ullrikas nosar, nästan für alle

Jag har berättat om det förr, om hur varma sekundgamla EmmaLi lyftes upp till mig och ägde mig totalt. Den lilla människan i min famn visste alla livets sanningar och i hennes ögon mötte jag en kärlek så stor, så intensiv, så självklar att alla mina frågetecken – ”kan jag älska ett barn?” – inte bara suddades ut utan ifrågasattes att de ens existerat. Med Milla var det lite annorlunda men ändå samma. Hon var min redan som embryo och när hon kom ut och nästan lämnade oss hann jag inte ens bli rädd. Med henne växte kärleken till båda mina små ungar och jag, jag växte som mamma.

Mitt liv som förälder är fullt av kärlek, men också av oro glädje ilska och en aldrig sinande känsla av otillräcklighet. Good enough är nämligen aldrig good enough. Men kärleken gör allt värt. För den är mer, mer än enough. Tveklöst!

Tro nu inte att jag på något vis var en olycklig människa innan vi fick barn. Det var jag inte. Och jag hade säkert levt ett fullgott och bra liv som barnfri. Men. Nu när flickorna finns hos oss kan jag inte tänka mig hur det skulle vara att vara utan dem. Tanken är så hemsk så svindlande otäck att jag bara mycket sällan snuddar den, av misstag eller i en mardröm eller, och det är den värsta värsta värsta orsaken, för att jag stöter på föräldrar som förlorat barn.

Aldrig har jag sagt; barn är meningen med livet. Det jag säger är mina barn ger mitt liv stor mening.

Jag tror det är ganska enkelt och så att föräldrarskap bara kan förstås av föräldrar, precis som smärta bara kan förstås av den som har ont och skräcken bara av den som varit rädd och lycka av den som skrattat och kärlek bara av den som älskat och sorg av den som förlorat. Det finns inget rätt eller fel i att förstå, eller inte förstå, bara en överensstämmande känsla av ”aha”. Och käftsmällsföräldrakärleken, den chockerande oemotståndliga helt naturliga och självklara kärleken tillika instinkten att försvara till varje pris, den förstår du som förälder. Ni andra, ni har säkert inte orka läsa så här långt ;)