17/11: om yogisar och jag.

Ett av mina favoritklasser på Asia Spa är fredags-Suryan. Det är 45 minuter solhälsningar som, beroende på vem som håller i passet och vilka som är med, kan vara på flera olika vis men som märkligt nog alltid blir en perfekt avslutning på vardagsveckan. Min status avgör såklart min egen prestation, men just den här klassen brukar vara rätt bra för mig. Jag kan på fredagen oftast lämna allt negativt utanför och bara gå in i mig själv och mina positioner. Ja… dom är vingliga och krokiga och säkert inte ens ”rätt” men dom är mina och ger energi och flow och styrka och puls och ofta go träningsvärk.

Just idag var det en av mina favoritinstruktörer (en av dom andra sprang jag på och fick pepp av innan klassen) och eftersom typ alla utom jag idag var vana yogis blev det rätt mycket mer utmanande trekvart än jag räknat med. Men det var skoj! Jag försökte hänga på och kände att kroppen svarade (lite) och jag var sådär gött i min egen bubbla.

Yoga handlar inte i huvudsak om rätt eller fel har jag fått lära mig. Det handlar om att hitta sin egen känsla utifrån de positioner ens egen kropp och sinne kan hantera. Jo, en kan såklart göra ”fel” och inte få ut hela syftet av övningen, eller kanske till och med skada sig, men det finns inga regler kring hur utmanande en asana måste göras. Det här försöker jag fokusera på. Stenhårt. Självklart känner jag mig stel och osmidig om jag jämför mig med andra, så oftast låter jag bli att jämföra. Jag börjar på botten och arbetar mig upp. Min inre styrka är större än min fysiska för tillfället och för mig är det mycket bättre än tvärtom. Förhoppningsvis kommer jag kunna balansera upp de båda så att både sinne och kropp är starkare än de är idag. Men jag tar myrsteg. Och lyssnar inte på den molande värken jag känner i korsryggen efter att kanske ha utmanat mig lite väääl i mina nedåtgående hundar… kontrollfreaket i mig har nämligen börjat googla yogateknik och är så himla glad att de instruktörer jag haft förmånen att träffa gett mig en bra grund att stå på!

Jo. Jag har en målbild. Den har med det här att göra…

…min favoritstrand på min lilla favoritö i sydvästra Thailand. Och när vi är där om några månader, då hoppas jag att jag känner mig trygg i att våga mig på en egen morgonyoga. Kanske i sällskap av en liten tjej? Den där lilla tjejen som utklassar mig i både styrka och vighet men som ödmjukt låter sin kropp göra mirakel och inspirerar mig på så många vis!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *