13.1 – om tvspelsträsket!

12.1 - om att va lite glömsk på morronkvisten.
14.1 - om sista dagen med en tvååring i familjen!

För att vara så otroligt teknikliberala när det gäller våra kids som vi faktiskt är var det la dags även för oss att introducera PS3:an för mini-hedbertsarna. Jodå. EmmaLi har fått försöka spela förut! – för typ två år sen fick hon en sixaxis-kontroll i näven framför nåt av våra enklare bilspel (typ Sega Rally eller nåt sånt) men, alltså, tja, det är ju rätt tydligt att hon är min dotter den där underbara ungen!

eLi ville ”vara den där gröna gubben”…

”riili lajk, ullisar do”!

Att kunna skriva sitt namn som treåring = kanske my heritage. Att inte för allt i världen kunna styra en bil på en spelkonsoll (som tre-/fyraåring) = 100% my heritage! Att kunna läsa och skriva som fyraåring = förmodligen my heritage. Att vara socialt modig och utåtriktad = 50% my heritage? Att spela Lego Star Wars med sin pappa som femåring = 0% my heritage. Att dessutom få legofiguren på skärmen att lyda massa kommandon = -20% my heritage…


på moderskeppet… jag är heeeeelt lost!

Som kuriosa kan nämnas att jag är så världsfrånvänd när det gäller tvspelsspelande att jag inte en klarade av att fuska. Det är ett svårt spel – det fick jag konfirmation på via min bekant google – men när jag inte ens lyckades hitta banan vi hamnat på i en walkthrough… tja… då kan man väl säga som så att min insats som spelkonstollsmamma är utagerad? T o m Millan lyckades få sin gubbe göra mer konster än min :/



    edit dan efter: en förklaring till att jag inte lyckades googla fick jag senare. efter att i en timme försökt lösa mysteriet med den omöjliga banan visade det sig att det var en bugg som gjorde att det som bara borde tagit fem minuter (och därför inte ens stod med bland fusket) blev totalt omöjligt att lösa… en enkel omstart löste problemet och vips var dom vidare i rymden!
12.1 - om att va lite glömsk på morronkvisten.
14.1 - om sista dagen med en tvååring i familjen!
18 comments Lägg till din
  1. Hon får ringa Melker och fråga!

    Jag blev utmanövrerad med radiostyrda bilar någonstans runt tre… Prata inte om hur chanslös jag är på TV-spel… Eller när jag tittar på hans minecraftande. Förflyttning via mus och tangentbord. Han har oändligt mycket bättre känsla för var och hur än vad jag har.

    Å andra sidan önskar jag att jag hade bättre öga-handkoordination och tror att de kommer att ha jättenytta av spacialt seende!

    1. Fördelen M har är ju att han har en pappa som är duktig och kan introducera sånt här för honom. Vi kan ju inte det. Minecraft? Tja, jag vet ju vad det är… men… aldrig nånsin testat.

      Kanske måste sträcka vårt liberala sinne till att också inbegripa aktivt lärande. För de måste ju hänga med i svängarna våra små hedbertar!

      ps. istället för att googla; vad är spacialt seende?

      1. Kanske lättare om jag stavar rätt?

        Spatialt seende…

        Förmåga att se tre dimensioner från två, typ. Eller att kunna se var i helheten en liten del befinner sig. Ganska viktigt när man ägnar sig åt mer komplicerad matte, även om det underlättar redan vid enkel geometri. Jag har fått lära mig hur man gör och kan teoretiskt se det men saknar den intuitiva känslan. (Vilket gör att jag verkligen måste tänka när jag läser planritningar på jobbet där norr inte alltid är norr)

        Spatial förmåga brukar nog översättas med rumsuppfattning,

        1. Intressant är att kvinnor generellt verkar ha sämre spatialt seende (vi jagade inte? – eller gjorde vi det? 😉 ) ännywäj så står kvinnor för fler parkeringsskador än män vilket skylls på detta sämre spatiala seende.

          Jag kämpade som en gnu när vi hade ritteknik i skolan :-s maken ser sånt där direkt, jag måste bygga modeller med papper och kartong för att förklara och ”se” det han ser direkt!

          1. Det handlar om övning! Iaf till stor del. Sen tror jag gausskurvan är förskjuten till mäns fördel, men det finns ingen forskning såvitt jag vet sim vet om det beror på medföddhet eller träning. Du vet, pojkar vänds ju utåt mot rummet redan som pyttebebisar medans flickor vänds inåt mot ansikten..

            TV-spel, legobyggande och radiostyrda bilar tränar iaf färdigheten! (Legobyggandet fixar jag, de andra två grejerna kräver en öga-hand-koordination som jag faktiskt inte har (intresse av att lära mig))

  2. V har varvat det där flera gånger så hjälp finns 😉

    Och så vill jag säga att detta inlägg fick mig att skratta högt flera gånger 😀

    1. till både M-mamman och dig: det kan vara lurigt det där med att få hjälp också av någon som redan kan; det blir lätt mer titta på än spela då oftast!

      Skojigt att kunna roa 🙂 jag var rätt o-road själv kan jag lova ;p

      Krams!

      1. M har nog kommit allra längst när han fått titta på större barn och också velat klara att göra! Det går fortare att lära sig och lättare att vilja fortsätta när någon lärt en hur man gör de där svåra rörelserna som kanske kräver flera steg i rad med kontrollen.

        1. och jag har förstått det som att i dessa spel så är ungarna varsin gubbe och kämpar tillsammans? Det tycker jag är bra, då är det ju ingen som sitter jämte och tittar på!

          1. Det är väl så att man inte ens kan lösa alla uppgifterna om man inte är två? Det övas både samarbete och kommunikation! (låter det som när M spelar med kompis eller pappa)

        2. Jo absolut! Men det blir lätt att det större/”duktigare” barnet bara talar om vad det mindre/”oerfarnare” ska göra istället för samarbete på jämlik nivå. Så har det iaf alltid varit för mig: jag blir tillsagd vad jag ska göra mer än att jag själv får vara delaktig!

          Hur som önskar jag att jag istället köpt det mycket enklare ”Lego Star Wars: the Complete Saga”. Det är ett mycket enklare spel som nog passat bättre som förstaspel 🙂

  3. haha ja just det där har jag ej spelat men det beror nog mest på att jag inte har det!
    Men spel och jag är goda vänner annars älskar tvspel och har spelat otrolig mkt under åren 🙂

    1. Jag har alltid alldeles för kass för att fastna. Eller alltså, i hemlighet har jag spelat massor på NES antika 8bits-konsoll, men i övrigt så, nä… skoj att höra det finns dom som har bättre koll!

  4. Skönt att jag inte är ensam om att vara helt tiltad när det gäller sånt. Min grabb skrattar sig fördärvad över att jag får stryk av grabbarna på jobbet. Jag jobbar som bekant med barn och ungdomar med olika grader av begåvningsnedsättningar. Tur att man har lite självdistans. :F
    Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *