A r b e t s r o

Skolans värld är på många vis onåbar för oss vuxna. Vi föräldrar kan ibland ana vad som händer bakom gardinerna men oftast är det omöjligt även för oss att få insikt. Lärare och övrig personal gör vad jag förstår allt dom kan för att räcka till, det är stora klasser och många elever att hålla ordning på, och den administrativa biten blir såklart tyngre och tyngre ju äldre eleverna är. I många klasser finns idag två eller fler pedagoger som delar på ansvaret, men ibland är det andra faktorer än vuxen närvaro som är avgörande för barnens miljö i klassrummet. Det är stökigt och högljutt och ibland våldsamt för både elever och lärare.

I vårt ena barns klass är det just stöket och våldet som gör oss oroliga. Barnen kan komma hem med blåmärken och historier långt värre än vad vilken vuxen som helst skulle stått ut med på sin arbetsplats. Vi har redan från förskoleklass varit tydliga med att vi inte kan acceptera arbetsmiljön, att vi stundtals inte känner oss säkra att skicka vårt barn till skolan men vi är låsta i situationen. Eftersom det finns bakomliggande omständigheter (NPF) som styr håller vi inget barn – eller för den del vuxen – ansvarigt för det som sker. Men vi kan inte heller blunda för att vårt barn inte får arbetsro i klassrummet eller riskerar få stryk både på lektioner och på raster.

Skolan har vidtagit åtgärder i flera omgångar och jag är säker på att de här barnens föräldrar kämpar mot demoner och krafter jag inte ens kan tänka mig. MEN (och detta är ett men jag inte använt förrän bägaren känns rågad)… jag har länge kämpat för de andra barnens hjälp och rättigheter i skolan… nu är det nog dags att jag kämpar för mitt eget?

När jag såg den här insändaren svepa förbi i ett socialt media fick jag en liten klump i magen:

Att inte få göra matte utan att bli rädd… mellan raderna läser jag det som gör mig skraj. Såhär får det inte vara. Jag har invändningar mot att använda uttrycket ”sköta sig” när det handlar om annat än rent ohyfs, men jag har också förståelse för att den fina lilla nioåring som skrivit insändaren inte har samma vokabulär som jag.

Änsålänge känner sig vår unge trygg i skolan. Jag vet att andra barn och föräldrar i klassen känner sig långt mer oroliga än vi gör och hur länge orkar vårt lilla barn stå emot ”grupptrycket” att tala illa om kidsen som röjer runt?

På min tid fanns obs-klasser för elever som inte kunde hantera en vanlig skolgång. Där fanns resurser och tid och pedagogik att hjälpa och hantera de diagnoser och förutsättningar som kunde sätta kullerbyttor. Kanske är det dags att försöka hitta tillbaka till denna typ av assistans i skolan? Det var inte enbart värre förr, det var i några fall bättre också.

B e ( d ) r ö v a d / F ö r v ä g r a d & F ö r t v i v l a d
F r e d a g s f i k a

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *