Mattias tvingade mig vara ledig idag och först hade jag tänkt strunta i tvånget för jag vet hur mycket vi har kvar att göra, men sen… när jag satt på altanen och drack kaffe i förmiddagssolen och en liten åttaåring i rosa kanindräkt smög sig ner bredvid mig på trappsteget och la sitt huvud försiktigt i mitt knä… då rös jag ända från tårna och förstod att min plikt och mitt hjärta idag var hemma med henne ♡
Vi pratade lite där i vårsolen. Och sen målade vi fast ljuset var för skarpt. Storasyster hade cyklat iväg till en kompis och vi satt där tysta tillsammans, dom små Millorna och jag. Vi behövde inte säga så mycket, kände varandras närhet bara och stillheten i att vara tillsammans. Så mycket vi försakat deras behov under denna månaden. Så lite vi funnits där för våra älskade små ungar. Så ont det gör att inte räcka till. Så ont det måste göra att inte få den närhet en behöver. Menvafan. Tänk att leva såhär jämt? Aldrig ha tid för sina barn och bara jobba heeela tiden!? När jag satt där med min lilla ljuvliga tös i trasslig frisyr och rosa akrylpäls insåg jag att jag jobbat mer än fem veckor i sträck. 37 dagar utan ledighet, 6-15 timmar per dag… kanske inte så konstigt att jag där och då plötsligt drabbades av en överrumplande trötthet och gick in och rasade i soffan som en sten. Lilla Milla satt på sitt rum och pysslade (och hade säkert lite sällskap av musical.ly och viaplay) och lät mig sova i fred. Hur länge? Vet inte riktigt. En timme kanske. Och sen var det liksom nästan omöjligt att hämta energi att gå ner och jobba fastän jag på riktigt ville. Känner att kroppen behöver lite återhämtning. Och då är en kvällspromenad kanske bästa energigivaren som finns?
Jag fortsatte ner mot hamnen, till Kallbadhuset och Barnens Badstrand och fortsatte runt fästningen. Det var aprilvarmt i kvällsljuset – ja, det är maj jag vet, men temperaturen ligger inte helt i fas känns det som? – och från havet svepte en isande vind men jag kunde ändå dofta vår och värme i luften.
Det kommer bli en fin månad, det är jag säker på! Och om några veckor har vi nog landat i våra roller och positioner hela familjen. Ungarna tar så otroligt stort ansvar redan och jag är väl galen som börjar fundera på om förstaklassaren ska ha en egen nyckel hem, men jag tänker att det kan avlasta ansvaret från storasyster, fast vi kanske ska skynda långsamt och vänta tills i höst när bara liten har fritids? För dom måste ju ”få vara barn också!” men det ÄR dom! Bara jäklans självständiga och modiga och egenansvariga och ganska coola små kids tänker jag.
Den där lilla åttaåringen vi har förresten, hon är rätt skarp och bra på att uppfatta nyanser i sin omgivning. Att hon är übervass på ironi – jag har närt en sarkasmiker vid min barm! – är sen gammalt. Men att hon dessutom läser mellan rader och fångar essenser visar hennes födelsedagspresent till mig i förra månaden där hon spikat små detaljer i mitt liv!
Båda barnen har ärvt mina gula och sin pappas gröna drag verkar det som. En väl så gynnsam kombo av generna om du frågar mig!
Imorgon blir det jobb på NoN för första gången sen i slutet av mars. Lite nervös är jag men hoppas att det blir som en vinglig cykeltur i parken! Dvs jag har inte glömt hur en gör men kan behöva lite hjälp i kurvorna för att inte tappa farten 🙂
Tösernas självständighet fanns redan men kanske den fick en ofrivilligt stark knuff sista veckorna i Thailand, och utvecklades ytterligare senaste veckorna då ni hade så mycket med flytten och de levde flyttfågelliv mellan skolan, hemmet, Lolles och farmor och lite hos mrmr?
Passa bara på att njuta av kramar och önskad närhet från de två (ännu ganska) små, för rätt som det är är den tiden för alltid över och du sitter suktande med tid… men tomma armar❣️
”Cykla” försiktigt, kanske du behöver stödhjul till en början?😘
Ja, lite personlighet/uppfostran/arv och lite övning kan det nog sägas vara! Ang cyklingen så gick det ganska bra 🙂 finns plats för förbättring, men konstigt vore det väl annars i en mänskas liv 😜