Ett icke-postat aprilskämt

Inte för att jag brukar rubricera mig själv som en fegis, men när det gäller min privata approach vs min roll som företrädare för lilla familjeföretaget… då är jag rejält mer tillbakadragen affärsmässigt. Kanske inte så konstigt eftersom det inte bara är mitt eget skinn som står på spel som företagare, men jag känner nog också att det ibland är rätt skönt att inte behöva ta varenda strid (som jag ofta tar på mig att göra privat) :p 

Att publicera eller inte publicera aprilskämt hör inte till de allra viktigaste besluten jag behöver ta på jobbet. Ändå lät jag bli att posta det där helt ofarliga skämtet jag funderat ut till Lolles Instagramkonto… jag var helt enkelt inte redo att ta emot eventuell respons just där och då. Men det förstås, det finns ju inget som säger att jag inte kan spara det till ett annat år?

”Idag har vi självscanning på Lolles! Vänligen följ instruktionerna i kassan. Happy shopping goa kunder!”

Det känns annars liksom som att aprilskämten håller på att gå samma väg som julkort och påskraketer – och då tänker jag att påskraketerna inte är ett dugg saknade – och att det bland annat är vårt lättkränkta samhälle som sätter käppar i hjulen för humorförsök under förevändningen att inte vilja ”skämta om fel saker”. Kanske är det också debatten om fake news och mänskors absoluta nolltolerans mot källkritik som gör att vi helt enkelt inte orkar ta fajten att råka skoja om fel saker? Fram till för några år sen var 1 april annars den enda dagen på året en kunde vara säker på att källkritik skulle tas på allvar! Men sen hände nåt. En generation som slutade orka och en annan som tog för mycket plats. Och då menar jag inte de lättkränkta årskullarna, eftersom de verkar spänna från 40-talister och typ 70 år framåt, utan den som inte tar så allvarligt på traditioner och seder. Den som tuggar tuggummi lite högljutt och suckar ”orka!?” när en sån som jag försöker uppbringa lite känsla av ”det var iallafall inte görtokigt förr!” i samma anda som hon försiktigt antyder att hon minsann tycker det ”nog ändå hör till allmänbildningen att känna till vilka Monty Python var…?”.

Jag kunde inte låta bli att skratta åt SOS Alarms skämt att de kompletterat larmnumret 112 med ett för vänsterhänta. Fast jag skrattade ju i smyg. Inte tusan vågar jag offentligt erkänna att jag tyckte det var skoj (därför att det var så uppenbart lur och ändå så finurligt roligt)!? Särskilt eftersom det låg en allvarlig underton bakom: låt bli att busringa. Jag tror på sikt att busringandet är ett större och farligare problem än hittepånumret.

Fram för finurlig humor och vänliga tillrättavisanden mot den som misstolkar eller blir felaktigt kränkt. Och nej. Då menar jag INTE att det är okej att skämta om vadsomhelst i vilket sammanhang som helst. Men att kalla ett skämt om/mot vänsterhänta för funkofobi är i min värld nog ändå att dra det lite för långt. SÄRSKILT med tanke på det bakomliggande budskapet. Med facit i hand tror jag ändå inte det var budskapet som var missriktat, det låg bara fel i tiden. För tio år sen hade nog dom flesta fattat att det var ett skämt och ingen hade blivit särskilt upprörd?

Hej(då) sommartid?
Dagsens tips: använd vatten och tvål INNAN du torkar dig på handduken :p

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *