7/11: om tio år med vårt lilla facit!

Asså. Jag inser att jag låter som alla andra föräldrar och vuxna, men… hur i helsefyr har tiden gått så fort?! Och då menar jag inte fort som i jag-hinner-inte-med, utan fort som i jag-njuter-men-känner-inte-tidens-vind-mot-min-kind.

För tio år sen var Mattias och jag i förlossning sen några timmar. Förvärkarna hade pågått i veckor och de helt meningslösa pinvärkarna sedan lite mer än tre dygn. Vi var trötta, förväntansfulla och lyckligt nervösa: vad skulle det vara för en liten filur vi komponerat ihop? Snart skulle vi få träffa barnet jag burit i min kropp och som vi skapat i kärlek. Våra gener kombinerade… vi ville så gärna lyckas bra redan från början! Men jisses vad hon inte ville komma ut :D

Ett erfaret team av sköterskor och läkare guidade oss genom förloppet som kom att bli en av de tveklöst största händelserna i mitt liv. Lite motigt var det ju att inte ha krystvärkar men jag var så jobbigt positiv att jag tror t o m förlossningspersonalen var förvånad att ha en så medgörlig person att jobba med :p Och ja, efter ett gemensamt arbete där min kropp var den minst samarbetsvilliga och lugnet hos personalen ett underbart stöd att luta sig mot fick jag henne på mitt bröst! En liten varm och alldeles alldeles ljuvlig liten människa! En EMMALI! Lite drygt tre kilo människa som direkt fångade mitt hjärta i sin hand. Jag var fast. Jag förstod. Jag såg meningen med livet. En halvmeter lång och lite bucklig – sugklocka och den långa tiden fastklämd i mitt bäcken är inte fördelaktigt för mjuka små bäbiskallar – tös som på några sekunder fick mig glömma allt ont och oron för hujedamj sicken grej vi gjort!

Vi förstod snart att hon var ett litet facit med egen vilja och integritet. Fyra månaders kolik känns nu som en nysning men där och då, då var det fruktansvärt. Jag rasade i vikt och mådde fysiskt sämst men vad är väl några månader i ett liv tänkte jag redan då men fortfarande har jag gunget i knäna varje gång jag hör en förtvivlad liten bäbis gråt. Vi kolik-föräldrar. Vi har en särskild plats i våra hjärtan för tårar och panik och sorg över smärtan hos så små personer men vi vet också att det går över.

Käftsmällskärleken jag träffades av rakt i solarplexus den där novembernatten för tio år sen, den går däremot aldrig över. Den bär jag med mig som ett osynligt smycke runt handleden varje dag sedan torsdagen den åttonde november 2007, klockan 01:20, när jag för första gången förstod vad allt går ut på!

Imorgon tassar vi uppför trappan och sjunger vårt finaste för familjens äldsta barn. Med oss kommer vi bära ett ganska stort paket… och som dotter till en hemelektroniksäljande förälder blidde det såklart inslagning därefter!

Buntband istället för krullade rosetter tror jag ska passa vår älskade unge fint. Och det som är i blir hon säkert också glad för :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *