1/4 – om lektion i vattnet igen.

Efter tre veckors uppehåll från undervisningsbassängen på Klitterbadet var vi idag på plats igen. Det gick ungefär som förväntat :)

Fyraåringens naturliga (å oemotståndliga?) känsla att gå sina egna vägar fick henne att för korta stunder skutta iväg på egna pool-äventyr, men mestadels gjorde hon alldeles exakt vad fröknarna ville. T ex hoppade hon lydigt i från kanten och simmade tillbaka, sjöng högt med i alla sånger, sparkade med platta (och hämtade luft med huvudet lutat åt sidan) samt gjorde fina dykförsök! Av nån anledning övades det inga bröstsimsparkar men de två vikarierna gjorde annars också ett mycket bra jobb idag tycker jag!

Pappan simmade, under tiden storasyster å jag hade lektion, med lillasyster i ”vanliga” bassängen. Det gick fint! sa dom. Om än kanske inte fullt så fint som sista dagarna i poolen på Teneriffa när tvååringen på eget initiativ (ville la som syrran!?) kickade sig fram mellan Mattias, mig och bassängkant :)

20120401-202258.jpg


Som avslutning simmade Tias med sina båda döttrar i grunda bassängen, och senare en snabbis ”bland djuren” (ett minisimlekland med rutschkanor, trappor, fontänkanoner och vattensprutande djur!). Att nästan halva samlingen simklasskamrater också plaskade i lekbassängen gjorde den ganska full: jag hoppas verkligen alla (för föreningens skull) gör rätt för sig, även om de ”bara leker en kort kort stund”?

Summa summarum: fyra fenor av fem! Det märktes att båda kidsen tar för sig i vattnet och litar på sig själva och oss. Visst kunde varit lite mer koncentration i övningarna, men… äh, det ska ju va kul också!






1/4 – om en platt lekplats.

Där bakom busskuren, där en grusåker nu breder ut sig, låg för bara ett par dagar sedan en lekplats…

Orolig frågade jag via socialt media kommunstyrelsens ordförande vad som vad på färde. Fick ganska omgående det lugnande svaret: lekplatsen ska rustas upp. En lättnadens suck drogs. Jag hade annars inte blivit förvånad om en praktisk parkeringsplats brett ut sig på det som varit stans enda centrala och inhägnade lekplatser…

Ser fram emot en ny fräsch lekplats i anslutning till stans nya fina kulturpalats Komedianten! När det beräknas vara färdigt? Ingen aning. Fick inte svar på det :)

OBS! Frågan ställdes igår, och är alltså inget skämt!






31/3 – om ofrivillig jobbfrånvaro.

Fördelen med att jobba helger är lediga vardagar. Nackdelen är att vi måste pussla med scheman och barnvakter eftersom kommunal barnomsorg inte erbjuds. Just idag sket sig planeringen och jag tvingas ta ut en föräldraledig dag.

Nån som vill leka med tre rastlösa hedbertskor denna sista lördag i mars?


ps. Glöm inte Earth Hour ikväll kl 20:30!






Lösenordsskyddad: Dagsens tips: teckna snyggt! – eller, make up för kids :)

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







24/3 – om svårt att sitta still.

När man är fyra år är det inte till att låta sina föräldrar passa på att slappa i solstolen medan lillasyster snarkar sin siesta. Tur då att det en dag dök upp ett hopptält på hotellet!

Annars har vi vår fantastiska animación/aktivitetsansvariga Rhuzzo (från Venezuela) som hjälper oss ta hand om, aktivera och leka med barnen på dagarna. Med en outgrundlig inspiration, energi och kärlek tar hon sig an hotellets alla ungar – och vuxna – och anordnar aktiviteter som passar alla. Det är en alldeles fantastisk mänska det där! Och oavsett om det gäller minigolf, skattjakt, vattengympa, ansiktsmålning, bowling eller kvällarnas minidisco är hon en källa till glädje för våra två barn (”‘usso!” skriker dom av lycka när hon dyker upp för sina dags- och kvällspass!) och tacksamhet från oss vuxna! Utan henne hade semestern tveklöst inte blivit så underbar som den varit!

Muchos gracias, Rhuzzo! Du är fantastisk!!






Lösenordsskyddad: 23/3 – om dan före dan före flygardan.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







22/3 – om min lilla fisk!

ps. Det verkade först som att jag tyvärr inte kunde infoga filmen direkt från mobilen, bara länka, men nu ser det okej ut?






Lösenordsskyddad: 17/3 – om halvvägs, lördagsgodis och sicken blås(t).

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







Lösenordsskyddad: 14/3 – om en morronpromenad.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







5/3 – om klantarna hedbert.

Att det inte hänt förrut är ett under. Men, idag tror jag faktiskt var första gången?

Ett högst generande telefonsamtal tvingade Mattias att skynda på leverantör i telefon och kund i butik för att hasta på cykel till förskolan: vi hade skrivit fel hämttid på schemat :(

Skit också. Plötsligt har vi väldigt mycket sämre utgångsläge inför vårt ”diskussionsunderlag” kring vad vi inte tycker funkar helt friktionsfritt på barnens avdelningar ;p

En lättande sak dock är att vi inte är föräldrar till det stackars kiddi på EmmaLis avdelning som idag också blev hemringt; han kräktes ner halva gungställningen den lille nosen… Då känns en övertidsväntande pedagog som en lätt väderkvarn att bemöta. Fast det förstås. Det var inte jag som bemötte… maken är kanske inte fullt så ”lättad”…? Men väntande pedagogen var verkligen en väderkvarn för hon var inte arg! Såå skönt verkligen!






4/3 – om ett 92-årskalas.

Hipp HURRA! Min farfar fyller hundra minus åtta idag och bjöd på trevligt sällskap och oväntat smarrig smörgåstårta! Millan lät sig – när värsta blygheten gått över – väl smaka och åt en imponerande stor portion medan Maali åt lite mer blygsamt (det är väl inte normalt att ungar gillar kräftskärtar å tonfiskkräm?).

Jubilaren är förresten inte dyr för samhället; bor hemma utan hemhjälp eller subventionerad mat. Det enda som kan tänkas ligga honom i fatet är att han han uppburit sin blygsamma metallarbetarpension några år ”för länge” :)

Dagsens födelsedagskalas, och planering/packning inför den stundande solresan, gjorde att vi missades simlektionen. Trist, men jag hoppas vi kommer få möjlighet ta igen missad simtur i poolen om en dryg vecka!






1/3 – om att arbeta röda dagar.

Jag drog vinstlotten i påskschemat i år och kan vara hemma med familjen både långfredag och annandag påsk*! Det finns annars både för- och nackdelar med att arbeta ”sjudagarsveckor”. Jag har vant mig vid att ibland gå till jobbet när andra är lediga (lördag, söndag och helgdagar) men kan å andra sidan njuta en ledig onsdag i majsolen medan mina medmänniskor svettas på sina kontor :)

Årets påsk betyder såklart missat tillfälle till extrainkomst – röda dagar ger dubbelt betalt – men min tid som högrelön-jagare är [åtminstone för tillfället] förbi. Att hänga med kidsen bland tygmat, pussel och Playmobil väger tyngre!


* kanske lite kompensation för att jag jobbade exakt varenda röd dag under jul- och trettonhelgerna, samt nyårs- och trettondagsafton, sist ;p






29/2 – om skottdagen (igen, den riktiga ;) och ett tålamod down the drain.

Det känns ju rötet att precis över ett inlägg om hur jävligt små barn har det i världen lägga an gnällsträngen och beklaga två- och fyraårstrots. Men… WHAT!? Hur mycket nej kan så små kroppar få ur sig på en timme innan läggning? Till slut fick jag ta timeout från mig själv för hujedamej det höll på att gå käpprätt åt helsefyr. Maken var ett under av lugn. Tur att en förälder behåller masken när den andra krakelerar och exploderar.

Idag är det riktiga skottdagen och två stundande äktenskap har jag fått nyhet om via sociala medier! Den ena är en ”gammal” bloggvän: Grattis Liw till förlovningen!






28/2 – om urbaniseringens bedrövliga baksida.

Allt fler barn i slum och fattigdom när städer växer

En ny rapport från UNICEF visar att barn i städernas slumområden hör till de allra mest utsatta. Dessa barn är berövade sina grundläggande rättigheter när det gäller hälsa, utbildning och utveckling. När städerna växer tvingas fler och fler små och stora barn bo i fattig slum utan sjukvård eller skola – eller ens en barndom. Hundratals miljoner (>100000000) barn lever på detta sätt idag!

Jag stödjer UNICEF och är ”Bloggare för varenda unge”. Genom att publicera detta försöker jag uppmärksamma och bidra till att förändra utsikterna för utsatta barn.

UNICEF arbetar för att förbättra livet för barn, barn som får sina rättigheter kränkta varje dag. De arbetar tillsammans med myndigheter i respektive land för att bland annat stärka hälsovårdssystem, bygga ut skolväsendet och sociala skyddssystem och därigenom förhindra att barn hamnar i tvångsarbete eller på gatan.

Läs gärna mer om slumfattigdomen hos UNICEF.


Och om du har möjlighet: skänk kanske lite pengar, bli världsförälder, handla något i gåvoshopen eller butiken. Det finns många sätt att hjälpa!






25/2 – om käftsmällsföräldrakärleken.

Jag har berättat om det förr, om hur varma sekundgamla EmmaLi lyftes upp till mig och ägde mig totalt. Den lilla människan i min famn visste alla livets sanningar och i hennes ögon mötte jag en kärlek så stor, så intensiv, så självklar att alla mina frågetecken – ”kan jag älska ett barn?” – inte bara suddades ut utan ifrågasattes att de ens existerat. Med Milla var det lite annorlunda men ändå samma. Hon var min redan som embryo och när hon kom ut och nästan lämnade oss hann jag inte ens bli rädd. Med henne växte kärleken till båda mina små ungar och jag, jag växte som mamma.

Mitt liv som förälder är fullt av kärlek, men också av oro glädje ilska och en aldrig sinande känsla av otillräcklighet. Good enough är nämligen aldrig good enough. Men kärleken gör allt värt. För den är mer, mer än enough. Tveklöst!

Tro nu inte att jag på något vis var en olycklig människa innan vi fick barn. Det var jag inte. Och jag hade säkert levt ett fullgott och bra liv som barnfri. Men. Nu när flickorna finns hos oss kan jag inte tänka mig hur det skulle vara att vara utan dem. Tanken är så hemsk så svindlande otäck att jag bara mycket sällan snuddar den, av misstag eller i en mardröm eller, och det är den värsta värsta värsta orsaken, för att jag stöter på föräldrar som förlorat barn.

Aldrig har jag sagt; barn är meningen med livet. Det jag säger är mina barn ger mitt liv stor mening.

Jag tror det är ganska enkelt och så att föräldrarskap bara kan förstås av föräldrar, precis som smärta bara kan förstås av den som har ont och skräcken bara av den som varit rädd och lycka av den som skrattat och kärlek bara av den som älskat och sorg av den som förlorat. Det finns inget rätt eller fel i att förstå, eller inte förstå, bara en överensstämmande känsla av ”aha”. Och käftsmällsföräldrakärleken, den chockerande oemotståndliga helt naturliga och självklara kärleken tillika instinkten att försvara till varje pris, den förstår du som förälder. Ni andra, ni har säkert inte orka läsa så här långt ;)






24/2 – om skottdagen, monarki och en walk down memory lane/korridor.

Idag är skottdagen. På denna dag ett skottår får kvinnor fria. Det är alltså tolv år sen exakt som Mattias fick ett mycket specifikt vykort från mig! Jag bodde i Lund, å knappt två månader senare bytte vi ringar på Karlsbron. Drygt tre år senare blev vi äkta och bytte två ringar till. Tajm flajs!

Jag hörde på Debatt igår kväll en ovanligt sansat åsikt i monarkifrågan: i en demokrati ska alla ämbeten väljas – sen kan en monark/regent/statschef väljas på 50 år om man så vill. Det tjattras ju en del om att allas barn minsann kan vara sessor och prinsar men jag står tyst i den diskussionen. Personligen skulle jag nämligen aldrig aktivt välja att uppfostra en prinsessa. Man kan väl säga att jag är glad att någon annan åtar sig uppdraget.

Häromdan var EmmaLi och jag hos en logoped på sjukhuset. Gissa hur paff jag blev när jag plötsligt fann mig i korridoren mot ”nya” förlossningen? Den som då, för två år sen, tog en absolut evighet att forcera (jag blev omgådd av åtminstone en gravid racerraket) skuttades nu fram bredvid fyraårsk entusiasm och nyfiken beundran. Vad hon följde och gillade? Jo. Små fotavtryck, tassar samt en målad navelsträng längs hela ena väggen.

20120224-001137.jpg

Jag minns hur vi, när vi passerade med myrstegsfart, passade på att studera den skrivna skylten intill lilla bäbin på målningen (som tokigt nog ligger i sätesbjudning) och jag minns lite generat hur språknörden i mig – ilskna värkar till trots – hajade till. Då, i uppspelt sinne och aktivt värkarbete, blidde det inget förevigande. Vi (läs: Mallias!) hade dessutom glömt kameran! Nu, med flightmodad mobil, fanns tid för förevning. Om dom nån gång får för sig att stavningskontrollera menar jag? Min print-screen finns då i säkert nosat förvar :)






Lösenordsskyddad: 22/2 – om minskning på blöjkontot, och ett lite luddigt språk.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







20/2 – om barn, kön och genus (igen).

Vad är orsaken till att vi människor är olika? Att vi är olika individer? Att vi har olika uppfostran, intresse och fysiska förutsättningar? Eller handlar det om medfödda anlag! Vill män per automatik bära ved och kriga? Vill kvinnor alltid köpa kläder och klura förskoleschema? För fyrahundrafjärde gången undrar jag; vad ÄR egentligen skillnaden mellan pojkar och flickor? Mellan kvinnor och män? Och, framför allt, måste vi göra det till en ”grej”?

Jag stöter ibland på föräldrar som ”försvarar” sina barns beteende med att de är pojkar, dvs livliga, eller flickor, dvs känsliga. Varenda gång biter jag mig i tungan. Jag tror nämligen inte att det är så ”enkelt” att en personlighet kan förklaras med könstillhörighet? Jag tror verkligen inte det. Andras bemötande och eget agerande tror jag går mer hand i hand än kromosomer och genetiskt arv. Jag tror inte på det ärvda könsbeteendet. Individ går före genus. I min värld.

Som exempel: Min äldsta är en filbunke som alltid dykt lyckligt över pussel och klossar så fort möjlighet ges. Min yngsta är ett yrväder som inte kan hållas i schack utan tygel men skiner upp så fort en docka att sköta om finns inom synhåll. Min äldsta har varit försiktig men modig, tuff, kommunikativ, lyhörd och social sen scratch. Min yngsta är vild men blyg, stark, koordinerad, ”okontrollerbar” och bestämd.

Båda är barn. Genetiska syskon.
De är olika som Venus och Mars, men lika som natt och dag. Olika planeter, men samma dygn.
Båda är barn. Genetiska syskon. Båda har snippa.

Eftersom jag gärna argumenterar med fakta i min närhet fortsätter jag: Om jag jämför mina barns skillnader och likheter med min brors och mina hamnar vi på ungefär samma facit. Med en stor skillnad då förstås. Våra kön. Så beror alla likheter – och skillnader – på personlighet, uppfostran eller genus?






17/2 – om en säng i delar.

Nu står den i hallen och väntar, EmmaLis nya säng! Mitt önsk är att hon ska kunna sova i den redan i natt… men… det är nog till att vara optimistisk :)

Tias är iaf på Hemtex nu och uppdaterar linneskåpet. Vi har helmadrass och dubbeltäcke hos oss så vi har faktiskt inte ett enda lakan eller påslakan som passar! Nytt täcke ska hon få också. Dun eller syntet? Det är numera inte bara en fråga för plånboken utan också för samvetet. Vi får se vad pappan kommer hem med?






15/2 – om att stå mycket stilla.

Det blidde inte många steg på räknaren igår när samåkningsbilen hämtade precis utanför dörren, morgonens varuleverans drogs av kollegorna medan jag pga personalbrist stod placerad i kassan eller när raKETen väntade vid förskolan för hemtransport av goaste små hedbertsflickorna. Anledningen till raKETlogistiken är att förrgårdagsens halvkilometer långa promenix mellan förskola och Villa Morkulla klockades på dryga 45 minuter. Då placerades iofs några fina snöänglar längs vägen, men mest var det vänta-på-liten-tårkindad-tvååring . Att kassa diskar inte tillåter mig bära henne hela vägen vet hon, men det hindrar ju inte från att hon försöker: ”bäääja mejj!” snyftar hon bedjande och jag önskar såklart att nån annans rygg var min…

Förresten blir det inte fler steg idag. Bilpoolande, kassaplacering på fm och kidsen hämtas av Tias i em. Tur jag inte för statistik på nuffrorna!






12/2 – om grodsimssparkar.

En av de obligatoriska momenten under varje simskolelektion är bröstsimsparkar från kanten. Förra veckan tyckte jag det började bli lite tjötigt med dom där sparkarna; ligga där på kanten och torrsimma liksom?! :) Jag lät henne ligga i vattnet å simma istället – medan hon höll sig i i kanten. Idag vågade jag ta steget fullt ut å Maali fick testa simma bröstsim på nästan fri hand. Å jomensåatteh, övning ger färdighet! Hon kunde ju!

I övrigt var det en bra lektion på flera vis. EmmaLi gjorde bra ifrån sig på alla övningar och verkade tycka det var ovanligt kul i vattnet? Dessutom möttes jag av leenden överalltifrån andra föräldrar i poolen, bara en sån sak kan ju lyfta vilken snötöig söndag som helst!






12/2 – om nattpiggt barn, sovmorgon, härliga ungar och en sorglig nyhet.

Lite efter elva igår kväll vaknade Millan och storgrät. Efter varsitt pass i fåtöljen vid hennes säng (Mattias tog det första) smög jag ut vid kvart i två. Då var hon fortfarande vaken och grymtade oroväckande när hon förstod att jag inte var kvar. Jag stod utanför dörren en kvart, redo att bryta in om tårarna gjorde entré (dom kommer nämligen aldrig utan tillhörande siren), men till slut vågade jag stupa jag i säng. Då var jag klarvaken såklart :/

Tidigt imorse hördes två små tasslande tassande, stundtals omtänksamt viskande. I nästan en timme lekte de gulligt i Emmis rum (de sjöng lågmält tillsammans och EmmaLi läste för sin syster) innan de kom smygande in till oss och försiktigt ”väckte” med leenden och klappar på kinden. Sådär skulle man vakna varje dag! Väckarklockan är alltid mindre omtänksam.

Nyheten att Whitney Houston är död mottog jag med barndomsnostalgisk sorg. Hon var min första riktiga idol! Jag minns hur arg och besviken jag blev när jag fick höra att hon var ihop med Bobby Brown (en bad boy) och att hon knarkade. Det var nog en av mina första stora kraschad-idolideal-upplevelser.






11/2 – om andra deltävlingen Mello, från Göteborg.

Kvällens avsnitt rann mig totalt förbi. Ingen spänning, ingen dramatik, inga nypna rumpor och inga överraskningar. Inte ens särskilt mycket Gina fick vi ta del av?! Att Helena spelade teater istället för hängde i Scandinavium är säkert en orsak. Till att det var rätt blekt menar jag. Men det kanske var ett Moment 22, och en anledning till att hon hellre gjorde sitt jobb på Stadsteatern var att hon visste det var blekt. Oavsett egen medverkan liksom.

Men nog om det. EmmaLi tyckte Timoteij var bra, ”för dom kan jag!”. Å så gillade hon femtitalsrocken. Men hon var helt slut efter en runda Lekstuga (ett inomhuslekland i krokarna) med min ena bästis son så hennes omdöme var kanske inte helt tillförlitligt?

En helt annan grej förresten. När vi åkte hem från Lekstugan fick vi se en jättestor räv komma travande jämnsmed industrirälsen. Det var högst oväntat: typ alldeles nästan i stan!? Och stor var han. Visste inte rävar var så jäklans stora? Emmi tyckte han var farlig men själv var jag sådär naturen-är-nära-mig star struck. Det är ju ett jäkla vackert djur! När de inte har skabb…

Och med det knyter jag ihop Mellosäcken för den här veckan. ”Det”, som i en antydan till skabb ;p






5/2 – om en back to förr i bassängen!

Hela familjen drog till Klitterbadet och kanske var det löftet om ”att få simma med djuren” (dvs, leka i miniäventyrslandet) om lektionen gick bra som löste proppen i jag-har-glömt-allt hos lilla simmerskan. Att det är så gott som omöjligt att få Emmi ta sig fram några längre sträckor där hon bottnar är förstås opraktiskt ur undervisningshänseende, men desto mer praktiskt är det ju då att kiddis lektioner hålls i djup bassäng!

En helt ny typ av benspark fick hon fatt på idag förresten. Hon sparkar liksom från knäna. Det är säkert fel, men hon fick bra fart :)