4 2 – å r i n g e n s S i s t a T i m m a r !

Sista dagen i åldern som är meningen med livet, universum och allting spenderar jag tjugoåtta timmar med att försöka rodda det sista som strular i form av internetuppkoppling, erhåller med mindre bravur svart bälte i kabeldragning på bedrövliga och svåråtkomliga ställen, bryter ihop och kommer igen samt kramas med wunderbara kollegor som monterar provrum och jonglerar kunder som dom superstars dom är! Och när megaförsenade babsmaskinen i sista sekund i morse dyker upp med andan i halsen är det änna liksom inget ihopbryt kvar när jag konstaterar att en lös kabel sticker ut från kretskortet för även om lösa kablar från kretskort enligt min erfarenhet sällan är gynnsamt så ler jag bara med glasartad blick och pulsar vidare i meterhög motvind. Fast sen vände lyckan lite, för grymme-snickarna Bill och Bull som vi sporadiskt haft till vårt förfogande transporterade fett tungt kassaskåp (utan att skada sig, det eller någon annan ett dugg), borrade upp hängare (utan betongdamm över hela kontoret), justerade provrumsdörr, monterade handtag på t ex en toalettdörr (vilket underlättar en hel del i vardagen) och lite annat pyssel och pill medan de hela tiden var glada och positiva! Sånt där smittar! Så när kassadisk-snickaren dök upp och filade på några vassa kanter, larmkillen fick igång larmet i nya butiken, ventilationsteknikern (eller vad det heter) fick ett grymt bra avlopp på ventilationen, städfirman polerat marmorgolv så det stod härliga till, glasmästarna levererade saknad glasdisplay, nätverksfixaren utan problem justerade nätverket (efter mitt megastora förberedande jobb då!), kollegorna säljer och fixar i båda våra lager o i butikerna, Mallias och jag lyckades lösa ett problem på kontoret kändes det helt okej att vi fått en gul lapp på bilen som vi liksom glömt att den stod parkerad i stan. Den där gula lappen är vi verkligen värda efter de här veckorna med vad som känns som oceaner av glömda parkeringstider (vi kör ju aldrig bil i stan annars och har inte vanan inne att hålla koll på sånt) :p

Det har verkligen jobbats hårt i lokalen idag. Hantverkarna har gått omlott och jag har sprungit som en pingpongboll i kaoset och glatts åt hur saker faktiskt verkar knyta ihop sig i säcken. Fast känslan i magen är ändå mer orolig sten än mysiga fjärilar och jag undrar om det är såhär alla äventyrliga egenföretagare känner sig innan take off?

Å så bryr jag mig för stunden inte om att vi inte har en fungerande kassaapparat för jag tänker att det nog löser sig? Och gör det inte det så får vi la sälja på swish eller kontant i kassaskrin? Och visst känns det en smula hysteriskt att korret på annonsen knappt går att känna igen från den text jag skickade till dom i g å r m o r s e men det där får dom ju lösa? Och så är det ju det där med att vi knappt fått ut inredningen i nya butiken, men i förmiddags levererades det nya, från förra veckan fraktskadade, bordet från en leverantör och det måste ju vara ett tecken på medgång? Och nu går det faktiskt att låsa ALLA dörrar i lokalen, en miss från låssmedens sida som fick rättas till efter en natt med olåst källardörr – men nu är den otroligt låst (och larmad)! Och nä, vi har inte en aning om hur vi ska lyckas styra ihop det här men det känns ändå på nåt vis just nu okej? För nu är lokalen VÅR och byggstädad (äntligen) och vi kan jobba dygnet runt för att kunna klippa det där röda bandet på onsdag klockan tolv!

Rubriken då? Jo! Om typ sisådär två timmar fyller jag 43 och jag är rätt säker på att jag förutom fint inslagna pressangen nedan och ett av mamma ikväll egenlevererat paket kommer få sovmorgon som gåva!

Nu loggar vi strax ut från Lolles – och då har jag faktiskt inte jobbat aktivt den senaste halvtimmen utan suttit här framför nosarna på mitt nya kontor medan Mattias pysslat inredning och övat på nya kassasystemet!

Tjenixen!