5/12: om tacksamhet!

Ibland när livet tar oväntade vändor är det så lyckosamt att ha en underbar familj, vänner och fina kollegor att luta sig mot. Efter att min farfar dog har jag fått så mycket omtankar och kärlek i form av både fysiska och virtuella utlopp. Kramar och textmeddelanden, vänliga blickar och ord, så välkommet och sorg-underlättande. Jag är inte på topp, och alla ni omkring mig förstår och respekterar det! För det är jag så otroligt tacksam och känner mig lyckligt förunnad ❤️


Minnesraderna i annonsen har min pappa skrivit själv. De fångar exakt hur det känns och hur det är och var. Stilla lämnade han och har lämnat sin klok- och vänlighet kvar hos oss.

Nästa torsdag är det begravning. Millan har fortfarande inte helt säkert bestämt sig om hon vill följa med (”jag vill inte bli så ledsen igen”) och jag tycker hon är så klok som i sin lilla kropp kan känna kärleken till sin morfarfar samtidigt som hon inte kan hantera ytterligare ett avsked. EmmaLi är stark och helt säker på att hon vill följa med. Jag försöker förbereda henne så gott jag kan inför hur det kommer bli att se kistan och alla blommor. Om någon har rekommendationer och erfarenheter på hur vi kan hjälpa barnen få en grund att stå på inför själva begravningsakten så tar jag verkligen tacksamt emot dessa. Själv var jag vuxen när jag var på min första begravning och blev nästan chockad över hur mycket känslor som strömmade i kyrkan och runt hela akten. Sorgen blir liksom extra stor och lockar fram all möjlig ledsenhet och tankar i sådana situationer och det var jag inte alls beredd på 🥀


Själv är jag en sån som uppskattar kaffet efteråt, jag tycker det blir en fin avslutning att få prata om den vi tagit farväl av, men jag vet att långt ifrån alla delar den uppfattningen. Vi har valt att avsluta med en enkel lunch tillsammans där alla som vill är välkomna att delta. Har faktiskt ingen aning om hur många vi blir, så skönt att begravningsbyrån sköter hela den biten.


När jag ändå skriver om sorg, saknad och död. En familj i vår närhet har drabbats hårdare än oss. Det är en av Millas klasskompisar som dagen efter min farfar alldeles oväntat förlorade sin farmor. Det blir inte rätt när en människa som ”inte levt färdigt” lämnar livet. Jag har både pratat och textat med våra vänner och vi har hjälpt Milla lämna ett litet bidrag till minnesbladet men… den ofattbara förlusten av en förälder alldeles för tidigt… det är något min mamma var tvungen att hantera och jag vet därför hur fel det är att vara äldst kvar i familjen redan i trettioårsåldern. Men jag kan självfallet ändå aldrig förstå hur det känns. Jag hoppas hoppas alla mina älskade ”äldre” ska få leva länge länge och ha det bra på alla vis tills den dag livet tar slut.

4 kommentarer Lägg till din
  1. Jag tror på att berätta hur det går till. Vad som kommer att hända. Att ge ungarna redskap att förstå liturgin. Att de har sett agendan och vet vad som förväntas av dem. Tryggheten i begravningsakten är ju onekligen att man vet momenten.

    Att berätta att folk kommer att vara ledsna, men också glada, både för att träffas och för att tillsammans sörja och hylla det liv som levts.

    Melker var ju mycket yngre när hans farfar begravdes så jag hade dessutom lämnat ansvaret för att hantera Melkers känslor just där och då till mina föräldrar därför att jag behövde främst finnas för min man som begravde sin pappa. Så kanske din mamma eller svärföräldrar kan vara det där extra stödet för dina barn. (Jag blev själv chockad över min reaktion på min gamlafarmors begravning när jag var i 25-års åldern. Det som inte borde varit en speciellt sorglig begravning, är den som emotionellt varit svårast för mig. I efterhand har jag kunnat identifiera det som att det var den sista av min barndoms gamla tanter)

    Och jag instämmer helt i att mötet efter är en viktig del. När man hinner prata om den som gått bort. Dela anekdoter, glädje och sorg. Dock ännu mer så när man träfffas för att hylla någon som hunnit leva klart.

    1. Tack för alla dina kloka tankar och omtänksamma tips. Vi försöker tänka precis som du skriver, att kunskap ger trygghet, men samtidigt går det inte att förbereda någon för hur just den personen kommer uppleva sin första begravning. Min första gång var i vuxen ålder och jag blev verkligen överrumplad över hur ledsen och osäker jag blev, trots att den som låg i kistan inte var någon släkting eller nära vän.

      Lyckligtvis är vi många vuxna som kan stötta barnen, men jag tror att de båda känner sig allra tryggast hos oss och jag känner just nu att jag klarar att hantera det. Men vi får väl se imorgon hur jobbigt det blir. Milla har iaf bestämt sig för att hon ska följa med! Och EmmaLi hade idag utan vår inblandning själv berättat för sin fröken att hon ”inte kommer till skolan imorrn” så jag tror hon är redo och såpass förberedd som hon kan vara.

      Den där minnesstunden efteråt är superviktig för mig. En begravning jag var på för ganska många år sen (en ung person som själv valt att avsluta sitt liv) hade iofs en efterföljande samling men vi var några gamla vänner som spontant skapade en egen, extra, minnesstund där vi i mindre grupp mindes, pratade, skrattade och grät över ett glas. Men jag har förståelse för att att den som inte heller annars tycker om att prata om starka känslor tycker det är ”trevligt” att tvingas umgås under så tuffa förhållanden som en minnesstund faktiskt är.

      1. Du och Mattias är självklart det närmaste stödet för era barn! På alla vis! Men det kan finnas en poäng i att veta att någon annan steppar upp i stunden om känslorna övermannar dig!

        1. Men! I vissa situationer räcker en faktiskt inte till, även om en är förälder, och då är det verkligt klokt att ha en backup. Menade bara att i just detta fallet så klara vi hantera både vår egen sorg och barnens. Om du är med på hur jag menar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *