25/2 – om käftsmällsföräldrakärleken.

Jag har berättat om det förr, om hur varma sekundgamla EmmaLi lyftes upp till mig och ägde mig totalt. Den lilla människan i min famn visste alla livets sanningar och i hennes ögon mötte jag en kärlek så stor, så intensiv, så självklar att alla mina frågetecken – ”kan jag älska ett barn?” – inte bara suddades ut utan ifrågasattes att de ens existerat. Med Milla var det lite annorlunda men ändå samma. Hon var min redan som embryo och när hon kom ut och nästan lämnade oss hann jag inte ens bli rädd. Med henne växte kärleken till båda mina små ungar och jag, jag växte som mamma.

Mitt liv som förälder är fullt av kärlek, men också av oro glädje ilska och en aldrig sinande känsla av otillräcklighet. Good enough är nämligen aldrig good enough. Men kärleken gör allt värt. För den är mer, mer än enough. Tveklöst!

Tro nu inte att jag på något vis var en olycklig människa innan vi fick barn. Det var jag inte. Och jag hade säkert levt ett fullgott och bra liv som barnfri. Men. Nu när flickorna finns hos oss kan jag inte tänka mig hur det skulle vara att vara utan dem. Tanken är så hemsk så svindlande otäck att jag bara mycket sällan snuddar den, av misstag eller i en mardröm eller, och det är den värsta värsta värsta orsaken, för att jag stöter på föräldrar som förlorat barn.

Aldrig har jag sagt; barn är meningen med livet. Det jag säger är mina barn ger mitt liv stor mening.

Jag tror det är ganska enkelt och så att föräldrarskap bara kan förstås av föräldrar, precis som smärta bara kan förstås av den som har ont och skräcken bara av den som varit rädd och lycka av den som skrattat och kärlek bara av den som älskat och sorg av den som förlorat. Det finns inget rätt eller fel i att förstå, eller inte förstå, bara en överensstämmande känsla av ”aha”. Och käftsmällsföräldrakärleken, den chockerande oemotståndliga helt naturliga och självklara kärleken tillika instinkten att försvara till varje pris, den förstår du som förälder. Ni andra, ni har säkert inte orka läsa så här långt ;)

20 kommentarer Lägg till din
  1. Jag läste klart. ;)
    Och jag instämmer. Det är något man inte kan förstå om man inte haft föräldrarollen själv. Jag väljer att säga rollen eftersom det inte alltid handlar om att vara biologisk förälder, men att kärleken till ett barn ändå är densamma. :)

    1. Jag håller med. Det var av samma orsak jag skrev ”föräldrarskap”. Alla som lever med barn som sina egna – biologiska eller ej – faller under samma rubrik.

      Tack för att du läste klart! :)

  2. Vad bra och exakt du skriver! Jag visste verkligen vad sån där käftsmällskärlek var förrän jag fick Junie vid ansiktet och sen tog de bort henne för att sy ihop mig och det var hemskt att helt plötsligt bli ”ensam” inne i operationssalen. Är lite nervös om d kommer en till bebis för just den kärleken, om jag kan älska ett åttill barn lika mycket..men det återstår att se. :-) missade din retweet men såg den nu. Tack för kommentaren på bloggen! Alltid kul att ngn ny hittar och jag fann en ny blogg också på köpet :-) alltså din om jag inte var tydlig. Nu skall det nattas bebis, god kväll på dig!

    1. Men oj va snällt du skriver! Jag blev så himla glad att jag hittade din blogg och ditt twitterkonto för du skriver ju asabra och roligt och jag gillar att du är personlig i din humor!

      När det gäller det där med flera barn, alltså, jag var aldrig orolig för att älska dem lika mycket. Jag har aldrig träffat på föräldrar som säger något annat än att deras kärlek räcker till hur många barn som helst, och jag är lite korkad så jag trodde på det :) och vet du, alla hade ju rätt! Det räcker och blir över för det blir liksom mer kärlek av varje barn!! Så var det iaf för mig.

      Hoppas bäbin somnade gosigt och du mä. När bäbin sover ska föräldrarna göra detsamma. Iaf till en viss gräns :)

      Go’kväll tillbaka!

  3. Så himla fint skrivet! Och det är ju precis så det är. Jag kan inte heller tänka tanken hur det skulle vara utan barnen.

    Ja, finns ju liksom inget att tillägga. Det bara är så! Kram! :)

    1. Tack!!

      Nä. Tanken är svindlande. Och vidrig. Går ju inte ens att tänka den. Så jag låter helst bli. Tänker hellre på mina härliga fina just nu sovande men alltid lika inspirerande och älskade små tjejer! :)

      Kramar tillbaka!

  4. Men visst är det så!!
    Innan Ebbe föddes hade jag inte en aning vilken obegränsad kärlek som har fötts med honom.. Det går inte att beskriva med ord hur mycket jag älskar honom. Vad du är duktig på att formulera dig =)
    Förresten, min telefån håller på att flippa.. Fick ditt mess vid 22- snåret, antar att ni redan hade varit där?! KRAM

    1. Det är liksom det jag menar: det går inte att förklara för det går inte att förstå. Kärlek sorg och lycka är sånt som måste upplevas för att förstås. Tror jag?

      Va gullig du är Pia! ♥

      ps. hehe, nää vi var inte där så sent på kvällen ) kanske kan försöka igen nån dag? saknar er! och vill höra allt om förskolan! – och hur du har det. KRAMS!

  5. Ja, kärleken till barnen är verkligen helt gränslös och outsinlig!

    Men jag var inte en av dem som blev så där käftsmällförälskad på BB – jag hade mer en känsla av ömhet och ansvar, typ lite som när man får hand om ett litet försvarslöst husdjur, den stora varma kärleken växte fram under flera månader. Det plötsliga uppdykandet av storebror kan ju iofs ha varit bidragande, det finns nog en anledning till att man ”ska” längta ut dem ;)

    Din kärlek till dina barn är helt uppenbar för alla som träffar er – du är en väldigt väldigt fin mamma!

    1. Det är nog vanligare att inte bli blixtförälskad på BB än att bli det, men alla föräldrar drabbas förhoppningsvis förr eller senare? Att det blev så brutalt för mig tror jag beror på att jag var så oförberedd. Jag hade stenkoll på varenda detalj i graviditet och förlossning, men allt som kom efter att barnet tagit sitt första andetag hamnade utanför det jag kunde ta till mig. Jag är en lyckosamt oplanerad förälder, och fortfarande under värkarbetet var jag skitskraj att jag skulle funka som mamma. Jag har nog aldrig varit så livrädd som första gången jag fick se min förstfödda dotter. Men oj, som jag inte behövt oroa mig!!

      Du Marina, det där var en av de vänligaste saker någon utanför min familj typ nånsin sagt till mig! ♥ tack snälla fina du. Och jag returnerar tveklöst vänligheterna tillbaka till dig. Du är en av många härliga kloka lyckospridande mänskor som inspirerar mig, och jag försöker minnas och återanvända godbitarna ni lär mig.

      KRAMAR!

    1. Tror du Melkermamman att det är olika för oss/dem som kämpat lite extra mot de som (som Ullisar) fick det mer som ett överraskningspaket? Jag har funderat en del på det faktiskt. Man kan ju inte ”mäta” kärlek, men om processen fram till ett barn varit flera år så har man ju varit ”gravid” mycket längre och därmed också kanske hunnit mentalt ställa in sig på ett annat sätt?

      1. Jag är helt säker på att det är så! Millan var ju så älskad redan i magen, min kärlek till henne blev inte så nästan skrämmande överraskande utan mer ”självklar”. Men lika stor nästan redan direkt. Det är nog ovanligt att älska sina barn så genast och på direkten?

      2. Nä, egentligen inte! Tvärtom är andelen förlossningadepressioner större när man haft problem (enligt min kurator) Har man haft problem ”måste” man vara lyckligare både i sina egna och omgivningens ögon, barnet är ju så mycket mer efterlängtat!

        Jag kan i efterhand se att jag hade en geaviditetsdepression och tillhör den lilla skatan för vilka den släpper vid förlossningen. Jag har alltid mått bra psykiskt men så trygg och stabil som jag kännt mig sedan förlossningen är något helt annat. Visst var ungen efterlängtad, men aldrig trodd på, förrän han fanns på riktigt! När han väl fanns så skrattade jag (OBS vänligt) tillsammans med flerfgångsmammorna åt förstagångarnas nervositet och osäkerhet. Min stora fascination är hur självklart trygg jag var i min föräldraroll.

        1. Fast, då är det ju olika? Eller pratar vi kanske om olika saker? :)

          Så lustigt det du skriver om säkerheten som förstagångsförälder! Jag kände EXAKT som du – med EmmaLi. När jag fick Millan blev jag förstagångsförälder däremot :p

        2. Jo, men då blir det ju så, säkerheten kommer med att processen varit så mycket längre, man har liksom hunnit ställa om sig mentalt under en så mycket längre tid. Jag säger ibland att vi var gravida från typ oktober 2003 till juli 2005 :D och jag tycker också att föräldrarrollen var självklar. Kanske är det också så att de som vanligtvis kämpat för sina graviditeter är äldre och därmed mognare och mer säkra både i sig själva och sin roll?

          Nåja, oavsett, här har vi fem väldigt älskade ungar oss tre i mellan :D

          1. I ett försök att avsluta en ”off topic-diskussion” viskar jag: om din teori stämmer är det mer ålder (läs: livserfarenhet) och personlighet än förväntat föräldraskap. Jag gillar din teori! Och JA! En massa älskade ungar är det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *