2/5: om stukad hemma.

Jag kommer runt ett hörn och där är dom. Den lilla ynkliga tösens blanka blick möter min från en minirullstol… min lilla ledsna, min älskade tös. Med en deformerad ankel sitter hon där, med tårar i ögonen och ansiktet svullet av rödgråtenhet. Jag möts av hennes syster. Får en varm hård kram och och kramar tillbaka. Även syster är ledsen såklart. Ledsen och orolig och behöver tröst. Sen kan jag hålla om min lilla trasiga. Jag höjer fotstödet på den pluttiga rullstolen så foten hamnar högt. Tänker att det borde vara bättre så?

Vi väntar på röntgen.


Efteråt rullar vi genom kulvertarna tillbaka mot barnväntrummet på akuten. Det är tryggt att ha ett eget väntrum för dom små. Slippa det stora, lite oroliga och stundtals brötiga utanför.


Alldeles vansinnigt formbar efter situationer hon förbereds ordentligt för är hon. Knappt en enda gnällig mening, trots att hon rimligtvis måste varit bedrövligt trött på att sitta där och vänta. Kl kvart över sju skickade vi hem storasystern och pappan eftersom de behövde komma i säng inför morgondagen – den lilla för skolan och den stora för upphämtning bokstavligen mittinatten till Landvetter och arbetsresa (till Rumänien av alla jämrans ställen!?). Vi satt kvar nästan två timmar till. Och då tycker jag vi hade en oväntat smidig väntetid. Personalen jobbar under ett nästan omänskligt tryck. Jag är så imponerad att de har tid för ett leende, en klapp på axeln mitt i all stress och seriös vård!

Ungefär fem timmar efter att hon bars in, stapplar hon försiktigt ut.

Röntgenplåtarna visade ju ingen fraktur! Såå skönt!


Idag har vi haft foten i högläge, tittat på film och spelat spel. När syrran kom hem hängde jag upp hängmattor och vi hade barfotapremiär på gräset. Kunde blivit fatalt för både oss och den bamsehumla som låg å slöade i det gröna.

En fin granne tjoade över staketet! Tyckte det såg behagligt ut i hängmattan, men också att det saknades något och kastade över varsin glass till tjejerna 🙂 snacka om goda grannar!


Jag hade hoppats på att kunna skicka båda till skolan imorgon, men med tanke på hur tassen fortfarande ser ut är jag fundersam till hur jag ska kunna kränga på henne en sko!? Dessutom är hon högst ovillig att ha med kryckorna hemifrån, så… jag tänker att förskoleklass inte är obligatoriskt så jag vill inte trassla för mycket. Iallafall inte mer än nödvändigt. ❤️

1/5: om ett vrickat hopp.
3/5: om en oväntad tröst-kanin!
10 comments Lägg till din
  1. Som du säger f-klass är inte obligatoriskt så hon kan gott vara hemma en eller ett par dagar till!

    (Dock hade vi skola men inte fritids under vår månadslånga vab hösten det året, efter en vecka på heltid i soffan)

    Krya på henne!

    1. Tack! Jag brukar inte sjåpa – väljer däremot striderna väl – men denna gången kände jag mig kluven. Nog borde det funkat med skola och några timmar fritids? Men, har hon ont så hon gråter blir beslutet ändå ganska lätt. ❤️

      En månad hemma är på alla vis värre än några dagar. Tristessen om inte annat. Och då spelar skolplikten inte så stor roll!

  2. Lilla duktiga, tappra tullan! Tänk vad hon tål! Tappra storasyster får också tankar för jag vet av egen erfarenhet att det är hemskt när småsyskonet skadas och man själv inte räknas lika högt som vuxna i tröstkategorin!
    (Naturligtvis tänker jag också på mamman ❤️ och stackars pappan som ska vara borta från sin skadade lilltös!)

    Skönt att det inte var något brutet, för bortsett smärtan och tiden måtte det vara pyton med gips när vi nu äntligen närmar oss sommarn!
    Alltdå det kunder varit värre på många vis; benbrott, kyla och bökiga vinterkläder t. ex … men inte hjälper det, hoppas hon har fint stuk-läk-kött så hon snart springer och cyklar som vanligt❣️

    1. Ja fy så läskigt med gips!! Såå glada att vi slapp det! ”Så illa det kommer lukta också!” funderade sjuåringen innan vi visste hur det skulle bli.

      Ja stora är tuff och hjälpsam men behöver lite extra ibland utan att det kanske alltid syns eller märks. Försöker ge henne både kärlek, tid och utrymme men jisses det är inte alltid lätt 😳 TACK för fina omtankar mamman!! ❤️

  3. Åh ❤️❤️❤️ Vilken tur att hon slapp en ankel gips, fast foten gör inte mindre ont för det😢 Kryapåerkramar hälsar mindre festligt magsjukekarantängäng

    1. Usch o ja!! Så glada att vi slapp benbitar som rymt och därmed gips som håller på plats! Men hon har haft väldigt ont. Hon brukar vara rätt tuff och smärttålig men det var nog upplevelsen och skräcken i vad som hände som skrämde lika mycket som ankeln i sig gjorde ont.

      Mäh!!? Magsjuka? Det trodde jag vi hade bestämt att lägga av med 😱 Kryas fort sötnosar! Sen vill vi träffa er! ❤️

    1. Ja ganska tuff är hon! Tror nog hon håller sig från studsmattorna i grannskapet ett slag nu men skutta ska hon nog snart kunna göra! Det är en envis skada stukningar tydligen, hon är fortfarande lite svullen och har ont? 🙁

      Tack gulliga du för omtankar!

Nosa gärna lite om inlägget!