9/11 – om religiösa funderingar.

På SVT2 sänds just en dokumentär om bland annat den största muslimska högtiden, Eid al-Adha. Denna firas därför att gud sa till Abraham att offra sin son, och Abraham var på god väg att göra just så när gud faderligt stoppar honom med ett ”jag ser att du är from, du behöver inte offra din son”. Här har islam, judendomen och den kristna tron ännu inte delat sig i historien; berättelsen finns i alla dessa tre religioner. Men. Alltså. Jag ställer mig undrande till två saker (och min mening är INTE att provocera, jag är helt ärligt nyfiken):

    1) hur kan en gud kräva så total undergivenhet av sitt folk att han tvingar en människa att döda en annan för hans skull?
    2) hur kan detta vara något att fira?

Jag har respekt för religionen som källa till tröst och kärlek och tro och hopp men jag måste ha hjälp för att förstå den ”onda” sidan av religiositet. Är alltsammans inte bara ett sätt att hålla folk i schack? Ett sätt att utvidga sina marker? I stort sett alla krig i världen har ju haft religiösa orsaker, är jag konspiratorisk om jag anar ugglor i den religiösa mossen?


På ett vis känns det lite ödesmättat att skriva ett sånt här inlägg på just detta datum, som baklänges – eller framlänges, beroende på hur det utläses – är så laddat. Men. Det är en ren slump! Eller…

15 kommentarer Lägg till din
  1. Om man ska uppfatta berättelsen bokstavligt och tro på den är det ju minst sagt märkligt. Jag tror mer att dessa gamla berättelser försöker säga något på ett mer symboliskt plan och från en annan tid. Om sedan avsändaren verkligen är gud eller om det handlar om människor som velat styra över andra människor? …

    1. Nja, bokstavligt tror jag inte det ska tolkas. Men oavsett hur generös tolkningen än är så handlar det ju om att frukta sin gud. Det tycker jag låter lite obehagligt faktiskt. Gällande avsändare så, tja, jag tror en sak men jag vill inte ta från andra människor sin tro.

  2. Jag la mig ovanligt tidigt igår (ca halv elva) och somnade till dokumentären på 2:an, inte för att den var tråkig, tvärtom, jag har alltmer börjat fascineras av Islam (efter en annan dokumentärserie av Amerikansk härkomst), utan av annan orsak… men hade därför inte riktigt fattat att det var Eid Al-Adha! JAG trodde bara det fanns ett Eid, det som avlöser Ramadanfastan, och också är en familje och glädjehögtid med presenter till barnen osv. men den heter Eid Al-Fitr, så du har såklart rätt (googlade för säkerhets skull, sorry :( ) det finns en till, just den du beskriver och DEN är konstig för oss ”kristna”, eller sekulärkristna kanske jag ska säga?!

    Kruxet kanske är att vi inte förstår det här med offrandet? ”Vi” har ju inte det i vår religiösa tradition och därför kanske det framstår som grymt och barbariskt? Kain och Abel offrade ju till sin gud, varvid gud struntade i Kains offer (trots att det ”kostade” mer i ansträngning) och såg med välvilja på Abels …vilket senare kom att kosta honom livet! Men de var ju inte kristna utan Judar så det är inte riktigt samma sak, Kristna offrar inte … om man inte räknar alla de troligen miljontals som offrats i krig och tvång till omvändelse till den sanna tron!!!

    Eftersom jag redan tagit enormt utrymme kan jag lika gärna fortsätta och klippa in ett stycke från Wikipedia som jag hittade och ger en (för mig) ny syn på likheterna mellan religionerna!

    Etymologi
    Eid

    Enligt arabiska lexikografer är ordet eid en härledning från den arabiska ordstammen -w-d och har betydelsen ”det (periodiskt) återkommande”. Vissa forskare har betraktat arabiskans eid som ett lånord från det semitiska systerspråket arameiska. Ett närbesläktat ord förekommer även i syriskan – īdā, ēdā och īdō – vilka alla betyder ”fest, högtid”. Ordet förekommer i Koranens femte sura (kapitel), Al-Mâ’idah (”Den himmelska måltiden”), vers 114, där Jesus (‘Īsā) ber om en himmelsk måltid, vilket vissa uttolkare associerat med den kristna nattvarden.
    ”Och Jesus, Marias son, sade: ”Gud, vår Herre! Låt en måltid från himlen sänka sig ned till oss; den skall bli en högtid för oss, för den förste och den siste, och ett tecken från Dig. Och försörj oss [med det som vi behöver]! Du är den bäste Försörjaren.”

    Knepigt va?

    1. Det var ju samma religion fram till för lite drygt tvåtusen år sen. GT är ju till stor del typ lika samma och Abraham är stamfader för alla tre. Men en sak som skiljer sig är tolerans. Islam är den mest generösa religionen, iaf om Koranen tolkas bokstavligt. Kristendomen, och särskilt judendomen, är mycket mer styrande och bestämd. Särskilt judarnas gud (vilken alltså är samma som de kristnas och muslimernas, men för enkelhetens skull separerar jag) är som jag förstått det mycket fostrande och vill absolut bli lydd. Kristus var på många vis rebell och jag kan förstå att judarna inte accepterar honom som sin guds son; han var alltför liberal gissar jag?

      1. Jag tror du har rätt! (nu resonerar vi som det FINNS en gud… men ok?!) Det känns som det var något slags experiment från guds sida: först testar han med judarna och det går bra ett tag, men det är ju ett bråkigt folk och någon frid och fred infinner sig inte utan de bråkar och slåss framför allt med varandra, då testar ”han” med Jesusen och det verkar funka ett tag, även om det nu finns två liknande/parallella religioner i världen, sen testar han med att be Gabriel snacka med Muhammed och det funkar fint ett tag, Islam utbreder sig över en stor del av världen (från Persien till norra Spanien/södra Frankrike) men på ca tusentalet har Påvarnas makt vuxit sig så stor att de slår tillbaka först med korståg mot Islam och sedan mot sina egna med reformationen (hu!) och tvångsavhednande i Afrika och Sydamerika!
        Nu har jag sett ett NYTT tv-program, vaknade i ottan och tittade på tian där Morernas rike beskrevs. De (araberna) kom tydligen över sundet på sjuhundratalet och omvandlade större delen av Spanien och en bit av södra Frankrike till en blomstrande kultur där man, blandat med sin egen kultur tagit bl.a. gammal Grekisk kunskap tillvara (den kristna kyrkan hade ju kommit fram till att grekerna var hedningar och därför omvärderades eller förstördes en del av de kunskaper som funnits kvar i Rom). Morerna tog landet från visgoterna (eg väst och allt annat än visa)som funnits där i 300 år men inte genom något egentligt krig utan förhandlingar och utbyte av tjänster) men förlorade under bara hundra år det de byggt upp. Dock kunde de nya kungarna inte förmå sig till att förstöra många av de vackra palats som byggts (utan byggde vidare i samma stil) och därför finns idag palatset i Alhambra kvar, stora delar av det gamla Toledo och inte minst Cordoba!

        SAMARBETE var det som gjorde att riket blomstrade och utvecklades… att det ska vara så svårt att fatta att det är det bästa?!!!

        Ursäkta men det är så hääärligt med historia! :)

        1. Den arabiska kulturen är så estetiskt vacker, mycket bevara och utsmycka, och jag tror att om vi bara tagit det bästa från alla världar hade vi fått både skönhet och fred. Typ. :)

  3. Religiösa texter föredrar jag att aldrig tolka bokstavligt utan jag ser dem som bilder som försöker förmedla nån slags moral/etik. De måste ju också ses i sitt historiska sammanhang såklart.

    Den onda sidan i religionen är för mig en motsatsbild till den goda, båda måste finnas för att ”poängen” ska bli tydlig. Att offra som religiös handling finns väl i princip i alla religioner? För mig är den moraliska/etiska grunden till att ”ge av sig sjävl för andra”, alltså att kunna avstå från något jag vill ha nu för att få något bättre sedan.

    Ungefär så tänker jag :)

    1. Jo men i vanliga fall kan man ju prata om metaforer och liknelser, men här… jag förstår inte? Det handlar ju om att kuva och styra in absurdum? Att offra sin son, till vilken nytta?

      Den onda sidan ska ju hämtas från en ”anti-gud”, dvs det måste finnas en motpol. Men i fallet jag tar upp är det ju guds vilja som är ”ond” och jag kan, hur mycket jag än försöker, inte förstå hur jag ska tolka det här. Mer än att det rör sig om en absolut vilja att ”bestämma”? Ett annat fall av typiskt ”faderlig orättvisa” är ju Kain och Abel som mamma tog upp här ovanför. Varför dög den enes offer men inte den andres?

      Jag är mycket intresserad av religion som källa till tröst och glädje, som teori och som ”härskarteknik”. Jag menar alltså inte att trampa på tår eller klanka ner på någons tro, jag är ärligt nyfiken på ”hur det fungerar”!

      1. Det är ju det största offret, att offra ett barn. Och Guds vilja är ju bara ond i vårt moderna perspektiv, ingen av oss levde ju då så vi kan bara fantisera och försöka föreställa oss hur det var, men det är nog där nånstans nyckeln till att förstå det här ligger.

        Det handlar (väl?) om att inordna sig i maktstrukturen, att veta sin plats? Det är ju inte så tidseneligt idag men för 2000 år sedan var det nog viktigt och inte alls underligt att tänka så?

        1. Nu levde ju Abraham för typ 4000 år sen (tror jag). Just det jag skriver om i inlägget är ju en muslimsk högtid och därför kan jag inte sätta mig över hur de tänker och tycker men jag tycker ändock det är underligt att fira något som är så långt ifrån hur vi lever idag. Men islam är, liksom strikt judendom, kanske mer gammalmodig än vår svenska kristendom?

          Jag vill tro att vi kommit längre än att fira ett nästan offrat barn – som du skriver det största offret – på fyratusen år. Den fria människan och det fria valet är ett ansvar. Jag skulle önska att religionen var en stötta och en tröst istället för ett rättesnöre och regelbok: särskilt när det bevisligen inte går att bokstavstolka varken Koran eller Bibel. Ens för några tusen år sen.

          1. Jag skulle gissa att det man firar är att Gud är så god att han inte kräver det största offret (när människan är villig att offra det)

            1. Även om det är ofattbart att tycka att något som ens antyder att ett offer av ett barn vore bra kan vara god…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *