S i s t a

Tänk. En dag av frisk luft skulle jag/vi få!

Åt frukost tillsammans med barnen för första gången på tio dagar imorse. Matt, blek och klen satt jag och petade i en ärvd äggröra. Men att sitta uppe, att få varma leenden från personalen och att faktiskt känna sig lite ”normal” kändes bra.

På vägen tillbaka till stugan passerade vi stranden och… va i jösse namn!? Två halvskabbiga solstolar stod där och väntade på oss under ett av ormträden?!! Plötsligt händer det :) om än sista dagen.

En dag i skuggan. Men en dag utomhus 🌴☀️ – 17mars18

Här låg jag sen mer eller mindre hela dagen; lyssnade ut en bok och läste ut en annan. Det ser kanske gosigt ut, men det var faktiskt mest jobbigt. Det som borde vara så härligt känns bara som ett luddigt töcken. Nästan all solbränna har trillat av mig (tio dagar utan sol gör liksom att det blir på det viset) så det är bara att acceptera att nån stark kropp i solbrunt fodral, det är knappast det jag kommer hem med.

Hela familjen är dämpad och låg. Det känns som att vi är i ett svart hål som vi inte vet hur vi ska ta oss ur. Vi är glada att få åka hem, ja, men det är en så fet sordin på den glädjen att den liksom inte känns glad alls. Känslan av förstörd semester kan vi inte skaka av oss och allt känns liksom meningslöst. Mattias har dessutom fått ont i halsen så mina halsmedusinpiller kommer väl till pass. EmmaLi har rivit sönder så många av sina tusen myggbett att hon ser ut som ett ärrat sår halva hon. Själv har jag kortare stubin än vanligt och ser inget roligt i typ nånting. Lilla Milla är iofs varken sjuk eller särskilt myggbiten, men hon är självklart fångad av stämningen och retlig och ledsen hon också. Fast Millor är ändå den av oss som klarar att lysa upp ibland!

Millan! – 17mars18
Altanen på V3 i solnedgång – 17mars18
Spralliga Milla på altanen! – 17mars18
Finaste Millor! ❤️ 17mars18


Vi åt vår sista kvällsmat på stranden. Med tassarna i ljummen sand försökte vi fånga känslan av mys och glädje och lyckliga minnen, men… nä det kändes bara fel och panengen smakade konstigt och… blä. Det som borde vara en ljuv suck av den sista kvällen blev bara ett segt och klibbigt mäh. Istället för förväntan inför hemresan satt vi bara och genomled.

Sista dagen i Thailand skulle inte vara såhär.

L a n t a V i l l a - h e m m a !
H e m v ä g !
4 comments Add yours
  1. Inget kan trösta nu. Önskar så att ni hade fått den resa ni drömt om och behövde.

    Förstår att det är märkligt att varken vilja åka hem eller stanna kvar.

    Kärlek och omtanke i kubik.

    1. Jag tror att minnen och känslor efter detta i efterhand kommer blekna och lindras. Det som i stunden kändes helt hopplöst och nästan omöljigt att uthärda kanske i framtiden blir något vi kan styrka från? Det blir som någon av våra vänner uttryckte det på facebook ”ett äss att plocka fram när nån gnäller om manlig förkylning”. Såna där knasiga roliga och underbart humoristiska och uppmuntrande kommentarer lyfte mig/oss även då. Precis som alla oändligt vänliga omtankar och erbjudande om hjälp som på alla möjliga vis strömmade in till oss!!

      TACK vännen! För att du hela tiden stöttar och liksom förstår. <3

    1. Tack fina du! Asså, vet du, jag har aldrig haft en smidigare flygresa tror jag! Kanske för att det var så lätt att sova att de elva timmarna i luften kändes som ingenting. Och transfertiden på Krabi flygplats och på Suvarnabhumi (i Bangkok) spenderade vi i lite olika butiker så tiden gick fort. Bara den yngsta rasade ihop på slutet – flyget från Bangkok kunde vi boarda strax efter midnatt lokal tid. Hon sov innan planet börjat taxa ut faktiskt :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *