Av nån – i efterhand oförklarlig – anledning får jag för mig att vara ”duktig” och leverera kidsen i cykelkärra till förskolan igår. Min avsikt var naturligtvis att åka buss till jobbet och miljösamvetet tyckte inte det var försvarbart att dra igång gamla raKETen för en så kort sträcka. Nå. Jag borde ju förstått att det skulle gå åt helsefyr. Det gör ju liksom alltid det.
För det första. Det blir asjeflakallt när det blåser i nollgradig västkustvinter: jag frös och såg ut som Wassberg. För det andra. Min cykel måste ha problem: jag fick trampa i nerförsbackarna så trögt gick det. För det tredje. Jag måste ha problem: jag hade mjölksyra innan jag hunnit till rondellen, dvs typ trehundra meter. För det fjärde. Det är ingen idé att ens försöka: jag missade såklart bussen.
När jag, en kvart efter att genomsvettig och urlakad ha lämnat en äntligen-förskola-lycklig EmmaLi och en ganska nä-lämna-mig-inte-ledsen Milla, återigen stormar in på Boken (med de två glömda vintermössorna i högsta hugg – under cykelhjälmarna får det ju bara plats tunnare varianter) tittar Emmi förvånat på mig: ”men, varför skulle vi cykla hit då?”… Nä. Det kan man fråga sig.
Eländet är såklart inte slut här.
På lunchrasten halkar jag pladask på en lömskt snögömd isfläck. Underhållningsvärde: noll (det är helt folktomt omkring mig, inte en enda åskådare), men jag ger ändå höga poäng för stilig fötter-över-huvudet trillning.
Som avslutning på dagen glömmer jag mitt MasterCard i arbetsbrallorna men med barna övernattande hos svärmor och maken på inköp i Stockholm är motivationen att laga kvällsmat skyhög; jag får på vägen hem från jobbet kl 21:24 alltså i luckan på McD generat lösa ut mig med växelpengar…
Ridå.
KRAMAR om <3
♥
*fniss*
Du gav mig just dagens första skratt!
Hoppas helgen blir bättre!
Då var det nån nytta till skiten iaf! :)
*ler* Vissa dagar alltså…. hoppas ryggen klarade sig i fallet :) *kram*
Jaaa… vissa dar är helt klart dömda att hamna i skamvrån alltså!
Det märkliga är att ryggen klarade sig fint faktiskt!? Lite sträckte jag mig nog i ena armen och ett blåmärke fick jag ju på höften men förutom det kom jag oväntat lätt undan!
Krams!
Men ojoj vilken dag….stackarn… Men kan inte låta bli att skratta lite oxå…. :D
Men jag förstår inte varför du tog cykeln – mitt i vintern! Har inte ni snorhalt nu?
Skickar massor med kramar! :)
Blir glad att du tar det som jag försökte beskriva det: dvs… det gick åt fanders men med facit i hand är det ändå bäst att skratta åt alltsammans!
Haha! Tja… jo… ishalt och kallt som f-n i vinden.. men jag ville ju vara ordentlig!? Idiotiskt, jag vet, men…! Äh, du vet! :D
Tack för kramarna, skickar gosiga tillbaka!
Vissa dagar borde man bara inte stigit upp ur sängen är min slutsats. Jag har lärt mig (som klantigaste personen i världen) att den allra bästa medicinen är att skratta åt eländet. För det kommer (tyvärr) hända igen.
Kram
Du har rätt på alla punkter i din kommentar! :)
Stor kram vännen. Ibland är det bara så att man borde ha legat kvar i sängen.
Fast en dag som den hade det säkert hänt nåt jäkelskap då ändå… typ, det hade gått fjädrar ur madrassen eller nåt! ;p
Lite tjaskigt av Karma att ställa till det så när du menat så väl.
Han kanske tog fel? På person och dag?
Svar: Vetet som var i tomatsåsen var Kamutvete. Riktigt gott faktiskt. Ibland blir man förvånad! ;) Kram!