Älskade lilla Stitch ❤️ 24 juni 2016 – 18 oktober 2017

När numret dök upp på displayen förstod jag direkt. Klockan var 11:01, jag stod i gång 8 med en vagn varor från morgonens leverans och golvet rasade under mig. Mobilen vibrerade stilla och jag läste Varbergs Djurklinik. Min röst var svag när jag svarade. En mjuk röst i mitt öra:

Vi har fått in er lilla katt Lakrits

Jag grät så jag inte kunde prata. Sprang och gömde mig och försökte få fram vettiga meningar. Ett tack för att hon ringde. Vem hade hittat henne? Var? En vettskrämd undring hur hon såg ut. Om hon var fin och hel. Om vi kunde klara att titta på henne.

Rusade ut på lagret, mötte en kollega som försökte trösta men jag bara grät. Inte EmmaLis katt!! Det går inte. Hon kommer gå sönder!!

Försökte sansa mig. Ringde Mattias. Vi pratar en liten stund, försöker förstå. Lakrits har varit med Mattias hela morgonen, betett sig lite underligt och varit sällskaplig på ett för sig väldigt annorlunda vis. Att hon sprungit direkt ut på gamla E6? Det verkar så konstigt? Och hon hade halsband, Stitch hade ju tappat sitt för några dagar sen. Kunde det verkligen stämma?

Det gjorde det inte. Under tiden vi pratar ringer min telefon igen. Det är vår vän som jobbar på kliniken. Det hade blivit ett misstag. Det är inte Lakrits. Det är Stitch dom har hos sig. Katterna är ju nästan identiska så en förväxling är helt logisk. En märklig och hemsk ”lättnad” sprider sig. Älskade fina lilla mjuka Stitchen. Som vi inte sett sen igår morse (när hon som vanligt får smaka lite leverpastejsmörgås av Mattias i soffan) men inte hunnit börja sakna mer än den där lite oroliga ”när såg vi henne egentligen senast?”.

Nu klubbas jag av en ny sorg. En annorlunda. En ny katt vi förlorat medan vi fått en annan tillbaka. En saknad som gör ont men mitt i smärtan en obehagligt befriande känsla. Emmi å Lakrits har en nästan overklig kommunikation. Emmi är Lakrits människa till 100%. Oss andra i familjen står hon ut med, men det är Emmi hon tycker om och pratar med och gosar på och sover hos. Varje natt. Förlusten av Stitch är fruktansvärd men den är annorlunda.

Lilla mjuka Stitch. Knasiga egensinniga lilla stallkattspäls! Som gick att skilja från din syster nästan enbart genom en pluttig skvätt vitt på din ena tass. Umgås på dina villkor. Har en egen plats i soffan som ingen annan får sitta på. Älskade katt. Nu finns du inte mer.




Sista bilden är från i lördags, när vi delade soffan halva dagen hon å jag.

Troligen hade hon blivit påkörd redan igår. Och det måste ha gått fort. Hon hade ett litet sår på huvudet men var hel utanpå i övrigt. Mattias hämtade hem henne, hon låg fint i en liten låda. Mjuk i pälsen, men ändå så tydligt inte där. Jag satt med henne ensam en kort stund innan resten av familjen samlades och fick en så hård smäll av sorg i bröstet att panikångesten nosade mig i nacken. Trodde inte den lilla katten fångat mitt hjärta så.

Barnen blev som väntat helt förtvivlade när vi berättade och vi kramades och pratade lite om döden. Vi tände två ljus. Töserna ville också gärna se lilla Stitch och varsamt fick de ta farväl. Milla strök hennes päls med tårarna sprutande. Till och med Lakrits kom förbi och nosade. Dom fick ta på katten och känna att hon liksom inte fanns där. Att det bara var en kropp. Det var fint i allt det hemska.

EmmaLi ville vara med och gräva och begrava. Milla och jag stannade inne och Milla dekorerade lådan fint med text och symboler.

Nu är det helt tjockt i mig. Sorgen ligger som en klump och jag kan inte riktigt hantera det här. Orättvisan i livets förgänglighet, dödens djupa förtvivlan men också lyckan i minnet av glädje och liv.

Har fått så fina ord och omtankar från mina fina kollegor. Ert stöd idag har verkligen varit något jag kunnat luta mig mot och fått mig klara dagen. TACK!

Jag hoppas lilla katten Stitch haft ett bra liv hos oss. Hon hade nog trivts bättre som stallkatt – där hon sluppit jobbiga mänskor som vill mer än bara servera sovplats och mat 😊 – men i små stunder av förvirrad gosighet har hon ändå visat att vi varit hennes människor! Det bär vi med oss. Minnet av en liten katt som var svart fast brun, som var nästan orättvist och onödigt mjuk och som alltid kommer vara hos oss i våra hjärtan! Fina lilla Stitch. Som Milla på eget initiativ skrev på en lapp du fick med dig ihop med en liten leksak: ”Du är bäst!” ❤️

6 kommentarer Lägg till din
    1. Kramar tillbaka fina du! Ja en liten päls som gjort sig hemmastadd hos en finns för alltid kvar. Fina lilla Stitch hann bara bo hos oss i lite drygt ett år men vi saknar henne otroligt mycket <3

    1. Älskade Christina, tack för alla omtankar via mail (och nu en kort rad här). Du vet ju hur jag tvekade och höll emot, det känns så galet orättvist att hon inte fick stanna hos oss längre än såhär. Och att hon inte fick chansen att blomma ut till en vuxen och klok liten katt. Sexton månader gammal… det är ju bara en kattungdom :(

      Ja hon var väldigt fin! En särskild liten nos som för alltid kommer finnas kvar i mitt hjärta!

      PS. Jag ska läsa boken du tipsade om. Måste bara landa lite i den situation vi är i nu först, den som enkattsfamilj <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *