Dagsens tips: förstå allvaret i #metoo!!

20/10: om att ha accepterat det nya läget.
22/10: om sensommarfärger med höst.

Nej, det är inte alla män. Det är däremot nästan alla kvinnor. Hashtaggen #metoo sprids över världen i sociala medier och vi är många som har mer eller mindre allvarliga historier att berätta.

Varje människa bär ett ansvar att inte överträda gränser. Vi måste vara lyhörda och eftertänksamma. Inte såra eller göra illa, medvetet eller omedvetet. Alla måste spjärna emot när den patriarkala strukturen blir för påtaglig, särskilt tungt ansvar ligger på alla män att faktiskt förstå problemet. Det är inte alla män som är skyldiga, men det är upp till alla män att ta ställning. Pyramiden om Våldtäktskultur är en bra stöttepelare att få hjälp ifrån:

Redan vid ord kan vi vara på väg utför. Jag vet att många har svårt för att våga säga ifrån, men din tystnad tolkas nästan alltid som samtycke i samtalet och om du aldrig protesterar visar du att du accepterar det som sker. Problemet är det direkt motsatta när vi tar oss längre upp i pyramiden: vid fysisk kontakt får tystnad ALDRIG per automatik tolkas som samtycke. Kanske hade det varit enklare om vi varit lite mer lyhörda mot varandra men dit är det lång väg kvar.

Vi måste också prata om problemet. Och vi måste försöka få mänskor förstå VAD problemet är. Människor utsätts för hot och våld i ord och handlingar och så får det inte vara. Utsatta har i många år varit tysta och känt skam och skuld och NU, när Alyssa Milano med sitt twitterinlägg startade lavinen, vill kvinnor tala ut. Jag har lyckligtvis klarat mig bättre än många andra. Som ung var jag en grå mus som sällan hamnade i skottgluggen och som äldre röt jag ifrån. Men visst finns det situationer där jag kunde råkat illa ut om jag inte satt stopp; som på den där stranden på Barbados. Och visst har det hänt att män tagit sig friheter helt från vettet; i skolan, på disco och på stan när jag var yngre eller som när en ung kines grabbade ett rejält tag mellan mina ben på en snorklingsutflykt i södra Thailand för några år sen (fast det fick han bittet ångra, och jag tror att han kanske tvekade innan han gjorde nåt liknande igen).

Sexistiska skämt, den patriarkala strukturen i vardagen och många människors ointresse att faktiskt se problemet gör mig så ledsen. Nä, pojkar är inte pojkar. Nä, det borde inte bara vara mamman som ska stanna hemma med barnen. Nä, det är inte jag som har dålig humor eller är känslig eller en tråkmåns. Nä, det är inte min utmanande klädsel som är problemet. Nä, jag ska inte bli glad av din ”komplimang”. Och ja, det är ett enormt problem att kvinnor inte känner sig säkra i samhället. När jag joggar ensam gör jag dubbelknut på brallorna för att ingen ska kunna dra av dom och jag rycker oroligt till när någon närmar sig bakifrån. Och ja, det är fortfarande svårt för en kvinna att känna sig trodd när hon berättar om övergrepp.

I den här tråden i min feed har de t ex inte förstått ett dugg och det gör mig både arg och förtvivlad. Fokus måste hamna på rätt ställe, det får inte glida över från förövarens brott till något helt annat (ett eventuellt förtal t ex):

En bra och viktig krönika hittade jag som konsekvens av Facebook diskussionen ovan i Borås Tidning. Den beskriver mycket bättre än jag kan göra hur stor den här frågan är. Jag hittade också ett debattinlägg på SVT som jag blir lika sorgsen av som tråden på fejjan. Alla har givetvis rätt till sin åsikt, men varför motarbeta en vilja till jämlikhet? Författaren till inlägget heter Anna E. Nachman och som svar på frågan i din rubrik: ja jag tycker du är en svikare. Det är nämligen en sak att du av olika anledningar inte förstår vad vi menar, en annan att du förminskar problemet och i min tolkning faktiskt gör narr av #metoo.

Jag läste en meme på Instagram som inspirerade mig till följande: ”säg aldrig till någon vad du inte själv skulle vilja höra från en man i fängelset!”. Och jupp. ”Gör aldrig mot någon vad du inte skulle vilja att en man gjorde mot dig (i fängelset)”. Tänk så! På så vis blir det rätt lätt även för den som annars har svårt att förstå allvaret i ord eller handling att känna gränserna.

20/10: om att ha accepterat det nya läget.
22/10: om sensommarfärger med höst.
5 comments Lägg till din
  1. Ja, det är inte många som tror att en talar sanning när en berättar, ännu mindre om övergreppen skett i en relation. Det har jag fått lära mig. Dom flesta blir obekväma, vill inte ”ta ställning” eller byter ämne. Några få blir upprörda, nästan alla tycker att en ska glömma och gå vidare, näsan ingen tycker att det ska anmälas.

    Om vi som blir utsatta inte får stöttning i att anmäla, hur ska vi då någonsin få till en ändring? Vi måste sluta sopa övergreppen under mattan och våga släpa ut deras fula trynen i ljuset.

    Och när vi gör det måste vi bli tagna på allvar. Då måste det vara värt det, då måste vi bli hyllade för vårt mod, inte bortstötta för vår obekvämhet.

    1. Naturligtvis är det enklare för alla att hantera övergrepp som skett av en främling, trots att det är otroligt vanligt att de sker i relationer. Att omgivningen reagerar olika kan bero på så många olika saker tror jag. Alla människor bär på eget bagage och ibland kan minnen och egna upplevelser färga reaktionen hos den som tar emot berättelser från andra. En del vill säkert däremot ”inte höra” därför att de inte kan klara information som är ens det minsta jobbig att bearbeta, andra lyssnar kanske gärna men väljer att ”inte ta ställning” på annat vis än att de försöker stödja personen som berättar. Jag tror också att det ibland kan vara så att den som berättar och den som lyssnar tolkar varandras reaktioner ”fel”. Den som berättar blir inte bortstött, bara inte mottagen exakt så som den hade förväntat sig eller önskat. Vi människor har lätt att missförstå och feltolka varandra och särskilt vid laddade tillfällen är det nog alltför lätt att tala förbi varann? En väl så god tanke tas inte emot såsom den var tänkt 🙁 Själv har jag t ex helt otroligt svårt att ”bara lyssna” och jag vet av erfarenhet att jag därför inte är den bästa mottagaren för sådant här. Jag har svårt att inte ge råd tillsammans med mitt stöd och det är inte alltid odelat uppskattat eftersom mina råd inte alltid tas emot på det sätt jag menar dom 🙁

      Vi har nu flera exempel i media på människor som misskrediterar och misstror kvinnor som berättar. Även i snävare kretsar är det säkert många som inte blir trodda (antalet nerlagda brottsmål är ju ett klart bevis på detta) och jag kan knappt tänka mig hur den känslan skulle vara i den som berättar. Jag hoppas att trenden är på väg bort från detta och att personer som Bard och Höglund inser att de inte kan försvara beteenden förövaren själv erkänt till skyldig till.

      Jag tror att det är viktigt för både den som tar emot historien och den som berättar att vara lyhörda för varandra. Det gäller inte bara vid såhär svåra saker som våld och övergrepp utan i all kommunikation. Själv kan jag bli mycket bättre här och jag jobbar på att bli en bättre och tyst lyssnare.

      Min tanke med #metoo är att uppmärksamma hur vanligt det är med vardagskränkningar och att stoppa de patriarkala strukturer som råder i samhället. Ändringen måste alltså bli i beteendet hos ALLA. Vi måste känna och uppmärksamma när det är fel, när ett ”skämt” går överstyr och vad som är okej att säga och göra mot andra människor. Våld, hot och övergrepp är nästa steg i våldtäktspyramiden och jag vill att det ska stoppa redan i attityder och vad vi tänker och säger till och om kvinnor och män.

  2. Jag förstår. ❤️

    Och du har en bra poäng i att båda har ansvar. När en till sist tar mod till sig att berätta är man väldigt sårbar och kanske mentalt sämre rustad att ta ett sådant ansvar. En väntar sig inte heller att bli trodd vilket adderar komplexitet. Jag tror det är det absolut viktigaste, att en känner att den som lyssnar tror på det en berättar. Därifrån kan man sedan prata vidare.

    1. Tack för att du lyckas reda ut min virriga kommentar! <3 Jag tänker att det för alla inblandade förmodligen är läskigt att hantera såna här otäckheter. Jag tror också att du har helt rätt: att lyssna är prio för den som får höra, och att våga tro på att sanningen i det den som berättar har upplevt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *