Vad är orsaken till att vi människor är olika? Att vi är olika individer? Att vi har olika uppfostran, intresse och fysiska förutsättningar? Eller handlar det om medfödda anlag! Vill män per automatik bära ved och kriga? Vill kvinnor alltid köpa kläder och klura förskoleschema? För fyrahundrafjärde gången undrar jag; vad ÄR egentligen skillnaden mellan pojkar och flickor? Mellan kvinnor och män? Och, framför allt, måste vi göra det till en ”grej”?
Jag stöter ibland på föräldrar som ”försvarar” sina barns beteende med att de är pojkar, dvs livliga, eller flickor, dvs känsliga. Varenda gång biter jag mig i tungan. Jag tror nämligen inte att det är så ”enkelt” att en personlighet kan förklaras med könstillhörighet? Jag tror verkligen inte det. Andras bemötande och eget agerande tror jag går mer hand i hand än kromosomer och genetiskt arv. Jag tror inte på det ärvda könsbeteendet. Individ går före genus. I min värld.
Som exempel: Min äldsta är en filbunke som alltid dykt lyckligt över pussel och klossar så fort möjlighet ges. Min yngsta är ett yrväder som inte kan hållas i schack utan tygel men skiner upp så fort en docka att sköta om finns inom synhåll. Min äldsta har varit försiktig men modig, tuff, kommunikativ, lyhörd och social sen scratch. Min yngsta är vild men blyg, stark, koordinerad, ”okontrollerbar” och bestämd.
Båda är barn. Genetiska syskon.
De är olika som Venus och Mars, men lika som natt och dag. Olika planeter, men samma dygn.
Båda är barn. Genetiska syskon. Båda har snippa.
Eftersom jag gärna argumenterar med fakta i min närhet fortsätter jag: Om jag jämför mina barns skillnader och likheter med min brors och mina hamnar vi på ungefär samma facit. Med en stor skillnad då förstås. Våra kön. Så beror alla likheter – och skillnader – på personlighet, uppfostran eller genus?
Jag tror också att skillnaderna mellan individer är större än mellan kön. Att vi medvetet och omedvetet styr in barnen i genus. Men lite har jag på senare år mer och mer börjat fundera. Visst vore det väl konstigt om katter, hundar och fåglar liksom är inprogramerade på hur de ska agera för att få para sig och få fler ungar men människorna skulle vara utan dessa instinkter. Att ta dessa mina funderingar och ta som intäkt för att killar ska leka med bilar och på sikt få högre lön är däremot att dra det för långt.
Så lustigt det där med djuren. När jag diskuterade med min mamma häromdan tog jag just upp vissa fågelarter som exempel på att båda könen tar hand om barnen.
Intressant. Som grundtes tror jag på lite av varje, en blandning mellan det vi är genetiskt programmerade för och det vi lär oss av vår omgivning. Men tankeexperimentet ”om jag inte visste att jag var kvinna, hur hade jag då betett mig?” är lockande 😀 Jag återkommer kanske med mer funderingar utanför arbetstid 😉
Inget är ju svart eller vitt förstås, en kombination gör att vi har möjligheten att skapa ett samhälle med glada och medvetna individer!
Väntar med spänning på att du ska ha jobbat klart 😉 fast det förstås, just du å jag kommer väl aldrig få nån särdeles intressant diskussion eftersom vi ligger för nära i åsikt 😀
Jag har fått två barn som utifrån intresse och beteendemönster är väldigt ”killiga” (vad som anses killigt alltså), när storebror började köra bil med dockorna var det väl dags att köpa en bil åt honom så jag tycker ändå jag gjort ett seriöst försök i många avseenden att inte berätta för mina barn vad de kan eller inte utifrån sitt kön. Storebror har också, tills någon på skolan berättade att det inte gick, varit glad för sina rosa kattenjansson-strumpor. Världen är skoningslös 🙁 Tyvärr kanske inte maken är helt med på samma tåg 🙁 häromdagen sa han ”nu är han väl ändå för stor för att ha sånna här tjejiga tröjor med gulliga katter på” om den gröna meandi-tröjan med den vita katten och röda kantband… tjejjig? tyckte jag.. ”ja herregud han kommer ju att bli tokretad i skolan” – Min man är väl inte någon som i vanliga fall är supertraditionell även om hans ursprungsfamilj är det så jag känner mig lite frustrerad över att det sitter så fruktansvärt djupt rotat i oss, och hur ska vi kunna ändra på det? (Jag satte såklart på honom kattröjan på pin kiv, han älskar den dessutom).
jag brukar lite skämtsamt säga att mina ungar föddes ingenjörer med bensin i blodet, och nånstans därinne gnager ändå tanken att de kanske inte hade varit exakt samma unge, fast med snippa, om de fötts med en annan kromosomkombination? Att om jag fått en tjej hade hon inte fått alla ingengörsgenerna och ett stort intresse för allt som har med motorer att göra utan kanske istället alla lagagodmatochtahandomdjuren-gener? Styr kanske naturen det här på ett sätt vi ännu inte förstår?
Klart att det inte hade varit samma! Flickor och pojkar är inte samma, men mina båda flickor är inte samma heller!
Kanske är det så att det som varit ”norm” nu är så laddat att vi gör allt för att ändra normen, och då hamnar helt snett i stället? Det är inte okej att uppfostra sina barn helt könsneutralt (tycker jag) men om barnet själv inte gör en stor grej av att det är flicka eller pojke, varför ska vi då göra det?
Sen får vi inte glömma gruppen mänskor som faktiskt inte är säkra i sin könsidentitet och därför väljer att byta. Enligt gamla tankesättet skulle det ju då uppväxten kunna vara en anledning till detta? Jag tror faktiskt inte att det är så lätt. Eller svårt. Eller hur jag nu ska uttrycka det. 🙂
Det jag försöker säga är nog att jag till viss del absolut tror att vi är födda olika, att vi är ”lagda” genetiskt att ha en förkärlek för det ena eller det andra, sedan finns det självklart en glidande skala mellan ytterligheterna. För mig är det viktigare att fokusera på lika möjligheter, att inte det faktum att barnet är en flicka eller pojke styr hur jag möter barnet (i mitt jobb som simlärare t.ex.). Jag försöker att high-five-a tjejer och killar, att peppa dem på samma sätt osv, jag hoppas jag lyckas, jag har i alla fall inte fått feedback som säger nåt annat. Just i simjobbet blir det tydligt att flickor (som grupp) är bättre koordinationsmässigt än pojkar (som grupp), något jag inte tror beror på nåt annat än gener faktiskt.
Flickor är flickor och pojkar är pojkar och alla är barn. Typ. 😀
Jag tror vi menar samma!
Men hur stor del av olikheterna beror på att vi är olika individer och hur stor del på att vi är olika kön?
Det finns förskjutningar i gausskurvorna. När det gäller intelligens tex är männens plattare, dvs det finns fler mindre smarta än normalt och fler som är över medel än för kvinnor. När det gäller styrka och längd finns det också en förskjutning mellan könen, men det är ju fysiska egenskaper och har inget med genus att göra.
Jag tänker inte argumentera mot att alla är olika, men jag tänker inte heller luta mig tillbaka och acceptera att genus är givet av födsel! (genus har förändrats för mycket över tid och kultur för det)
Jag tror att vi menar samma också!
Det där med kurvorna visste jag inte. Så märkligt att det skiljer såpass?
Det du skriver först där Melkermamman, det är väl just det som är knäckfrågan? ATT en del är medfött kön och ATT en del är individ, det är väl alla överens om?
Trots att jag står långt bort från allt genustjaffs anser jag att mkt lite har med könet att göra. En del saker ja det är väl vad det är och stämmer nog överlag generellt sett bland människor över hela världen. Men våra personligheter har inget med kön att göra alls.
Kanske att lite personlighet har lite med kön att göra, tror jag, men nog är det viktigt att inte lägga för stor aspekt i det.
Det jag vill poängtera är att det är viktigt HUR vi BEMÖTER varandra. Det är nåt som bygger grund för barns självkänsla!
Du vet ju vad jag tycker.. Förutsättningarna för de människor vi skapar är utifrån oss själva och det samhälle barnen växer upp i. Kön är dels en fysisk skillnad mellan två människor men även en samhälleligkonstruktion. Det är i konstruktionen som skillnaderna mellan kön har uppstått inte i de fysiska attributen;-)
Vi ligger nära varann där.
Såg du ”debatten” i Kvällsöppet ikväll? Hujedamej så snett det sköts hela tiden. Den ena säger ”jag tycker inte ni har rätt som vill A” och då svarar inte den andra ”men det är inte A som är det viktiga i sammanhanget” utan börjar snacka C istället.
Och. Trist att nåt så enkelt och harmlöst kan reta upp så. ”Hen” är tydligen mer provocerande än jag förstått?
Missade tyvärr det. Låg och sov men har förstått av tonen på twitter att det är känsligt. Vet inte vart jag står i frågan om jag ska vara ärlig. Måste fundera.
Återkommer
Skål!
Lite för långt för att skriva på fånen men jag ska försöka!
Kort sagt skillnaden mellan individer är större än skillnaden mellan kön. Dessutom socialiserar vi barn från början mot genus. Ju mer jag lärt mig om hur vi gör olika mot/med pojkar/flickor dessto medvetnare har jag blivit om hur olika jag gör. Därför blir jag alltid provocerad när man säger sig göra lika. Det är svårt att prata aktivitet med flickor och person med pojkar. Flickor blir oftare bemötta med vad de ÄR och pojkar med vad de GÖR.
Med M var det väldigt tydligt hur olika han blev/blir bemött om han uppfattas som pojke eller flicka. Jag tror det är bra för honom att från främlingar få bägge bemötandena, jag tror att det ökar hans chanser att få del av hela sin person.
Jag blir vansinnig på när beteenden ursäktas med kön! Alla måste lära sig hur man beter sig. Ursäkta gärna med att ungen är vild/blyg/valfri egenskap, men skyll inte det på kön! Den eventuella ökade aggressivitet som kommer med testesteron finns inte före puberteten!
Känner att detta blir mer korthugget än jag vill och lite förvirrat…
Vi vet inte vilka roller och uppgifter våra förfäder hade. Fynd är tolkade i sin tid och modern teknik har visat att förekomsten av vapen/husgeråd i gravar inte är kopplat till snopp/snippa!
Evelutionen går långsamt! För bara 100 år sedan var hästar bland det manligaste sim fanns. Idag är det kulturellt flickigt. Vilket är fascinerande med tanke på den styrka och pondus som krävs!
Jag tror att till största delen är genus fostrat och jag vilar tryggt i att i om jag har fel så kommer naturen att övervinna min hyfsat genusneutrala uppfostran. Dessutom spelar det ingen roll vad jag gör, samhället kommer ändå lära honom vad som är OK och inte. Jag hoppas bara han får bli så stor och trygg som möjligt innan det händer.
Wow! Här har jag inget att tillägga. Väl skrivet kloka du!
Nu har jag läst detta tre gånger 😉 och jag insåg nu att jag nog behandlar alla ”som pojkar” … även flickor, ëftersom jag själv har pojkar så ”kan” jag ju bara det och då blir jag nog rätt grabbig i min approach, så för mig har du rätt, jag har svårt prata person med alla barn, eller ska jag vara helt ärligt så är jag nog väldigt ”tjejig” i bemötandet av bebisar, oavsett kön.
Eller så kan du uttrycka det som att du bemöter alla barn på ett vis, och små bäbinosar på ett annat vis 🙂
😉
Blir förresten glad av att läsa kommentarerna!
Jag mä! Fast jag hade tyckt det vore skoj med lite olika åsikter och debatt också såklart ;p
Jo, det är alltid kul att vässa argumenten och leta reda på källorna!