Med sorg mottog jag idag på mobilen flashnyheten att Hasse Alfredson lämnat jordelivet. Detta geni, den siste av de gamla stora humoristerna att lämna oss. Familjen hälsar ett ”tack till er alla som tittat, lyssnat och skrattat” och blir en så vacker och perfekt avskedshälsning.
Som alla svenska sjuttiotalister har jag vuxit upp med Hasse & Tage. Kanske fångades jag, liksom Kalle Lind, redan som ung ordnörd lite mer än mina jämnåriga, för hur många nioåringar satt klistrade framför Gula Hund på en liten bärbar vinylspelare å hur många tioåringar hade blivit sorgset starstruck över att missa ta luren när rösten i andra änden var Carl-Gustaf Lindstedts? – vars vän och kollega Mille Schmidt alltid bodde hos oss om somrarna. Kanske vågade jag aldrig erkänna för mina mycket coolare jämnåriga att jag hellre skrattade åt Bob Lindemans ”spring å ställ dig i hörnet!” än lyssnade på popmusik. Fast nu, som ocool 42-åring vågar jag ju erkänna. Den studentikosa humorn är min. Povel och Hasse och Tage och Gunnar Svensson och Monica Z och Carl-Gustaf och Martin Ljung och herregud alla humorklassiker (Tagelskjortan, Guben i låddan, Om sannolikhet, Bilskolläraren och tusen till) som ärvts av komiker i rakt nedstigande led men ändå inte lika samma. Magnus och Brasse lärde jag mig uppskatta långt senare men Sven Melander, Bosse Parnevik och Galenskaparna har alla inspirerats av Casinogänget och nu har jag ändå glömt räkna upp femton viktiga personer minst. Minst.
Bilden är en TTs arkivbild:
Hasse Alfredson, Lissi Alandh, Mille Schmidt, Tage Danielsson och Gösta Ekman har tagit simborgarmärket 1962
Jag säger TACK till er alla som fått oss titta, lyssna och skratta! Och Henrik Dorsin, det vilar ett tungt ok på Grotesco och dina axlar ♥
❤️
Knasnos!
Snuttegull!
Haha! Det är mig du menar som är snuttegullig väl? 😜😘