etik i vardagen: Oombett prata säkerhet med främlingar?

Jag måste fråga (FamiljeLiv stajl!):

Hade du, om du i en långsamt rullande bil på en parkering (utanför låt säga t ex Gekås) sett ett mycket litet barn i framsätet – framåtvänt i bilstol – i det fall du fått möjlighet, sagt något till föräldern om faran av så små barn åkandes framåt? Flickan var på sin höjd tvååetthalvt-tre år och bilstolen var av modell egentligen-bakåtvänd (dvs på tok för tung att vara vänd framåt, oavsett vad tillverkaren säger). Du vet inte vid tillfället om passagerarsätet är utrustat med airbag.

Så. Om bilen parkerar precis framför dig. Hade du sagt/vågat säga något? Du känner inte personen som kanske helt omedvetet (eller medvetet…) utsätter sitt barn för onödig dödsfara. Du riskerar alltså vara rejält besvärlig. Helt outoftheblue.

Hur gör du?

7 kommentarer Lägg till din
  1. Jag hade förmodligen kört samma variant som när det gäller slarv i duschen på badhuset. Förklarat för någon annan helst ett barn varför det är fel att göra så och så högt att vederbörande inte kunnat undgå informationen

  2. Förmodligen skickat min fru på dom….skämt förstås…eller;)

    Problemet är att det skall väldigt mycket till för att ”man” ändrar deras beslut. Det är förmodligen ett praktiskt beslut och väldigt många, jag menar vääääääldigt många, människor gör/tar praktiska beslut.

    Surt? Ja men är det då ett måste att vara ”brorduktig” alltid? Jag tycker man skall göra det som känns bäst för varochen!

    Mitt svar blir att stunden avgör för mig. Fel? Fegt? Tror tyvärr inte det spelar någon roll enligt ovan…:(

    1. Nä du har så rätt. I vissa fall är det bättre att hålla truten för det som menas som omtanke blir ändå bara tolkat som elakhet och uppnosighet. Inte alltid, men tillräckligt ofta. Men… å andra sidan… tänk om bilen krockar runt kröken… är det ibland inte värt att vara lite besvärlig för att hjälpa sina medmänniskor? Om föräldern i det här fallet gjort ett medvetet val blir reaktionen förmodligen bara ilska. I det fall det är omedvetet kanske kanske någon form av eftertänksamhet. I bästa fall t o m tacksamhet? Oavsett hur jag hade blivit bemött hade de faktum att barnet i fortsättningen åker baklänges lätt varit värt vilket oralt ovett som helst! Faktiskt!

      Så ja, du har rätt. Man måste inte alltid vara bror duktig. Men man måste kanske iaf fundera på att vara det. Ibland?

  3. Jag vet inte. Jag är ju inte den som är rädd för att säga till (tyvärr ibland… ) men frågan är om det fanns tid nog att klura fram en bra ingång? Och vilka argument skulle kunna övertyga? Förmodligen hade jag nog kört nån slags skrämseltaktik ”oj, vet du, jag har sett filmer där så små barn sitter framåt och de klarar sig inte i en krock – hur tänker du kring det?”

    1. Vi är väldigt lika på det där viset. Obekväma och jäkligt besvärliga. Förmodligen ofta onödigt jobbiga. Men handlar det om mänskoliv så är det väl värt att vara lite besvärligt? Tänk om pappan faktiskt inte visste hur farligt det är? Eller, om det var en engångshändelse och av en anledning?

      Min devis är ju att alltid säga sanningen, men kanske inte alla sanningar? Att välja sina sanningar blir ju lika viktigt som att välja sina strider. Ibland blir det t o m exakt samma sak! :)

      1. Jag har inget problem med att vara jobbig ;) jag vet människor i min omgivning som utnyttjar det och skickar fram mig när de inte själva ”törs” :D Och som du säger, när barn är i fara tror jag att man måste säga till!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *