14/3 – h ö g l j u t t .

Joho. Egna barn.. andras ungar… men asså jag ska aldrig mer tänka ett ont eller undrande ord om surfplattor vid restaurangbord… å ”aldrig” gäller i detta fall åtminstone tills imorrn 😀


lika jefla hett idag…

detta är möjlig orsak till kort stubin med andras gapiga ungar 😉


Apropå imorron speedboatar vi vid lunchtid till Pansand Resort på Koh Bulone. Men. Innan vi lämnar Koh Mook planerar vi fara på snorklingstur med görtrevliga familjen Huss! Väckarklockan är ställd på ottan: håll gärna lite tummar att vi kommer ur halmen i tid… Notan redan klirad, hjärtat fångat ur halsgropen och väskorna packade. Det är bara att smaska frulle å åka vår kos 🙂

13/3 - v ä r m e s l a g .
15/3 - s t ö r t r e g n ! !
15 comments Lägg till din
  1. Tja! Spel och platta och telefon har alltid varit vår lösning på när de vuxna velat ära middag längre och/eller längre än de små!

    (Fast just denna resa vi är på nu har det inte funnits behov, utan tvärtom har vi bara pratat!)

    1. Alla gör vi olika! Jag har en intention att göra måltiderna (vare sig på restaurang eller hemma) i vår familj mer ”sydländska”, dvs samtal och skratt i huvudsak själva ätandet som en bisyssla. Gifvetvis finns olika förutsättningar med olika ungar, men jag menar nog att jag inte fått två särskilt ”enkla exemplar”, jag kanske bara har utrustats med liten extra dos ork, vilja och tålamod (hehe, jag tålamod… :D)? Precis som ni nu på er trip söderut!

      Den här resan har gjort mig än mer negativ till teknik vid matborden. Om man nu som vuxen känner att man vill sitta längre vid bordet än ungarna har myror-i-benen till, då kan man enligt min teori antingen 1) göra barnen till viljes och lämna restaurangen tillsammans, 2) låta kidsen leka städat och under någorlunda övervakning utanför där de inte stör andra betalande matgäster, 3) ha med ritsaker eller annat pyssel som sysselsättning eller 4) tvinga kidsen att sitta tysta och stilla trots att de inte vill. Att plocka fram en mobil är enklare lösningen såklart, men jag är inte så mycket för enkla lösningar 😉

      Anledningen till att jag skrev denna nosning var att vi just då genomlidit en sjukt ovärd (tillika dyr) måltid på en restaurang där fyra-fem vuxna par med lika många ungar vid ett långbord levde rövare åloverthöpjejs. När vi gick hem höll två av skitungarna på att bada andra gästers skor i tvätta-av-fötterna-fatet, våra dyblöta skor var ingen fara skedd med men jag såg åtminstone ett par dojjor som absolut inte gillade behandlingen de fått… Uppsikt över sina barn är inte för mycket begärt tycker jag. Att de rusade runt och gapade å skrek bland gästerna kändes då som ett mindre ”allvarligt” bus… :/

      1. Skillnaden mellan dig och mig där är att jag inte lägger någon värderingsskillnad i digitalt och analogt pyssel!

        Och regel nummer ett är att man aldrig stör andra på resturang!

        1. Du har delvis rätt! Jag har tidigare varit förespråkare av ”tekniska leksaker” till barn. Men den här resan har gett nya perspektiv. De allra flesta pysslar inte nämligen, de spelar. Skillnaden mellan pyssel och mobila digitalspel är att ett pyssel kan avbrytas mitt i ungefär, i ett digitalt spel är man helt uppslukad och asocial!

          Sen är vi helt på samma nivå: inte (för)störa för andra i något socialt sammanhang (restaurang, badhus, tåg, buss, flyg) där det kan undvikas!

          1. Nja, de flesta spel går utmärkt att pausa! (Sen ska jag kanske tillägga att jag är mindre positiv till spel/film när det är flera barn än vad jag är då det är ett ensamt barn i sällskap med vuxna.)

            1. Hehe, det där kanske ett inslag av självförsvar kan jag tänka 😉 själv tycker jag nämligen det är oändligt enklare att konversera ett barn (oavsett dess ålder) vid middagsbordet än att inbegripa eller sysselsätt flera! – dvs jag är lika samma självförsvarare 😀

              Ang pausandet är jag inte helt enig. Klart spelet kan pausas, jo, men att göra det på eget initiativ eller när nån annan ber en är milsvid skillnad. Du kan sällan stoppa varsomhelst i koncentrationsspel. Sån är iaf jag när jag spelar!

  2. Plattor har många gånger varit vår räddning också, med en restaurangvan 3-åring var det nemas problemas, med 2 myror-i-brallan-barn på 7 och 4 blev restauranger inkl. korvholkar mission impossible.

    Hoppas ni får lite svalka på havet i alla fall *kram*

      1. Säger som Melkermamman, jag ser ingen skillnad på att färglägga på en platta eller på vanligt papper 🙂 Man tager vad man haver liksom 😀 Bästa är ju att äta på svindyra ocean här hemma med hela stranden rakt utanför, då tar vi med en kasse sandleksaker och så leker dom nedanför och vi kan sitta i hyfsad lugn och ro.

        Man får inte störa andra men lite lugn och stillsam upptäcktsfärd tycker jag är okej.

        1. Jamen där tycker vi samma! Det jag har fått aversion mot är det asociala spelandet som är mer regel än undantag på familjehotellen verkar det som 🙁

          Precis så menar jag! Å jag kan lova att pixi-böckerna kommit till användning. En del har vi tillåmed lämnat vidare 😀

            1. Jag tror/hoppas att varje familj gör det som dom känner är bäst för dem. Kanske är den där halvtimmen/timmen du ser den enda på dagen de fått spela och att föräldrarna ”sparat” den till just då för att köpa sig själv lite tid?

              Våra spelar för mycket men jag har slutat tänka att det är ”asocialt” när V spelar mindcraft med en kompis för de umgås faktiskt, de är ju i samma värld och hjälps åt att bygga saker och lösa uppdrag och det är ju min, kanske mossiga, syn på vad ”socialt umgänge” är som styr min reaktion. De har en helt annan infallsvinkel, möjligheter och svårigheter att tackla än vad vi hade när vi var barn.

              Det är också ganska mysigt att se storebror bygga ett högt torn åt lillebror i mindcraft för att lillebror ska kunna klättra upp och se hela världen som de byggt tillsammans <3

            2. Jag har tänkt som du! Tills jag såg hur många sparade timmar en del familjer hade för ”egentid” och surfplattetid medan föräldrarna solade/drack Chang/åt frukost/lunch/kvällsmat 😉

              Alltså. Jag tänker såhär. Allt datorspelande å dylikt är långt ifrån asocialt! Det menar jag inte. Många ”vuxna” spel är oerhört samarbetskråvande. Precis som sociala medier är ”sociala”. Och det finns massor av bra (läs: pedagogiska) spel för kidsen. Men när föräldrarna inte hunnit mer än landa rumpan på stolen innan surfplattan kommer fram till ungarna… Då handlar det om ren lathet, till 95%, det kan jag hoppa upp å sätta mig på!

              Nu kom detta att bli en helt annan diskussion än sen ursprungliga, som handlade om stökiga skitungar på (dyr) restaurang 😀

  3. När våra barn var lite större än era och vi var ute och reste på semester, fick de sitta själva på McDonald’s och vi gick till en närliggande restaurang med vuxenmat – de visste var vi satt och kom dit när de hade käkat färdigt i den stojiga men barnvänliga miljön.

    Det är så roligt att följa er resa, jag läser även när jag inte har nåt mer att svara än att jag suckar lite lätt avundsjukt för mig själv. Fast… egentligen behöver jag inte vara avundsjuk, för jag VILL ju inte resa så långt bort.

    1. Nåt liknande kommer jag ihåg att våra föräldrar gjorde också när vi var yngre, men ändå myclet äldre än mina små pyren 😉

      Jag är så glad att du läser och framför allt kommenterar <3 tack gulliga du!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *