3/4: om bjällerklang på morkullan.

Igår kväll hände en av de mest märkliga saker jag någonsin varit med om tror jag. Du minns dom där daggmaskarna och halvätna koltrasten? Och fladdermusen? Numera är det fladdermus i plural… Joråhsåatteh.

Jag låg i badkaret och hade pratsällskap av maken när samme make hörde det omisskännliga ljudet av arg fladdermus (själv hörde jag det inte, hörseln är inte längre som förr tydligen). I biblioteket ligger en styck asförbannad liten grå varelse och ömsom fräser ömsom ”klickar” – det är det bästa viset jag kan beskriva ljudet den ger ifrån sig. Mallias fångar katten och slänger ut den. Under tiden kravlar batman in i hörnet vid de platsbyggda garderoberna. Till dig som inte sett en platsbyggd femtiotalsgarderob kan den enklast beskrivas som ett fort för en fladdermus. Särskilt om du är en ganska liten fladdermus som letar dig in genom att pluttigt hål i hörnet och därmed hamnar u n d e r garderobsgolvet. I sockeln liksom.

En viss diskussion uppstod där vokabulär som ”katt” och ”jävla” och ”riva garderob” användes. Vi enades om att katten var smart som höll sig utom synhåll och att fladdermusen var dum som gjorde detsamma. Den som sett tv-serien Bonusfamiljen förstår att ord som ”kofot” och ”inte aktuellt” uttalades med igenkänning. Nåväl. Vi landade i att vi om en kort tid troligen skulle få veta hur mycket en död fladdermus luktar.

Uppskattningsvis en timme senare sitter vi i soffan, jag iklädd handduk endast, tillsammans under en tjock och go ullfilt. Denna filt ska komma att spela en avgörande roll i ett scenario jag never ever i mitt liv trodde jag skulle få uppleva. Programmet vi med stigande förvåning (”det här är ju ingen snaskig underhållning?!”) ser eftertexterna på är Gifta vid första ögonkastet när något grått kommer virvlande ut från hallen. Detta grå börjar fara runt runt runt strax ovanför våra huvuden och vi inser efter några tiondelars sekund vad det grå är och den som stått på gatan utanför för att iaktta ögonblicket hade lätt kunnat tro att vi medverkat i Alfred H:s mästerverk ”Fåglarna” såsom vi teatraliskt skrek och viftade och gömde oss under filten. Den jäkla fladdermusen är såklart om möjligt ännu räddare än oss men just då skiter jag i det. Jag är bokstavligt skitskraj. För vad? Ingen aning. Det är knappast en liten vampyr vi har i vårt hus, men i stundens virrvarr går det inte att resonera vettigt. Jag sitter där under filten och har panik och sneglar försiktigt på eländet som far runt och tänker elaka tankar om en katt som heter Lakrits. Maken kryper kvickt ut mot hallen i vad jag tror är en flykt men som ska visa sig vara ett tappert agerande i avsikt att med en annan filt – fast det visade sig vara min morgonrock han får tag på – mota flygfät från att flyga nånannanstans i huset. Han öppnar altandörren men nackdelen med smala gamla altandörrar är att skräckslagna fladdermöss omöjligt kan hitta ut genom dom. Särskilt när det hänger en gardin på trekvart över öppningen. Jag samlar stort mod, tajmar in när fladdermusen är längst bort i rummet, lutar mig fram mot fjärrkontrollen och stänger av TVn. Tänker att ljuset och ljudet förvirrar? Det gör ingen skillnad alls för inte fan hittar fladdermusen ut ändå? Att vi båda mänskor ylar av rädsla gör kanske sitt till tänker vi så vi biter oss i läppen för att hålla tyst.

Asså. Fladdermöss är skitkassa på att flyga. Det är ett evinnerligt flaxande hit och dit och självfallet ska den flaxa precis i höjd med, eller möjligen strax ovanför, där jag sitter (att ställa sig upp är således heeelt bortom tänkbar handling). Runt runt runt runt och jag tänker att den borde bli snurrig och precis då byter den håll och jag tänker att ”aha nu hittar den kanske ut ändå” men vi har fått in ett synnerligen korkat exemplar av fladdermus tydligen för den har ingen aning om vart den ska. Och det trots att dörren står vidöppen och det drar kallt utifrån. Borde den inte pipa sådär för att ekoloda sig tänker jag, men inser i nästa stund att det kan den mycket väl göra utan att jag hör det. Just då, just när jag börjar gå från skitskraj till rädd till lite mer irriterad än skrajsen flyger den stackarn in i ett fönster. Kanske har den skönjat gatlyktan utanför? Längre än så hinner jag inte undra innan det lilla grå flyger in i rutan igen och nu flög den nog lite hårdare för den rasar ner mot fönsterbrädans marmor och jag är reaktionssnabb som en kobra, hinner inte fundera tanken klart innan jag likt en stridsredo samuraj har rusat mot fönstret med filten i högsta hugg. Med dubbla lager tjock ullfilt vågar jag kvickt lägga handen ovanpå fladdermusen och jäklar i min låda så förbannad den blir. Det spottas och fräs och smackas med käkar (eller vad dom nu gör för att få fram det där knackande klickande ljudet?) och jag känner hur den vibrerar av ilska under min hand. Och det genom två lager ullfilt. Jahapp det här var en korkad men arg fladdermus tänker jag medan Mallias, med en blick av imponerad förvåning, från sin position bakom morgonrocken vågar sig fram till sin braveheartdjärva fru. Vi uppbådar allt vårt kurage och gemensamt liksom föser vi så ner det fräsande djuret i en hink, försiktigt för att 1) inte skada djuret som vi nyligen fått veta är fridlyst, och 2) inte tappa det fridlysta djuret ur filten och därmed riskera trampa på/bli attackerad av den samt få arbetet ogjort. Med oanat mod bär jag ut hinken på altanen… äh, vem försöker jag lura? Jag kastade filt, fladdermus och hink genom dörren! Fast jag var iaf noga med att ha hinköppningen utåt och om sanningen ska fram så var det ett någorlunda försiktigt kast ändå. Så ganska heroisk var jag! Och så stod vi där och såg fladdermusen flyga iväg. Vi såg hur den lämnade oss i skenet av gatlyktan och kvar stod vi i altandörren med en känsla av att ha upplevt de konstigaste fyra-fem-sju-ingen-aning-hur-länge minuterna nånsin.

En liten stund senare vågade sig katten in men vi förärade den knappt en blick. I tryggt förvar i sängen googlade maken ”munkavel till katt” medan jag funderade på var jag lagt dom där nya halsbanden med bjällra vi tyckte plingade så mycket att de stackars katterna inte skulle behöva använda dom. Nu kommer det nämligen plingas rejält på Morkullan framöver. Till ingen nytta för stendöva maskar eller halvtuggade koltrastar tänker jag, men ett å annat levande flygty kanske kan förvarnas och därmed slippa släpas genom kattluckan? Vad kattsyster Stitch tänker om saken vet jag inte, men jag hoppas hon tar sig ett allvarligt snack med syrran. Att hon skäller rejält för att hon nu tvingas smyga runt grannskapet som en spetälsk på 1400talet, med bjällra om halsen och skamsen blick. Men känner jag Lakrits rätt bryr hon sig nog föga. Och det är säkerligen inte det sista äventyret den lilla sotsvarta med lite vitt på sin hals utsätter oss för!

12 kommentarer Lägg till din
  1. Förlåt, men jag skrattade så jag grät!

    Vi fick (utan katthjälp) in en levande fågel i vår lägenhet en gång… De är inte smarta när de panikslagna ska lyckas hitta ut.

    1. Uhum. Skoj att kunna roa antar jag. :) Själv hade jag o e r h ö r t lätt att hålla mig för skratt igår! Men, jo… jag kan nog fnissa åt det lite om några dagar :p

      Fåglar och fladdermöss är la inte überintelligenta i vanliga fall heller tänker jag lite elakt…

  2. Asså, jag hade flytt huset och inte vågat mig in förrän det satans vidriga odjuret var utflugen 😱Så hatten av för er modiga stadsbor😘😘

  3. Sitter och tokskrattar på tåget 😂 och då hade jag ändå hört storyn innan. Den här förtjänar att bli viral. Fan du är bäst!

    1. Äsch 😊 Men tack för snälla ord! Det var inte meningen att bli roligt men ibland kanske rädslan, överrumplandes och dråpligheten omedvetet kureras av humor?

  4. Hahahaha😂😂🤣🙃😂!
    Det var det bästa jag läst på år å da! Perfekt i varje detalj med det stillsamma introt från badkaret, den stigande spänningen med beskrivning av batljud och arkitektonisk beskrivning av historiska fasitghetsdetaljer, av Mallias heroism och senare din egen! t.o.m svordomarna var exakta och på perfekt plats och styrka! En tecknare (eller filmare) hade varit i onödan och inte kunnat tillföra något tydligare än det du illustrerade med ditt skriv, jag såg ALLT, underbart!❤

    Jag har försummat din blogg ett tag och känner därför inte till någon halvtuggad koltrast, men med hjälp av intots beskrivning av utvisad katt (och senare beskrivning av bjällerstraff) förstod jag ändå!

    Kanske familjen ändå kan gå till litteraturhistorien trots min egen totalt rotade tumme på aktert ställe, du är ju nu obetydligt skillnad i ålder till Astrid få hon skrev Pippi?! Go får it❣

    1. Du skriver så himla snällt mamma! ♡ Men när du också skriver recensionen så seriöst blir jag ännu gladare! Meningen var inte att skriva en rolig text, men ju mer jag skrev och ju mer orden trillade ur mig genom tangentbordet förstod jag att historien var såpass dråplig att det var omöjligt att inte beskriva den ”på mitt eget vis”: dvs ganska ordbajsigt och direkt. Att det blev humor är underbart för jag älskar ju att vara rolig! Men det var ursprungligen ingen genomtänkt bloggpost :p Att det ändå blev en någorlunda väldisponerad text beror väl på mitt språkliga nörderi. Säger inte den är perfekt, men omedvetet bygger jag väl upp scenariot efter gamla ”regler”?

      Blir rart generad vid jämförelsen med AL. Jag har liksom inte alls den typen av berättarglädje. Eller fantasi. Jag kan bara låta orden komma när de vill, oforcerat och och ganska rakt på!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *