känga om att outbildad personal i verksamheten riskerar dra ner både löner och kvalitet, då hade jag FÖRSTÅTT, men att i mina ögon helt irrelevant nedvärdera sin egen yrkesroll till att i huvudsak handla om att trösta och läsa böcker…? Jag menar, det är jag själv rätt bra på men jag skulle inte på långa vägar vilja jämföra mina föräldraegenskaper med 3,5 års högskoleutbildning?! :(

Debatten kring förskolan drivs på ett sätt som delvis går ut på att skylla föräldrar för oansvariga. Ungarna är ouppfostrade. Och. Alla som låter sina barn gå långa dagar på förskolan är dåliga. Allt oftare läser (och hör) jag hur föräldrar som väljer att ha sina barn på förskolan ”mer än nödvändigt” kritiseras – och med ”mer än nödvändigt” menas här allt från i samband med föräldraledighet till under den tid en normal arbetsdag inkl pendling innebär. De som kritiserar är märkligt nog ofta förskolepersonal, och jag antar då att de har två sätt att se på saken. Antingen handlar det om att de tycker att platsen bättre behövts av någon annan, eller så anser personen helt enkelt att det inte finns något för ett barn (15-timmars eller ej) att hämta i förskolan. Enligt alternativ 1 kan jag förstå argumentet men tycker inte att mitt barns rätt till 15 timmars pedagogisk verksamhet per vecka skulle tas ifrån henne även om jag var föräldraledig. Åsikter enligt alternativ 2 hoppas jag inte existerar i verkligheten; för vad säger det om den pedagogiska verksamheten om de som själva ligger bakom den inte tycker den är värd att delta i?*

Nu blev det här inlägget mycket mer än det jag tänkt att det skulle handla om: dvs, i skriftliga debatter är det alltför lätt att läsa för fort och missa viktiga poänger. Å andra sidan, många människor jag diskuterat med klarar inte själva debattsituationen bättre för att de har två ögon, en mun och ett kroppsspråk framför sig… ;)

* Det tredje alternativet, det jag inte ens nämnde, handlar om föräldrars rätt att själva prioritera sin arbetstid. Där anser jag att var och en själv måste få bestämma och känna efter vad som funkar (i vissa fall VET jag att 100% arbetstid innebär 40 timmar per vecka, medan 80% i samma fall troligen skulle innebära nästan lika många timmar). Det går inte att döma andras vardag utan alla parametrar! – och i många dall inte ens då.